Nyligen skrev jag att politikerna under det senaste halvseklet alltmer blivit ett homogent socialt skikt. Till exempel är de ekonomiskt oberoende av sina medlemmar – av vilka det knappast återstår några – och väljare. De har samma lön vem de än anser sig representera. Min tes är att politiker oberoende av parti slutit leden och formerat – eller strävar efter att formera sig – som härskande klass. Det enda som håller dem tillbaka är de ganska sällan återkommande allmänna valen. Naket maktmissbruk skulle straffa sig så länge det finns en reell etableringsfrihet för nya politiker och partier.

Politiker behöver dock i verkligheten inte ta ansvar för sina misstag. Om medborgarna en dag inser vad det kostar dem att politiker med början under 90-talet sålde ut det naturliga monopol som elnätet utgör till privata intressenter så kan de inte utkräva något ansvar av de politiker som fattade besluten. Andra katastrofala politikerbeslut där ansvar inte heller kommer att kunna utkrävas är Nya Karolinska – läs denna intervju med professor Olle Lundin om du kommer åt Dagens Nyheter – och proposition 1975:26 om att göra Sverige mångkulturellt.

Politiker kan utan att medborgarna begriper det – vilket åtminstone delvis är medborgarnas eget fel eftersom vi ger efter för vår aningslösa tillit till våra ledare – förvandla landet hur mycket som helst utan att kunna ställas till ansvar på annat sätt än att de förlorar sina lukrativa jobb.

Men vänta. Skulle inte medborgarna kunna hoppas på att ämbetsmännen i stat och kommun, som ju ändå är de som både bereder och implementerar politikernas beslut, kunde hållas ansvariga? Att ämbetsmän skulle kunna ha ett eget ansvar med tillhörande bestraffning är ingen vansinnig idé. Så var det i 1809 års svenska regeringsform som i övrigt gav näst intill diktatorisk makt åt konungen. Paragraf nio:

Uti alla mål, som hos konungen i statsrådet förekomma, skall protokoll föras. De tillstädes varande statsministrar, statsråd, hofkansleren och statssekreterare eller de, som desse sistnämndes tjenster förrätta, vare ovilkorligen förbundne att sina meningar yttra och förklara; konungen dock förbehållet att allena besluta. Skulle någonsin den oförmodade händelse inträffa, att konungens beslut vore uppenbarligen stridande emot denna regeringsform eller rikets allmänna lag, åligge det då statsrådets ledamöter att kraftiga föreställningar deremot göra. Der någon särskild mening icke blifvit till protokollet anförd, anses de närvarande hafva styrkt konungen till det beslut han fattat. För rådslagen skola statsrådets ledamöter vara ansvarige, såsom i 106 § derom vidare stadgas.

Paragraf 106:

Finner utskottet af dessa protokoll, att någon statsminister, statsråd, hofkansler, statssekreterare eller annan ledamot af statsrådet eller den embetsman, som i kommandomål konungen råd gifvit, uppenbarligen handlat emot denna regeringsforms tydliga föreskrift eller tillstyrkt någon öfverträdelse deraf och af andra rikets gällande lagar eller underlåtit att göra föreställningar emot sådana öfverträdelser eller dem vållat och befrämjat genom uppsåtligt fördöljande af någon upplysning, då äge konstitutionsutskottet att ställa en sådan under tilltal af justitieombudsmannen inför riksrätten, hvaruti i stället för statsråd fyra de äldste justitieråd, tvenne af frälse och tvenne af ofrälse stånd, i dessa fall komma att säte taga, och gånge härmed som i 101 och 102 §§ om tilltal emot högsta domstolen föreskrifves. Då statsrådets ledamöter eller konungens rådgifvare i kommandomål finnas hafva, på sätt ofvanberördt är, gjort sig till ansvar skyldige, döme dem riksrätten efter allmän lag och den särskilda författning, som till bestämmande af sådant ansvar utaf konungen och riksens ständer fastställd varder.

Kanske trögläst för en modern människa, men att ämbetsmännen tjänade under straffansvar är uppenbart. 1809 års regeringsform ersattes av 1974 års regeringsform. Där är politiker i stort sett ansvarsfria (liksom konungen var enligt föregående konstitution). Enligt 13 kap 3 § kan statsråd visserligen dömas för brott i statsrådstjänsten men bara om konstitutionsutskottet bedömer att vederbörande grovt har åsidosatt sin tjänsteplikt och väcker åtal inför Högsta domstolen. Vad tjänsteplikt betyder är oklart. Politiker är i praktiken straffria.

1976 blev även ämbetsmän straffria. Då avskaffades ämbetsmannaansvaret. Ämbetsmännen hade visserligen formellt ett ansvar men de kunde inte straffas om de bröt mot ansvaret.
Sedermera har även ämbetsmännens ansvar uppluckrats och i vissa fall helt avskaffats. Ett vackert exempel på denna utveckling gäller reglerna kring Skatteverkets beslut som fattas med ”automatiserad behandling”, till exempel att en dator fattar beslut i ett ärende. Då är det svårt att veta vilken tjänsteman som har ansvaret. Av förordning 2003:1106 med instruktion för Skatteverket framgår av 17 § att sådana beslut ”skall anses fattade av generaldirektören”. Men detta ansvar ansågs för tungt för generaldirektören och avskaffades därför genom förordning 2007:780 som inte innehåller någon sådan regel.

Nu har ingen det ansvaret. Först tar man bort straffet men inte ansvaret, sedan tar man också bort ansvaret.

Makthavarna ser till att varken de själva eller deras närmaste medarbetare kan åka dit för någonting. Säg till om det är något jag missförstått eller om jag dömer för hårt.