Jag har just kommit hem från en vindlande promenad fram och tillbaks till Piazza del Popolo. Där hade en stor – men inte överväldigande stor – mängd främst unga människor samlats. De väntade på helgonet Greta. Under tiden bestods de flammande tal från olika håll. En pamflett delades ut med överskriften: Greta Thunberg – klimatets förkämpe. Bilden visar ett stort gäng idogt trampande cyklister. Tillsammans producerar de den ström som försörjer högtalaranläggningen.

Greta kan ses och beskrivas på många sätt. Här, i denna text, är hon främst ett symptom.

Italien har en populistregering. Den är intressant på många sätt. De två regeringspartierna, Lega och Femstjärnerörelsen, är i öppen konflikt med varandra. Få se hur länge den håller. Tillsammans har de just nu goda opinionssiffrorna, främst beroende på uppskattningen av Legas hårda invandringsmotstånd.

Ett kännetecken på ett populistparti är att det är i oförsonlig konflikt med etablissemanget och eliten. Italien har upplevt bortsopandet av etablerade partier en gång förut. De gamla partierna, som efter världskriget växlade vid makten, sopades undan sedan de regerat sönder sig och blivit svårt korrumperade. Sönderfallet påskyndades av modiga och skickliga åklagare.

Den händelsen kunde ses som något isolerat i europeisk politik. Nu är populistpartiernas framväxt och framgång en allmäneuropeisk företeelse. I denna nya populistiska våg sopas partier av olika kulör undan, men främst drabbas socialdemokratiska partier. Det svenska och de andra nordiska socialdemokratiska partierna har dock hittills klarat sig tämligen bra. Vad kan det bero på?

För att förstå politikens förändringar och utgången av ett val räcker det inte med att bara intressera sig för motståndarens svaga sidor. De kan för betraktaren framstå som så frånstötande att de blir fascinerande. När sedan valutgången innebär att detta parti klarar sig bra, blir betraktaren upprörd och anklagar väljarna för det ena och det andra: okunskap, politisk opportunism och korrekthet, feghet och annat. Det är kortsynt.

Den fråga som måste ställas är: Vilka är motståndarens starka sidor? Vad ser väljarna som gått mig förbi?

Det gemensamma för alla de etablerade partiernas tillbakagång är att de inte har någon vision, inte något mål att erbjuda väljarna. Det illustreras väl i den uppgörelse som ligger till grund för den nuvarande Löfven-regeringen: 73 jämkningar och putsningar av nuvarande system. Inget nytt. Inget löfte för framtiden. Den extrema företrädaren för detta synsätt och denna praktik är Liberalerna och främst dess socialliberala falang. Deras revolutionära nit består i administrativa ingrepp i rådande regelverk. De har ändå något som de själva anser visionärt: mer makt till Eu, vilket ju är svårförklarligt dödsföraktande.

Dessa partier har knappast något framsynt att erbjuda väljarna. De kommer sakta att malas ned av politikens vardag.

Men populistpartierna står också lika nakna när de väl lyckats med det som gett dem deras röster: att välta de gamla partierna ur sadeln. Efter den gamla ordningens sammanbrott i Italien kom Berlusconi…

Macron är särskilt intressant i detta sammanhang. Han är en populist i den grundläggande meningen att han gick till frontalangrepp mot alla etablerade partier. Men han är samtidigt en extremt tydlig representant för den franska eliten: Gått igenom den politiska elitens högskola – ENA, blivit rik som bankir, etablerat sig som politiker direkt på högsta nivå hos Hollande (efter en del tidigare administrativa arbeten).

Hans reformer har varit nödvändiga – uppluckrandet av en extremt stel arbetslagstiftning, normalisering av de järnvägsanställdas villkor, förändring av den förmögenhetslagstiftning som drivit förmögenheter och förmögna ur landet, m.m. Alla dessa åtgärder tillhör vanlig svensk vardag – också sänkningen av högsta hastigheter från 90 till 80 km/tim vilket direkt ledde till omfattande protester från främst landsortsbor.

Ändå gav de snabbt Macron tillnamnet ”de rikas president”. Så fick han de gula västarnas revolt. Den försökte han möta med en landsomfattande debattrunda. Deltagandet i denna blev imponerande stort. I veckan skulle han redogöra för de slutsatser han dragit av denna debatt och presentera de förslag den kommit att leda till. Då kom branden i Notre-Dame. Den bröt sönder hans tidplan och förslagen har läckt ut. De är mycket folkpartistiska: förståndiga, lite småskurna.

Ett undantag finns dock: han föreslår att ENA skall stängas. Det ses allmänt som en eftergift direkt riktad till de gula västarna och deras ständigt uttryckta hat mot eliten. Ironiskt nog skapades ENA av de Gaulle för att bryta den dåvarande politiska elitens maktmonopol. Avsikten var att bredda rekryteringen. Med tiden blev ändå ENA en plantskola för den elit som gynnat och skyddat sig själv.

Men han kritiseras hårt för att han inte kan erbjuda något mål för framtiden, någon vision som skulle kunna ena det svårt splittrade Frankrike. Nu sitter han alltså i samma sits som de partier han välte över ända. Han vederfars det öde som drabbar också populistpartier som bara är emot, inte för någonting. Han försökte använda branden i Notre-Dame och uppbyggnaden av katedralen som en enande symbol. Han gjorde det mycket skickligt, men hans retorik räcker förstås inte för att tillfredsställa det uppdämda, surnade gamla missnöjet.

Populistpartiernas främsta tillgång är alltså väljarnas leda vid de gamla partierna. Deras svaghet att de därutöver står lika tomhänta som de partier de angripit.

Men varför har det svenska socialdemokratiska partiet klarat sig så relativt bra jämfört med sina europeiska broderpartier (undantagande de andra nordiska s-partierna)? Jag tror det är en följd av deras folklighet, grundad i en rekrytering också till den högsta nivån, som inte förbehållits akademiker – och deras samarbete med fackföreningsrörelsen. De har varit goda gråsossar, som Patrik brukar säga. Denna tillgång föröder de dock ihärdigt sedan några år tillbaka: de har satsat på olika minoriteter och mer eller mindre glömt bort sina gamla väljare. Men ändå, det svenska S är ett undantag i Europa.

Det finns ett annat. Det är SD. De är inte bara emot. De har också ett mål, en vision. De vill återställa det gamla folkhemmet, visionen från trettiotalet. Det verkar ju inte så omvälvande. Det är det. Om inte skulle ju S försöka ta det tillbaka. Det gör de inte. Det skulle störa deras försök att knyta invandrare och andra minoritetsgrupper till sig.

Greta? Hon är ett surrogat. Hon ersätter det varken kyrkan eller någon annan rörelse kan erbjuda denna vår tid av otro och tomhet.