Det påstås finnas en giftig koppling mellan skärmapparater och sociala medier. Med skärmapparater menar jag smartphones och iPads och andra internetuppkopplade datorer som är tillräckligt små för att barn ska kunna ha dem med sig jämt. Med sociala medier menar jag Facebook och Twitter och Instagram och motsvarande.

Enligt en vitt spridd uppfattning låter höga chefer i Silicon Valley, som alltså jobbar i skärningspunkten mellan skärmapparaterna och de sociala medierna, inte sina barn disponera några skärmapparater alls – eller i varje fall inte dygnet runt.

Jag har aldrig begripit om den där företeelsen – alltså att Silicon Valley-chefer förbjuder sina barn att använda iPads – verkligen finns och i så fall vilken logik som ligger bakom. Men så kom min dotter som bor i USA och är sjuksköterska på sommarbesök i Bohuslän och förklarade. Hennes son Ryder, 3,5, ska inte få någon iPad inom överskådlig tid eftersom ungar blir deprimerade av sådant där, förklarade dottern.

Dottern la fram en nog så trovärdig teori. Ungarna sitter dagarna i ända med sina skärmapparater utan att träffa några levande jämnåriga, sa hon. Via skärmarna publicerar de nyheter om sig själva på de sociala medierna om vad de ätit, vart de rest och vad de gjort. Föreställ dig en hel värld där alla ungar sitter isolerade och pratar om sig själva i sociala medier och, förstås, tar del av vad andra ungar publicerat om sig själva. De har inga levande kontakter in real life med sina generationskamrater utan umgås bara med de oklara, skugglika bilder av generationskamraterna som projiceras på sociala medier (lite som Platons grotta).

När människor berättar om sig själv inför en internationell publik väljer de inte i första hand att tala om sina vårtor, sina underkända skolbetyg eller att de fått en utskällning av chefen. I stället publicerar de bilder av sin senaste resa till Bali och sin gulliga hund som gör dem så lyckliga.
Konsekvensen blir att ungarna upplever en filtrerad värld där alla andra ungar förefaller befriade från sådana motgångar och problem som var och en i det faktiska livet faktiskt plågas av, ungdomsfinnar och misslyckade kontakter med det andra könet och så vidare. Av detta blir ungdomarna deprimerade. En del utvecklas till regelrätta psykfall

Min dotters triumferande slutsats var att om man tvingar ungarna att umgås i verkligheten i stället för via Facebook så kommer de att upptäcka kamraternas ungdomsfinnar, kärleksproblem och andra defekter och därför inte behöva känna sig utstötta från en värld där alla andra än de själva framstår som lyckade, framgångsrika och socialt eftertraktade unga medborgare utan svarta moln på sin himmel.

Bra teori, tänkte jag. Men ju längre jag sög på karamellen, desto mer började jag undra om världen verkligen kunde se ut på det sättet. Ungarna måste ju, vare sig de vill eller inte, då och då konfronteras med levande generationskamrater och få möjligheter att observera dessa i verkliga livet. De går trots allt på dagis och tillbringar sedan åtskilliga år i olika skolformer där människor har normala röstsamtal och direkt, skärmlös, ögonkommunikation.

Vad samtiden troligen vet rätt säkert är 1) att ungarna ägnar fler timmar om dagen bakom skärmar och 2) att antalet psykiska diagnoser bland ungdomar rent statistiskt stiger över åren.

Att det blir fler psykdiagnoser kan, i teorin, förklaras av en massa annat än min dotters teori, till exempel att ungarnas föräldrar inte ägnar barnen tillräckligt mycket tid och kärlek eller, tvärtom, att ungarna blivit prinsessor på ärten av för mycket curling. En annan förklaring kan vara att det utbildas för många psykologer och psykiatriker som för försörjningens skull måste uppfinna och utveckla nya diagnoser. Man vet inte.

Om ett problem uppenbarar sig i samhället så är det bara en sak man vet med säkerhet, nämligen att det måste finnas en skyldig enligt samma oförnekliga logik som att det måste finnas en eller flera brottslingar om det begåtts ett brott. I det här fallet finns en massa misstänkta, de psykdrabbades föräldrar, deras lärare, deras skrytsamma kamrater, psykologerna, de sociala myndigheterna och så vidare.

Ingen av dessa skäligen misstänkta känner sig ansvariga om man frågar dem. Sociala system letar alltid efter någon annan att skylla på, helst någon som är avvikande. På 1600-talet skyllde man eländet, missväxten och kons död på häxor som fick det straff samtiden ansåg rimligt. Till häxor utsågs udda individer. I vår tid är Facebook och Twitter udda individer. De är omätligt rika, de har magiska kunskaper som vi inte riktigt förstår, de vill oss troligen inte väl utan tänker bara på att tjäna pengar. De har inte ens ett telefonnummer så man kan ringa och klaga.

På det viset är de sociala medierna idealiska misstänkta för de våndor som drabbar vår tids unga människor.

Jag förnekar inte den potentiella skadan av skärmapparater. Det är nog klokt av föräldrar att ransonera sina barns bruk. Men det är nog missriktat när vuxenvärlden beundrar och hyllar förskolebarnens fingerfärdighet med plattorna. Framför allt verkar det fel när skolor för att framstå som moderna förser skolbarnen med skärmapparater i stället för böcker.