Det är något som inte känns bra när jag ser Greta Thunberg hålla sitt ”emotionella” tal inför FN. Det är liksom lite för känslosamt. Men om man uttrycker sin oro, om än försiktigt, riskerar man att kallas ”klimatförnekare” – eller något ännu värre.

”Ni har stulit mina drömmar och min barndom”, sa Greta. Visst borde Greta få vara barn. Men vilka är det som har stulit hennes barndom?

Mitt i allt det emotionella sa hon något förnuftigt: ”Jag borde sitta i skolan på andra sidan Atlanten”.

Jag säger inte att Greta inte mår bra. Jag påstår inte heller att hon blir utnyttjad. För att göra ett sådant påstående behöver jag ha gjort betydligt mer research. Men att man inte ens får uttrycka sin känsla av att något inte stämmer efter att ha bevittnat detta ”emotionella” tal? Mainstreammedierna bara applåderar allt hon säger.

Om du är orolig eller tvivlar är det dig det är fel på. Om du hade varit medmänsklig och god hade du ju inte haft sådana tankar, eller hur? Du hade i stället haft den största respekt för Greta.

Det är hemskt när barn blir utnyttjade. Minns ni de ”apatiska flyktingbarnen”? I ett reportage i tidningen Filter berättar nu ett par av barnen hur man tvingades spela sjuka. Föräldrarna ville stanna i Sverige. Så här säger en pojke till Filter:

Jag bad till Gud varje gång att någon skulle säga till min pappa: ”Vad håller ni på med, din unge är ju frisk?” De var ju utbildade läkare, de måste ha fattat. Men ingen sa något.

Mainstreammedierna spelade med. Tvivel tolkades som bristande empati eller ”rasism”.

De apatiska flyktingbarnen kom och gick. Sen kom de ensamkommande flyktingbarnen. De kom i grupp och var i många fall vuxna. Mainstreammedierna spelade med även denna gång. Vi såg bilder på vuxna karlar i tidningarna, men de kallades barn. Journalisterna måste ha sett. De är inte blinda. De såg att barnen var vuxna precis som läkarna såg att de apatiska barnen inte var apatiska.

Jag kommer att tänka på en scen i George Orwells dystopiska roman 1984 där förhöraren håller upp fyra fingrar framför Winston Smith, men kräver att han ser fem:

– Hur många fingrar, Winston?
– Fyra. Det är väl fyra. Jag skulle se fem om jag kunde. Jag försöker se fem.
– För en liten stund sedan visade jag dig fingrarna på den ena handen.
– Du såg fem fingrar. Minns du?
– Ja. (O´Brien räckte upp vänstra handens fingrar, med tummen dold.)
– Här har vi fem fingrar. Ser du fem fingrar?
– Ja.

Fyra fingrar är fyra fingrar och inget annat. Men andra saker kan man se på olika sätt. När vissa ser en engagerad och klok tonårsflicka som håller ett emotionellt tal, ser andra något annat.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)