Olof Lagercrantz, 1911 – 2002, intresserar mig inte bara för att han var en bra författare vilket jag definierar som en skribent som inte bara håller reda på sina verb utan också sina tankar och som får en läsare att vilja fortsätta att vända blad. Han intresserar mig också för att han personifierar en epok och för att livet gav honom maktpositioner så det räckte för att han skulle kunna sätta sin stämpel på stämningsläget i nationen – och fortfarande gör det.

Mellan 1951 och 1975, som var PK-ismens eller – som några vill kalla det – kulturmarxismens eller nyvänsterns grundarperiod, var han kulturchef och under de sista femton åren chefredaktör tillika kulturansvarig i Dagens Nyheter. Jag kan inte komma på någon enskild person som så tydligt förkroppsligar denna märkvärdiga era och som så målmedvetet och skickligt ägnade sig åt att formulera och pumpa ut dess budskap. Trettiofem böcker och nästan tjugofem års artiklar på bästa plats satte sina spår i nationen. (Jag träffade honom några gånger. Då var han klädd i eleganta Mao-kostymer vilket rimligtvis var en ideologisk hyllning till den kinesiska kulturrevolutionen. Han höll själv på med en kulturrevolution.)

Att hitta på en ny historia och att hela tiden artikulera den var också hans uttalade ambition. I boken Min första krets, som jag inte läst på trettio men nyligen hittade i en bokhylla, säger han att han väntade sig ”att snart dikta om historien [hans egen kursivering]”. Att dikta betyder att tolka, kanske rentav hitta på. Han skulle göra en omtolkning och han skulle, i egenskap av författare – och ännu mer, antar jag, som chefredaktör för landets viktigaste tidning – tillkännage sin uppfattning. Som författare kunde han ”se helheten” och ”ta ett ansvar för hela mänskligheten”.

Varför behövde han då göra en omtolkning? Sverige var nästan det rikaste landet av alla och hade blivit en förebild för en hel värld. Det naturliga hade, kan man idag tycka, varit om Sveriges främsta tidning värnat om Sverigebilden i stället för leta efter, för att inte säga konstruera, fel i tillvaron.

Men så såg inte Lagercrantz på sitt uppdrag: ”Den enda övertygelse jag äger är att vår civilisation är absurd och att det absurdaste av allt är att detta inte är allmänt erkänt”. Lagercrantz ville rätta till dessa förhållanden och han ansåg att han hade ett profetiskt uppdrag: ”Jag inbillar mig att ett av tidevarvets stora skeenden försökte tala genom mig”.

Om du inte är särskilt bekant med Olof Lagercrantz kan du av detta få intrycket att han hade megalomana drag. Men betänk då att han var en högt begåvade och aktad man (som i och för sig retade många; akademiledamoten Lars Gyllensten kallade honom en ”kelsjuk, spinnande katt som i oväntade ögonblick klöser så illa han förmår”). Se honom snarare, kanske tillsammans med Olof Palme, som en av den humanitära stormaktens portalfigurer.

Den stora omtolkningen handlade inte bara om Sverige, utan om hela västerlandet: ”Jag hade inte klart för mig – det skulle dröja länge innan jag förstod – att massmord är en favoritsysselsättning för det kristna västerlandet sedan hundratals år och att vi utrotat en stor del av jordens befolkning”. Lagercrantz understryker att detta är en omtolkning: ”I den framtidsoptimism som ingick i [hans pappa] Carls världsbild fanns det inte plats för sådana hemskheter”.

För att den nya berättelsen skulle gå ihop behövdes en ond urkraft som låg bakom alla samhällets defekter och de därav följande mänskliga lidandena, till exempel att pappa Carl hade rekommenderat Olofs rektor i Falköping att Olof skulle gå om en klass för att gossen var svag i något ämne, något som gossen aldrig verkar ha kunnat förlåta. Den onda kraften var marknadshushållningen. Marknadshushållningen var ”en perfekt kvarn för att mala undergång åt släktet. Den såg till att inga spärrar fanns när råvarorna, som jordklotet samlat sedan miljoner år, förverkades i snabbast möjliga takt”. (Boken kom 1982, tio år efter Romklubbens Tillväxtens gränser, som förkunnade alla råvarors upphällning. Lagercrantz var förstås inte den ende rallaren för PK-istiska läror.)

Ondare än något annat var emellertid aktiebolaget:

Den guldtörst vilken lik en farsot spred sig i världen hade till förutsättning den snillrikaste av alla västvärldens uppfinningar – aktiebolaget… Aktiebolaget upphävde förbindelsen mellan den enskildes öde och pengarna. Carl brukade rörd tala om det riskvilliga kapitalet och om nödvändigheten att de som tog riskerna belönades i form av utdelningar och gratisaktier. Det var den fräckaste lögn då som nu… Men i den fina världen [som Lagercrantz med hänsynslöst självförakt erkänner att han stammar från] var det ingen som satte fast lögnaren. Ty det fina var just att de som satsade inte längre behövde ta några risker… därmed var förutsättningen skapad för att allt som hette hänsyn, mildhet, kärlek, mänsklighet var jagat bort från marknaden… Om dessa pengar lejde slavar i fjärran land, köpte mördare med eller utan statliga uniformer eller gjorde sig skyldiga till andra skurkstreck, det behövde inte aktieägarna, de av staten privilegierade riskvilliga hjältarna, bry sig om. Deras händer var alltid rena.

Får jag påminna om att denne förkunnare genom sitt ämbete var nationens främste opinionsbildare. Tänker efterträdaren Wolodarski så? Tror han också att hänsyn, mildhet och kärlek härskade innan bolagsformen aktiebolag inrättats? Här leder den store nytolkarens entusiasm honom emellertid för långt. Att en företagare inte kan tvingas betala mer än han satsat i bolaget vid en eventuell konkurs har sedermera inte ens vänsterpartiet veterligen klagat över. Däremot kan nog föreställningen om att företag lejer slavar ha gjort avtryck i en del av särskilt upphettade PK-hjärnor.

Därtill har partierna med inlevelse slutit upp i den berättelse om kvinnan och om mörkhyade människor som Lagercrantz hjälper till att nyskapa.

När jag tänker på kvinnorna i min släkt grips jag på en gång av en gränslös kärlek och förskräckelse, också den utan gräns. De tycks mig likna vilda djur hotade i varje stund av vanära, förvirring eller död. Därför var de också mer vaksamma än alla andra människor. Deras ögon spanade i alla riktningar efter de faror som de visste närmade sig och om vilkas natur de hade vaga aningar blott.

Kanske är det dessa spanande ögon som anar obekanta faror som är förklaringen till #metoo. Eller rättare sagt: det är nog bara kvinnor som känner sig som malplacerade rådjur som väljer #metoo.

Det var på motsvarande sätt med svarta människor som ”utgjorde ett helt annat släkte än de vita”:

Samma skillnad finns mellan dem som mellan lindansare som dansar utan skyddsnät och en som vet att skyddsnätet finns. För de svarta gäller det livet. För de vita som misslyckas finns räddning.

Sedermera har Lagercrantz omtolkning blivit gängse övertygelse på hans gamla arbetsplats och inte bara där. Om jag får göra en tolkning av tolkningen så är det att Lagercrantz skämdes för att han var privilegierad, vilket han hela tiden understryker att han var. Alla i hans inblandade släkter var adliga, en landshövding här, en sjöofficer där, betjänter och husor. Det fanns alltid pengar om inte annat så för att det med jämna mellanrum dog en rik moster. Lagercrantz, som med rätta insåg att han inte hade förtjänat de medfödda fördelarna, skämdes. En dikt som heter Min generation lyder så här:

Ingen höjde en hand men skulden växte och växte
Utan att veta vårt brott fällde vi själva vår dom.

För mig betyder det att han inte visste om han begått ett brott eller om han var skyldig till något men av dåligt samvete dömde han sig själv i alla fall. Det har varit västerlandets psykologi sedan dess ty gradvis har ökande andelar av befolkningen där haft anledning att känna sig nästan lika privilegierade som Lagercrantz.

En märkvärdig sak med Lagercrantz, tycks det mig, är att han lyckades förena aristokratens självklara känsla av överlägsenhet med den självutplånande skammen. Den föreningen kännetecknar svensk mentalitet idag. Vi är världens ädlaste folk och ödmjukar oss exempelvis för terrormördare som vi av godhet gjort till svenska medborgare och förbereder oss att försörja om de behagar sätta foten på svensk mark.