MOHAMED OMAR: Punken – en subkultur för den vita medelklassen

KULTUR Igår (6/4) skrev Bitte Assarmo en krönika om svensk punk. Idag är det många som sprider bilden av punken som någon slags vänsterrörelse som kämpade för ”solidaritet”. Nej, säger Bitte. Det handlade mest om att ha kul. Och att hata:

Punkarna hatade faktiskt det mesta och de flesta, om man ska vara helt ärlig. Hela rörelsen byggde på hat, framför allt mot dem som kallades ”svenssons” (det ännu mer nedsättande ordet ”svennebanan” hade inte uppfunnits ännu). Trista töntar som gick till jobbet och betalade skatt och som betraktades som löneslavande zombies utan något liv. Och ju mer de häcklades av punkikoner som Thåström, desto mer jublades det i leden.

Svenssons” själva brydde sig inte nämnvärt om de gapiga och skräniga punkarna och deras hatretorik utan lät det hela bero med en axelryckning och ett överseende småleende. Och tur var väl det, för hur skulle samhället sett ut om de tröttnat på att gå till jobbet, betala skatt och se till att hjulen rullade och plötsligt lagt ner arbetet? Då hade det inte funnits skatteintäkter till att finansiera vare sig punkarnas ungdomsgårdar eller deras lektioner på den kommunala musikskolan.

Sådana petitesser tänkte vi förstås inte på. Vi hade ju fullt upp med att klippa sönder våra kläder, tupera håret och vråla ut vårt samhällshat medan vi hoppade upp och ner till den ena dåliga treackordslåten efter den andra. Så barnsliga var vi. Och så barnslig var punken. När Ebba Grön sjöng om att ge borgarbrackorna ett nackskott jublade vi – och när spelningen var slut åkte de flesta av oss hem till våra småborgerliga hem och tog del av det välstånd som våra föräldrar arbetat ihop medan vi gnällde om allt och inget.

Sex Pistols sångare John Lydon, mer känd som Johnny Rotten, sjöng så här när det begav sig:

God save the queen
The fascist regime
They made you a moron
A potential H bomb

Menade han det eller var det bara på skoj? Vem vet vad artister egentligen menar? På senare tid har han i alla fall sagt att han alltid tyckt om drottningen och han kommer att sakna henne när hon är borta.

Johnny Rotten stödjer också det brittiska EU-utträdet och gillar den brittiske Brexit-ledaren Nigel Farage. Och inte bara det – han är även ett fan av Donald Trump.

Det fanns en punkhjälte som var ganska öppen med sina högeråsikter. Jag tänker på en annan Johnny, den amerikanske gitarristen Johnny Ramone, eller John Cummings som han hette på riktigt. Han dog av cancer 2004. Då var han bara 55 år gammal.

När punkbandet The Ramones valdes in i Rock and Roll Hall of Fame år 2002 avslutade Johnny sitt tacktal med orden ”God bless president Bush”.

Johnny var en hängiven republikan och röstade på Bush. Han ansåg att Ronald Reagan hade varit den bäste presidenten under hans livstid.

Bandets sångare Joey Ramone kallade Johnny ”fascist”. Men man bör inte ta det bokstavligt. Joey var förmodligen sur för att Johnny snott hans flickvän. Med ”fascist” kan han också ha syftat på att Johnny var nykter, punktlig och skötsam. Ja, han var en ”svensson” och det var mycket tack vara dessa egenskaper som det gick så bra för Ramones, något musikkritikern Fredrik Strage erkände i en krönika i DN för några år sedan:

Men efter att ha läst ”I Slept with Joey Ramone”, en ny bok om Ramones sångare skriven av hans bror Mickey Leigh, inser jag att Johnnys konservatism inte var en nackdel för gruppen utan en förutsättning för dess framgångar.

Leigh skriver om hur Johnny drev på de andra slashasarna i Ramones. Under turnéer och repetitioner upprätthöll han disciplinen tills de kallade honom ”der Führer”.

The Ramones är roliga. Humorn uppstår till exempel när toner som påminner om 60-talets tuggummipop och surfrock möter mörka texter som ”I wanna be sedated”, eller när dessa deppiga killar med sina drogade miner sjunger trallvänliga ”Baby, I love you”.

Killarna som skulle bli The Ramones växte upp på 60-talet i det vita, trygga och borgerliga villaområdet Forest Hills i New York. De lyssnade på tuggummipop och doo-wop på radio. Invånarna i Forest Hills är högutbildade och tjänar bra och kriminaliteten är låg. Det har än idag en stor vit majoritet. Seriefiguren Spindelmannen/Peter Parker bor hos sin faster May på 20 Ingram Street i Forest Hills. Men där finns inte många skurkar att jaga.

Punkarna i USA hade med andra ord samma bakgrund som hippiesarna. Man kan säga att det var hippiesarnas barn, blomsterbarnen, som blev punkare. Denna generationskonflikt skildras för övrigt i filmen Lost Boys från 1987, som jag skrivit om här.

Filmens signaturmelodi, den goth-klingande ”Cry Little Sister” handlar om en förkastad tonårings längtan efter en familj. En annan viktig låt i filmen är det brittiska postpunkbandet Echo & The Bunnymens cover av The Doors ”People Are Strange” från 1967.

Det är alltså en generation X-tolkning av en 40-talistlåt. Låten, som tycks handla om utanförskap och ångest, knyter ihop de som var unga under kärlekssommaren 67 med deras barn, de som är unga 87. Då var det hippies, på 70- och 80-talet var det punkare och gothare.

Punkbandet The Clash var medvetna om punkens vithet. I låten ”White Riot” från 1977 fantiserar de om ”vita upplopp” då de vita ska ge sig ut på gatorna och riva ner samhället. De svarta gör ju upplopp, sjöng diplomatsonen Joe Strummer. Vi borde göra likadant:

White riot, I want to riot
White riot, a riot of our own
White riot, I want to riot
White riot, a riot of our own

Black man gotta lotta problems
But they don’t mind throwing a brick
White people go to school
Where they teach you how to be thick

Det blev inget upplopp, men det blev flera riktigt bra – och roliga – låtar.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa din uppskattning genom att donera via swish till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar