Nu ska jag göra en observation som i all sin banala vardaglighet pekar på den märkvärdiga och föraktfulla människosyn som uppfyller Sveriges PK-istiska etablissemang.  

Det tycks vara ett faktum att den svenska äldreomsorgen – hemtjänsten och äldreboendena – har problem med att personalen, som i mycket hög grad består av invandrare, ofta inte talar acceptabel svenska. Detta är ett allvarligt bekymmer som på ett eller annat sätt måste hanteras.  

”Måste hanteras” är en lurig fras eftersom den passiva verbformen utesluter utpekandet av ett subjekt, alltså en aktiv handlande kraft.  

Vem är det som ”måste hantera” migranternas språkproblem? Själv är jag en stark anhängare av de välorganiserade och framgångsrika nationernas naturmetod, nämligen att den som har ett problem själv tvingas lösa det. De bästa samhälleliga resultaten uppstår i länder där man lyckas mobilisera den starkaste kraft som finns för framsteg och utveckling. Den kraften uppträder när alla berörda människor anstränger sig så mycket de kan för att förkovra sig. Det är magiskt. När detta sker är det som om samhällena lyfte sig i håret. Det är den västerländska modellen. Den litar till den enskilda människans inneboende kraft och styrka. 

Om man tillämpade den västerländska modellen på äldreomsorgens språkproblem så skulle socialförvaltningarna bara anlita invandrare som vårdpersonal om invandrarna behärskar språket tillräckligt bra. Utan anställning, ingen inkomst. De invandrare som ville ha en inkomst skulle då få ett kraftfullt incitament att lära sig tillräckligt bra svenska (om det inte går att försörja sig på något enklare sätt, till exempel på olika slags sociala bidrag). Det är den radikala metoden som har gjort västerlandet inklusive Sverige så lyckat.  

Låt mig understryka den djupa filosofiska innebörden av denna lösning. Den utgår från att ansvaret för den enskilde invandrarens framtid åligger den enskilde invandraren (liksom motsvarande för den härfödde svensken naturligtvis). Det unika med detta synsätt är att det bygger på föreställningen att den enskilde invandraren har förmågan att ta detta ansvar och förvalta det lyckosamt. Det handlar således om en i sann mening positiv människosyn av innebörd, i detta fall, att det svenska språket faktiskt går att lära sig för den som anstränger sig och att om invandraren blir tvungen att träna sina färdigheter så kommer hon ganska snabbt att lära sig att tala hjälpligt.  

I människosynen ingår insikten att människan är ett arbetssparande djur som normalt inte anstränger sig om det inte behövs eller ger särskild utdelning varför det där med nödtvånget enligt detta synsätt inte betraktas som någon social nackdel utan tvärtom som en nyttig stimulans. 

I Sverige tillämpas inte denna naturmetod som bygger på tanken att invandraren liksom svensken faktiskt har kompetens och blir som mest uppskruvad och handlingskraftig om incitamenten ligger rätt. Hos oss anses nämligen inte ansvaret för invandrarens språkkunskaper ligga hos invandraren själv utan hos ett annat möjligt handlande subjekt, nämligen staten eller möjligen kommunen.  

Dagens Nyheter hade nyligen en ledarartikel i ärendet med den talande rubriken ”Livsviktigt att hemtjänstpersonal får lära sig svenska”. I formuleringar och grammatik avslöjar sig avgörande politiska uppfattningar. I min värld är uttrycket ”får lära sig svenska” obegripligt. Det är klart att en invandrare får lära sig svenska. Alla får lära sig svenska. Det är bara att sätta igång, köpa lexikon och grammatik och bilda studiegrupper när man väl knäckt den latinska alfabetskoden.  

Formuleringen ”får lära sig svenska” blir meningsfull först i ett sammanhang där språkinlärningen enbart kan administreras av exempelvis kommunen. Det är kommunen som ska ha ansvaret för språkkurser, betala ersättning till kursdeltagarna, anställa språklärare, hyra lokaler och administrera hela projektet. Det ska alltså inrättas en offentlig apparat för att göra det jobb som tills vidare oavlönade och nödtvungna invandrare enligt min människosyn skulle göra med mycket mer fart och kläm på egen hand. 

För Dagens Nyheter är det självklart att den kommunala lösningen är den rätta: 

Hur man än vrider och vänder på saken finns egentligen bara en rimlig lösning: Vi behöver den här arbetskraften, så låt oss därför utbilda den. Gör en språkinventering inom äldreomsorgen och låt dem som behöver [Det betyder nog ”behöver lära sig mer svenska”, annars haltar meningen; PEs kommentar.] komplettera sin svenska i anpassade insatser. Det medför en kostnad nu, men det är det bästa och billigaste för oss alla i längden.  

Varför tror inte Dagens Nyheter liksom jag på den västerländska naturmetoden som hittills visat sig så framgångsrik i andra migrationssammanhang? Offentligt organiserad och avlönad språkundervisning för migranter har mig veterligen aldrig tidigare inträffat i världshistorien. Jag kan bara tänka mig två förklaringar. En är att Dagens Nyheter inte tror att de svenska invandrarna har den normala mänskliga kompetensen och således inte är riktigt mentalt fullvärdiga. Hela grupper som inte klarar vad som i alla tider varit elementa för invandrare? På mig verkar det som en rasistisk attityd. 

Den andra förklaringen, som inte är ett alternativ utan ett komplement eller kanske rentav huvudförklaringen, är att Dagens Nyheter gör sig till förespråkare för det rent fackliga intresset hos den apparat som byggs upp på skattebetalarnas bekostnad för att administrera utbildningsverksamheten.