Advokaten och den före detta socialdemokratiske justititieministern Thomas Bodström skrev nyligen en intressant debattartikel i Dagens Nyheter. Artikeln var inte intressant på så vis att han framförde några nya, övertygande eller i övrigt trovärdiga uppfattningar utan i så måtto att den oavsiktligt avslöjade den fundamentala idétorkan i debatten om hur vi ska lösa samhälleliga problem, i det här fallet gängvåldet.

Nu ska jag inte sätta mig på några höga hästar och låta påskina att jag minsann har lösningen ty det har jag inte. Detta bekymrar mig faktiskt mer än att Bodström inte har den. Att politiker inte vet hur landet ska styras är inget att förundra sig över, men om en vanlig nettoskattebetalande medelklassare står rådlös är situationen desto mer oroväckande.

Bodström hänger upp sig på att statsministern och andra socialdemokratiska ministrar har sagt att ”vi ska knäcka gängen”, ”vi ska få bort dom från gatan” och ”vi ska bura in dom”. Bodström menar att socialdemokrater som säger sådant dels försöker stjäla retorik från sverigedemokrater och moderater, vilket i hans ögon är illa nog, men dessutom argumenterar i ond tro eftersom de vet att hårda tag mot ungdomar i kriminella gäng inte löser några problem. Det är vetenskapligt bevisat ”hundra gånger om”, säger han, att brottsligheten inte minskar av sådana åtgärder. Han ger exempel:

Vi som arbetar med dessa killar vet att de inte har någon koll på strafflängden med ett undantag: att gränsen för att dömas till livstid går vid 21 år. Det är därför det är så många tonåringar som är inblandade i dödsskjutningar. De har alltså inte minskat våldet, snarare tvärtom. Den enda skillnaden är att de som håller i vapnen är yngre och omognare. Om man nu gör verklighet av förslaget att sänka åldern för livstid till 18 år kommer det att få effekten att de som skjuter blir ännu yngre och att vi får fler barnmördare.

Troligen har Bodström rätt. Det går inte att kriminalvårda ned, än mindre bort, brottsligheten. Det är osannolikt att unga brottslingar av sig själva kommer på bättre tankar och omvänder sig till Svenssonknegare av att sitta inlåsta.

Å andra sidan tror jag inte att de som föreslår hårda tag föreställer sig att längre fängelsestraff skulle medföra några sinnesförändringar hos de intagna. Poängen är att de ska sitta inlåsta så att de inte kan begå brott i samhället utanför fängelsemurarna. Det är, vad jag kan begripa, inte fel tänkt.

Men konsekvenserna blir förskräckande. Den sortens kriminalfilosofi tillämpas i USA med resultatet att 2,3 procent av alla svarta sitter i fängelse. Frågan är hur många som skulle behöva sys in i Sverige om den filosofin slog igenom. Nu gissar jag lite och antar att den baspopulation som vi ska räkna procent på är de boende i utanförskapsområdena som närmar sig 600 000 personer (troligen mer ty min statistik har några år på nacken). Sedan gissar jag lite till och applicerar den amerikanska siffran för svarta på de boende i utanförskapsområdena. 2,3 procent av 600 000 personer är lika med 13 800 som ska in på sluten anstalt för att isoleras från det normala samhället.

Kapaciteten på landets anstalter ligger kring 4 000 platser. Det kommer alltså att krävas en enorm utbyggnad av fängelserna om man skulle övergå till kriminalitetsfilosofi som socialdemokratiska ministrar enligt Bodström vill följa. Med en dygnskostnad på 3 445 kronor på anstalt skulle årskostnaden bara för de nya platserna bli ungefär 17 miljarder kronor vilket är dubbelt mot dagens totala budget för kriminalvården. Smakar det så kostar det.

Bodströms eget förslag utgår från det vid det här laget snart sekelgamla och rätt misslyckade välfärdsparadigmet som går ut på att allt blir bra om socialen lägger omständigheterna till rätta och avskaffar de ekonomiska och sociala orättvisor som antas orsaka kriminalitet och annat olämpligt beteende hos medborgarna. Därför vill Bodström göra en ny social satsning som heter Integrationslyftet:

Det skulle kunna innebära satsning för att fler kom i arbete, bättre bostäder och möjlighet till att komma in i samhället. För barnen skulle det innebära att standarden på skolorna höjs även i de utsatta områdena. När de sociala förhållandena blir mer rättvisa ökar också hoppet för många ungdomar att lyckas utan att behöva dras in i kriminalitet.

Det där tror jag inte ett dugg på. Det har prövats alltför länge med alltför dåligt resultat. Återigen: Läs Lars Åbergs Framtidsstaden Malmö om du inte tror mig. Bodströms recept handlar inte alls om att rädda ungdomar från att hamna i kriminalitet utan om att ge mer livsrum åt det välfärdsindustriella komplexet.

Vad skulle jag själv göra om jag hade något att säga till om? För det första stoppa asylinvandringen, inte för att lösa problemet utan för att förebygga att det förvärras. För det andra klia mig i huvudet. Jag vet inte. Hur skapar man ett tryggt, framgångsrikt, välmående och stabilt samhälle ungefär som Sverige förr i tiden? Ingen vet. Vi visste själva inte vad vi gjorde när vi gjorde det. Vad höll vi på med, då? Ja, vi strävade väl efter att få det så bra som möjligt, var och en på sitt sätt, samt att försöka uppföra oss hyggligt mot andra och ta ansvar för familjen och i någon mån även de gemensamma angelägenheterna. Vi var helt enkelt småborgerligt, skötsamt, gråsossigt medelklassiga. Var sådana, skulle jag ha sagt till medborgarna om jag hade varit deras statsminister.