Bitte Assarmo: Den Helige Franciskus – ett helgon för alla

Bitte Assarmo

Bitte Assarmo

Den 4 oktober är inte bara Kanelbullens dag, även om det är lätt att tro det när man ser sig omkring i butiker och på caféer. 4 oktober är också den dag då katoliker, och även många andra kristna över hela världen, firar det omtyckta helgonet Franciskus av Assisi.

Franciskus av Assisi, den helige Franciskus, föddes 1181 eller 1182 i Assisi. Han växte upp i högmedeltidens Italien, med allt vad det innebar av storpolitik och religiös iver. Det var riddarnas och korstågens tid – det var en tid av rivalitet mellan påve och kejsare – och en tid av klasskillnader, ojämlikhet och motsättningar mellan olika kristna grupper.

Franciskus kom själv från en rik familj – han var son till en förmögen handlare – och han började sin bana som en lättsinnig och spjuveraktig festprisse. Hans far var stolt över sin charmige son och lät honom bjuda på storslagna fester och tillställningar. Franciskus undvek i det längsta att växa upp och ta ansvar.

När det uppstod ett lokalt krig mellan Assisi och grannstaden Perugia gav sig Franciskus dock ut som soldat. Det som skulle ha blivit ett segertåg blev dock ett nederlag och Franciskus togs till fånga. Han satt ett år i fängelse i Perugia och när han fick återvända hem kände han vämjelse inför världen. Ändå ville han fortsätta sin kamp på påvens sida mot kejsaren och snart stred han som soldat igen. Men inom sig hade han förändrats. Han kände ångest inför det meningslösa dödandet, och hjärtat var inte längre med. Så vad skulle han göra?

Då hörde han rösten, som i en dröm: ”Franciskus, vem borde du helst tjäna: Herren (Gud) eller hans tjänare (påven som statsöverhuvud med soldater och vapen)?”

Franciskus visste då att det var Gud som talat till honom, och att han inte kunde göra annat än lyda. Då rösten rådde Franciskus att återvända hem och invänta sin kallelse gjorde han just det.

Efter hemkomsten försökte han att leva som tidigare, men hans vänner märkte att han förändrats. När de frågade om han blivit kär svarade han att han snart skulle gifta sig med en underbar brud, Fru Fattigdom. För vännerna var det ett obegripligt skämt, men Franciskus menade allvar. Han talade om sin andliga kallelse. Han kände ett skriande behov av att kasta av sig all rikedom och leva i extrem fattigdom och i de utstöttas tjänst.

Under en tid företog sig Franciskus ensamma vandringar mellan öde kapell där han fördjupade sig i Kristi lidande för människorna. I ett kapell hängde ett krucifix (som ännu kan ses i Assisi) och från det kom en röst som sa: ”Franciskus, gå och bygg upp min kyrka som du ser håller på att bli en ruin.”

Franciskus tog orden bokstavligt och började genast tigga byggmaterial för att sätta igång att reparera fallfärdiga kapell. Den fallfärdiga kyrkan i San Damiano blev nu hans arbetsplats. Han skaffade folk för att sätta Guds hus i stånd. Nu började också de första
efterföljarna komma. De gav bort sina ägodelar och började ett nytt liv i botgöring, lovprisning och glädje.

Snart bestod gemenskapen av tolv män – samma antal som som Jesu apostlar – men de hade ingenstans att samlas. Ett benediktinkloster erbjöd dem ett litet Mariakapell utanför Assisi, och det blev deras centrum och hjärta.

Det var dock inte enbart män som sökte sig till Franciskus gemenskap. En natt mötte han tonårsflickan Chiara, som även hon rymt från rikedomen i hemmet, och tog emot hennes löften. Genom hennes orden kunde också kvinnor ansluta sig till Franciskus väg.

Franciskus själv blev en alltmer omtyckt och efterfrågad predikant och han ville också missionera utanför Italiens gränser. Vid en stor sammankomst beslutade orden att starta mission i fjärran land, och det beslutades att Franciskus skulle bege sig till Egypten.

I Egypten pågick ett krig mellan korsriddare och den muslimske sultanen, men trots situationen lyckades Franciskus ta sig över fiendens linjer och fram till sultanen. Han predikade utan rädsla evangeliet för sultanen, fullt beredd att dö martyrdöden för den kristna tron. Men istället vann han sultanens förtroende, och kunde återvända till Assisi med presenter, bland annat ett elfenbenshorn som ännu finns bevarat.

I djupet av sitt hjärta kände Franciskus att människornas strider berodde på jordiska ägodelar och på andligt högmod. Han blev också alltmer övertygad om att Gud inte menat att han skulle bygga upp kyrkobyggnader – utan att han skulle återuppbygga dess inre. Han ville därför att orden skulle leva utan vare sig ägodelar och bostad. Men hans följare motsatte sig reglerna och menade att de var alltför svåra att följa. Några av sina fattigdomsideal lyckades han dock rädda, men han anade att de inte skulle stå emot utvecklingen och lämnade till sist sin egen orden. Han isolerade sig på berget La Verna i Alperna, varifrån han betraktade Kristi lidande och kärlek till människorna.

Franciskus av Assisi värnade inte bara människorna. Han kände samma kärlek för alla Guds skapelser, och han omgav sig gärna med djur och djuren tydde sig till honom. Berättelserna om hans närhet till vilda djur är otaliga. En av legenderna berättar om hur han predikade för vilda fåglar, och hur fåglarna lät honom röra vid dem och välsigna dem.

Franciskus kärlek till djuren och naturen har berört, och berör fortfarande, människor långt utanför Katolska kyrkan och den kristna tron. Än idag är det tradition i Kyrkan att djur välsignas just den 4 oktober, på Franciskus festdag. Av många anses Franciskus av Assisi som det allra viktigaste helgonet, och han har också inspirerat många andra helgon, såsom Ignatius av Loyola (grundare av Jesuitorden) och Thérèse av Lisieux, kallad Lilla Thérèse. Det finns också Franciskusordnar även i de protestantiska kyrkorna.

Under sin tid på berget hade Franciskus ingen formell makt över sin orden. Han blev dessutom allt sjukare. Trots det spreds ryktet att han var en helig man – en annan Kristus. När han dog vid solnedgången den 3 oktober 1226, 44 år gammal, var han svårt märkt av sjukdom. Bland de sista orden han yttrade var: ”Jag har gjort vad jag skulle göra. Må Kristus lära er vad ni ska göra.”

Idag är han ett av kyrkans mest älskade helgon, och skyddshelgon för bland annat djuren och ekologin, Italien och Filippinerna. Han firas den 4 oktober.

10 reaktioner på ”Bitte Assarmo: Den Helige Franciskus – ett helgon för alla

  1. Erik skriver:

    Tack Bitte för artikeln. Den fick mig att minnas ett besök jag och min fru gjorde för 20 år sedan i Assisi,ett minne som fortfarande sprider glädje inombords när jag återskapar bilder och atmosfären i mitt inre.
    Till er alla;
    Åk dit om ni kan,med egen bil eller hyrbil eller gruppresa med buss. Kombinera med rundresa i Närområdet och Toscana,en mycket fin resa att göra på vårkanten eller hösten. Och när ni ändå är däromkring,åk ner till kusten och upplev alla mysiga små samhällen på väg mot Frankrike.
    Bättre sätt att komma i från eländet här i Sverige ett tag finns nog inte.

    Gillad av 2 personer

  2. uppstigersolen skriver:

    Intressant. Just nu är jag i Italien och vi tänkte göra en utflykt till en medeltida stad, Sermoneta. Givetvis kommer vi gå in i nån kyrka. Tänk vad bra att DGS finns.

    Gilla

  3. Anders L. skriver:

    Idag behövs Franciscus mer än någonsin. Med honom ska vi minnas och hedra alla sparkade kaniner, brända katter, spetsade igelkottar, förgiftade hundar och halshuggna svanar.

    Gillad av 5 personer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.