Patrik Engellau: Arbetsförmedlingen

Patrik Engellau

Det råder stor dramatik kring Arbetsförmedlingen vilket fyller mig med lika delar skadeglädje och förtvivlan när jag inser att de ansvariga, våra ledare, är precis så borttappade som vi åskådare och finansiärer länge haft anledning att förmoda.

Men det kanske mest plågsamma för en utomstående betraktare, en så kallad medborgare, är – förutom insikten är att han själv så småningom måste betala räkningen för politikernas förvirring och missgrepp – är att skeendet är så svårt att förstå om man ska nöja sig med vad media rapporterar.

Dramat utspelar sig på minst två nivåer. På den ena nivån pågår det politiska spelet. Kommer statsministern att tvingas utlysa nyval? Vill Kristersson förhandla med regeringen om vänsterpartiets krav? Kan centerpartiet tänkas ge med sig på en springande punkt, nämligen kravet att privata företag ska göra det matchningsarbete som tidigare varit Arbetsförmedlingens monopol? Vad tycker vänsterpartiet om att gå i armkrok med sverigedemokraterna?

På den andra och lägre nivån presenterar sig verkligheten. Där handlar det inte om politiska positioneringar utan om folks jobb och ersättning. Den nivån intresserar sig media inte för eftersom journalister koncentrerar sig på det politiska spelet enligt principen ”Vem dansade med vem vid den senaste balen våren 1789 i Versailles?”.

Det verkar som om Arbetsförmedlingen håller på att förintas av sig själv. En del anställda får sparken, andra säger upp sig själva och det behövs inte så särskilt mycket fantasi för att föreställa sig stämningarna i organisationen. Särskilt mycket utåtriktat arbete pågår sannolikt inte eftersom de anställda rimligtvis mest tänker på att positionera sig själva inför den normala vardagslunk som de hoppas ska återupprättas när politikerna är färdiga med sina fäktningar.

Själv kan jag, eftersom jag inte fattar bättre, bara välkomna en förintelse av Arbetsförmedlingen, inte bara för att jag tror att det är en onödig utgift för oss skattebetalare, utan också för att det troligen skulle öka sysselsättningen för de arbetslösa.

Naturtillståndet för en marknadsekonomi är nämligen att den som saknar arbete själv och med stöd av alla de resurser han kan mobilisera – en inflytelserik kontaktperson, en snabbkurs i svenska på eget initiativ, en rakning och lite snygga gångkläder, kanske till och med, enligt kinesernas bruk, antagandet av ett lokalt förnamn, till exempel Nisse i stället för Mohamed, allt för att beveka en möjlig arbetsgivare – kastar sig ut på arbetsmarknaden på jakt efter sysselsättning och därtill hörande försörjning, alltså så kallat lönearbete. Naturtillståndet för en marknadsekonomi är inte att den arbetslösa väntar på att en konsult, som må vara privatföretagare eller statlig tjänsteman, ska locka fram en arbetsgivare. Hela idén med att den arbetslöse ska förses med en av skattebetalarna betald konsult – ett slags personal trainer eller personal shopper eller coach – riskerar att lägga alla incitament så fel det bara går eftersom risken är överhängande att verksamhetens huvudmål gradvis blir att försörja konsulterna, statliga eller privata, som lever bättre ju fler arbetslösa som existerar.

En sådan utveckling är nästan garanterad om de arbetslösa egentligen inte vill ha ett arbete, i varje fall inte den sortens arbete som de har en chans att få. Jag tror att det är där vi har hamnat. Min egen amatörmässiga forskning kring regelverket för det välfärdsindustriella komplexets ersättningar till klienterna tycks visa att en ensamstående arbetslös får 4 080 kronor i månaden i socialbidrag eller försörjningsstöd för personliga kostnader och hushållskostnader (plus hyra etc antar jag). Om vederbörande i stället skriver in sig i Arbetsförmedlingens etableringsprogram ökar ersättningen till 308 kronor om dagen eller ungefär 6 160 kronor i månaden. Vederbörande kan då också få ett hemutrustningslån på 10 000 kronor (plus troligen en hel del annat som jag inte upptäckt).

Hela upplägget, om den arbetslöse inte hanterar sitt eget problem, det vill säga riskerar svält om han inte anstränger sig för att hitta ett lönearbete, är som konstruerat för att det ska bildas ett pactum turpe (skamlig överenskommelse) mellan apparaten och klienterna som går ut på att båda ska leva på skattebetalarna i stället för på eget arbete.

För den arbetslöse, framför allt sådana som saknar hyggliga kvalifikationer, är det fördelaktigt att få etableringsersättning i stället för socialbidrag (bortsett från att han måste göra något i etableringsprogrammet, till exempel lära sig svenska eller gå på ”samhällsorienterande utbildning”, något som en perverst misstänksam person som jag antar handlar om en kurs om vilka bidrag man kan få).

Just där, tror jag, ligger krisens egentliga smärtpunkt. När Arbetsförmedlingen slutar fungera och det ännu inte finns några privata konsulter som kan ta över slutar även etableringsprogrammet – och alla andra av Arbetsförmedlingen drivna insatser – att fungera. Det betyder att den arbetslöse tvingas gå till kommunen och be om socialbidrag för sin försörjning. Socialbidraget är mindre än ersättningen från Arbetsförmedlingen vilket gör den arbetslöse misslynt. Kommunerna som betalar för socialbidraget tvingas ta en kostnad som staten tidigare stod för via Arbetsförmedlingen. Det är stort och potentiellt omvälvande som när de tektoniska plattorna i underjorden börjar stöta mot varandra.

En sådan jordbävning skulle kunna leda till nyval.

Tills någon förklarar att jag tänker fel tror jag att det är här skon klämmer.