Moderaterna under sin nuvarande ledning, har blivit ett kraftlöst, politiskt vilsegånget parti som hindrar den tillnyktring Sverige behöver, som ligger som en våt trasa över en konservativ opinion och som i grunden sviker sina väljare och det svenska samhället. Genom att motarbeta ett oppositionellt konservativt block, motarbetar man möjligheten till ett regeringsskifte, och gör sitt parti till en politiskt betydelselös figurant som lämnat sitt uppdrag. 

Förtroendet för våra styrande politiker har de senaste åren sjunkit till nya bottennivåer. De grava misstagen, den naiva snällismen har lett till ett Sverige med allt större problem – ett samhälle i stadig försämring på alla de områden som politikerna ansvarar för -  massinvandringen och i dess spår fattigpensionärerna, den försämrade sjukvården, en skola med allt större problem, utanförskapsområdena med sin stora bidragsberoende befolkning, kriminaliteten och otryggheten, kommunernas hotande ekonomiska kollaps som lär kräva höjda skatter för den strävsamma arbetande befolkning som redan snos på större delen av sin inkomst av egenmäktiga politiker med ringa respekt för andras pengar.

Den våg av missnöje med våra nuvarande makthavare som tilltagit de senaste åren, börjar därför närma sig en majoritet för M, KD och SD som skulle kunna bryta det rödgröna maktinnehavet och kanske forma en politik som stoppar de värsta misstagen. I bästa fall kanske detta skulle kunna ge Sverige en ny chans.

Moderaterna har bland sina väljare och medlemmar tillgång en grupp medborgare med stora resurser av utbildning, kunskap och erfarenhet. De är en väsentlig del av de krafter som utgör förutsättningen för att det svenska samhället fungerar. Inom partiorganisationen finns en erfarenhet av regeringsinnehav. Detta skulle kunna göra partiet till en stark politisk kraft som tillsammans med KD och SD kanske skulle kunna återvända till en politik grundad på realism och sunt förnuft.

Men istället väljer den moderata partiledningen och partiledaren Ulf Kristersson att blockera möjligheten till ett konservativt block och den kraftfulla opposition som skulle ha goda chanser att kunna vinna regeringsmakten.

Genom att i Riksdagen vägra varje form av samarbete och undvika ens samtal med Sverigedemokraterna, avstår Moderaterna från att meningsfullt utmana regeringen och gör sig till ett parti utan inflytande, ett oppositionsparti som inte vill ha makten och inte heller kommer att få den. Det vill säga, man kan tänka sig en regering med den gamla Alliansen och tvingas att anpassa sig till Annie Lööf. En väljare kan tvivla på hur mycket en sådan regering skulle skilja sig från dagens JÖK.

Hur och varför har detta kunnat ske? Hur har ett tidigare välfungerande och kraftfullt parti, med en klar politisk identitet, urartat till dagens vattvälling som är tvunget att utarbeta ett nytt idéprogram för att ta reda på vad partiet nu står för. Det gamla, inte äldre än från 2011, anses redan föråldrat.

Två möjliga förklaringar är partiledaren Ulf Kristersson och dessförinnan De Nya Moderaterna.

Reinfeldt och ledningen för De Nya Moderaterna ville ha ett parti för alla. Det krävde en toppstyrd och avideologiserad organisation. Förslag skulle gå uppifrån och ned, inte tvärtom, som tidigare, då åsikter kunde bana sig upp från gräsrötter till partiledning. Partiet förvandlades från ett folkrörelseparti till ett kaderparti, och de aktiva medlemmarna reducerades till flygbladsutdelare. På så sätt knäcktes partiets identitet och ideologiska ryggrad.

Ulf Kristersson, väl förankrad i ”De Nya Moderaterna” och minister i Reinfeldts alliansregering, har som partiledare gjort en rad felbedömningar och nogsamt undvikit alla möjligheter till att fälla den rödgröna regeringen. Hans förhoppning är att återuppliva den gamla M-C-KD-L alliansen, i vilken C lär få ett avgörande inflytande.

Moderaterna under dess nuvarande ledning och partiledare är ett dysfunktionellt parti. Ett oppositionsparti som i praktiken verkar för att nuvarande regering sitter kvar och förfallet fortsätter, ett parti som förlorat sin identitet och ideologi, ett parti med en orealistisk och svag partiledare som hindrar nytänkande, och som sannolikt står som garant för ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav åtminstone till 2026. Ett parti utan ideologi och vilja, som genom att hålla beröringsskräcken för SD vid liv hindrar en kraftfull opposition, ett parti vars politiska betydelse reducerats till att säkra Socialdemokraternas fortsatta makt med något inte olikt ett dödmansgrepp.

*Ett dödmansgrepp..[gör att] motorn antingen stannar helt eller frikopplas om användaren släpper taget (Wikipedia)

Johan Ahlienus arbetar inom det vårdindustriella komplexet sedan många decennier. Är gammal nog att minnas, ung nog att bli förbannad. Han arbetar inom ett område där det anses av värde att skilja på den privata och yrkesmässiga rollen och heter alltså egentligen något annat.