Framtidsskildringar använder sällan möjligheten att diskutera två av vår tids stora problem i västvärlden: massinvandringen och islamiseringen. När man tittar populära filmer, romaner och teveserier inom science fiction-genren är det som att dessa problem inte existerar. Miljökriser, pandemier och kärnvapenkrig är populärare.

För ett tag sedan skrev jag till exempel om den danska teveserien The Rain på Netflix. Den handlar om ett gäng ungdomar som försöker överleva i Danmark efter katastrofen. Men inte ord om islam eller mångkulturella konflikter, vilket inte känns trovärdigt. Det är synd att den här genren inte utnyttjar sin potential.

Jag har läst tre svenska romaner har försökt ta upp mångkultur och islam i sina skildringar av framtiden. Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar fick Augustpriset 2017. Anyuru är konvertit till islam och ger en förskönande bild av religionen. I hans roman är det inte islamisk fundamentalism som är faran, utan svenskarnas reaktion mot den. Det är muslimerna som blir offer för en hårdför nationalistisk regim. Muslimer sätts i läger där de tvingas lära sig svenska värderingar, äta griskött och rita skämtteckningar av Muhammed. Romanen inleds med en dikt skriven av en Guantanamofånge och budskapet är väl att Sverige i framtiden riskerar att bli ett stort Guantanamofängelse.

Tyvärr riskerar Anyuru till att underblåsa en bland muslimer redan grasserande västofobi som tar bort skulden från jihadisterna och skuldbelägger väst. Vad författaren inte nämner är att väst inte har hämtat hit muslimer för att plåga dem. De har kommit frivilligt och de har behandlats med respekt. De har samma fri- och rättigheter som alla andra. Till skillnad från hur icke-muslimer behandlas i många islamiska länder.

Anyuru undviker att tala om att jihadismen faktiskt är grundad i islams texter. Läser man profeten Muhammeds biografi upptäcker man att han gjorde samma saker som Islamiska Staten gör. Hade det funnits videokameror på Muhammeds tid hade vi kunnat se klipp på YouTube som är lika hemska eller hemskare än de som IS producerar. Våld, kvinnoförtryck och slaveri har varit en del av islam under hela dess historia.

Och hela det dystopiska förtryckarsamhälle Anyuru beskriver finns redan. Inte i väst, utan i islamvärlden. Hela Saudiarabien är ett stort läger där man är övervakad av islamisk sedlighetspolis. Oliktänkare kallas hädare och torteras och avrättas. Det finns inte ett enda islamiskt land där man öppet kan kritisera Muhammed och hans Koran.

I Anyurus roman är sverigevännerna de onda, de som provocerar fram våldet från jihadisterna genom sina envisa hävdande av yttrandefriheten, även när det kommer till kritik av islam och Muhammedbilder. I författaren och debattören Jan Sjunnessons roman Framtidsmannen, som kom ut 2014, är perspektivet det omvända.

Den utspelar sig under perioden 2013-23 och börjar med en terrorattack på ett plan på Bromma flygplats. Matematikern, statistikern och framtidsforskaren Paul-Krister, ”P.K.”, Matthiasson ingriper när islamistiska terrorister försöker kapa planet han sitter på med destination London. Paul-Krister får en platskniv i ögat, men blir också Sveriges populäraste person.

Efter den hjältemodiga insatsen blir han ett stående inslag i diverse debattprogram och morgonsoffor i olika TV-kanaler. Men så började han säga obekväma saker:

Paul-Krister berättade på två minuter att den svenska välfärdsstatens grundvalar skulle rämna inom en generation, runt 2030. Belastningen av okvalificerade migranter som inte försörjer sig själva och inte betalar in skatt kommer att bli övermäktig och skatterna måste höjas, vilket kommer leda till uppror från skattebetalarna, infödda som utlandsfödda. Vidare är denna grupp migranter mer barnrika och har andra religiösa och kulturella värderingar, vilka i båda fallen ställer dem utanför folkmajoriteten av sekulära kristna med under två barn per kvinna, hävdade han medan mikrofonen sände ut budskap som fick mig att svälja därutanför.

I Anyurus roman är det alltså muslimerna som sätts i läger, motsatt förhållande råder i pseudonymen Arvid Kleggs humoristiska dystopi Candida Olsson 2014. Filosofen Pangloss framträder för första gången i Voltaires roman Candide från 1759. Pangloss är den unge naive Candides (ordet betyder ”troskyldig”) lärare. Hans budskap är att vi lever i den bästa av världar.

Pangloss är grekiska och betyder ”många ord”. Orden är allt, verkligheten ingenting. Det var inte länge sen som etablissemangsmedierna visade bilder på vuxna men med skägg, men skrev ”flyktingbarn” i rubrikerna. Lita inte på dina sinnen, lita på Pangloss lära!

Romanen handlar om en svensk och kvinnlig version av Candide vid namn Candida Olsson. Hon tror på etablissemanget och särskilt på sin lärare Bengt Pangloss. Hon lever i den bästa av världar och inget kan rucka på denna övertygelse vad som än händer.

Candida föds i en medelklassfamilj i huvudstaden och får lära sig att mångfald berikar, att det svenska är tråkigt och att islam betyder fred. Av sin lärare Bengt Pangloss får hon så klart lära sig att Sverige är bäst, men ändå inte bättre än andra, för alla människor är lika mycket värda.

Detta Sveriges förändras i rask takt av massinvandringen och islamiseringen. Men Candida Olsson avfärdar eller bortförklarar varje steg i denna förändring tills landet slutligen förvandlats till Kalifatet Norden. Och innan dess har den svenska flaggan tagits bort:

När det sedan stod klart för vanligt folk att det faktiskt var ett kristet kors på flaggan, togs den självklart bort. Alla muslimer blev kollektivt kränkta. Det var en otäck skamfläck. Ingen hade berättat för dem när de aningslöst kom till Sverige att det var ett vidrigt kors på flaggan, samma blodiga kors som korsfararna hade haft på sina ryggar när de mördade och slaktade miljoner oskyldiga muslimer i Palestina på medeltiden.

Candida är så övertygad av etablissemangets panglossianska mantra om att ”mångkultur berikar” att inte ens självupplevda gruppvåldtäkter kan få henne att vakna ur hypnosen:

Själv hade hon blivit gruppvåldtagen flera gånger och minsann hade hon inte för den sakens skull fastnat i något stereotypt rasisttänkande, enär männen bara tog ut sin rättmätiga vrede på en representant från det före detta vita herrefolket som förslavat deras förfäder. I båda fall som Candida själv hade upplevt hade det rört sig om trevliga unga män som var utestängda från arbetsmarknaden på grund av strukturell rasism.

När Kalifatet Norden upprättats och Sverige utplånats sätts Candida på en buss för att skickas till ett läger för gammelsvenskar. Men inte ens på då vill hon se verkligheten som den är:

Här och där längs vägrenen stod det grupper med trevliga nysvenskar som intresserat följde deras resa. En del skämtsamma gjorde fuck you-tecknet eller vände sig om och visade dem rumpan.

I den nya thrillern Perfekt storm av Arne Weinz har svenska flaggan också bytts ut mot något som är mer halal och Sverige har förvandlats till en islamisk stat. Lördagen den 17 juli 2027 landsätter Muslimska Brödraskapet en invasionsarmé från havet. Invasionsarmén får stöd av lokala jihadister i de svenska no go-zonerna. Islamisterna tar snabbt kontroll över landet:

Arabiskan införs som officiellt språk vid sidan av svenskan 2025, samtidigt som den svenska flaggan görs om. Muslimerna anser nämligen att korset är förolämpande och därför byts den ut mot en flagga med tre stående fält i färgerna blått-gult-blått. Några veckor senare införs blasfemilagen där all kritik av islam blir förbjuden.

Kaoset breder ut sig och Sverige saknar en fungerande politisk ledning. Men grupper av svenska patrioter vägrar att ge upp och vi får följa deras kamp.

Arne Weinz har skrivit en underhållande roman, som trots att den är politisk och militär spänningsroman innehåller en hel del satirisk humor à la Candida Olsson. Flera av figurerna i boken är lätta att känna igen från verklighetens Sverige:

På de stora bildskärmarna kunde luleborna se den välkände imamen, Abd al Haqq Bielat, uppenbara sig, han som under decennier fått föra ut sina påståenden om att islam var fredens och kärlekens religion i lokalmedierna. Imamens budskap var att muslimerna fullt ut respekterade kristna och judar som bokens folk. Inte vid ett enda tillfälle hade imamens utsagor ifrågasatts offentligt, för att inte reta upp de lättkränkta muslimerna, men nu blev luleborna alltför sent varse vad imamens utsagor egentligen var värda.

En invasionsarmé känns dock inte som ett särskilt trovärdigt scenario. Skulle ett inbördeskrig utbryta i Sverige, så tror jag hellre på en eskalerande spiral av terrorattacker och motattacker som leder till skärmytslingar och upplopp och så småningom krig.

I romanen lyckas muslimerna hålla ihop ganska bra (med undantag av ett antal assimilerade namnmuslimska sverigevänner), något jag har svårt att tro på. Splittringen är för stor mellan shia- och sunnimuslimer för att de skulle kunna samarbeta mot de otrogna. Shiamuslimer, även islamisterna bland dem, hade förmodligen hellre levt i en svensk, sekulär stat än i en sunniislamisk. Shiiter och sunniter är dessutom splittrade sinsemellan. Islamisterna har haft oerhörda svårigheter att bygga upp och upprätthålla sin mardrömsstat i något islamiskt land – risken att de ska lyckas i Sverige är ytterst liten. Men islamiseringen är ett problem som ska tas på allvar och den här romanen hjälper oss att se problemet.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)