Sverige kan enligt Arbetsförmedlingen komma att behöva en arbetskraftsinvandring på 30 000 till 50 000 personer årligen samtidigt som Sverige har en muslimsk massmigration på drygt 130 000 årligen sammansatt av välfärdsmigranter från MENA, anhöriginvandring samt en mindre del riktiga flyktingar. Prognoser grundade på utfallssiffror från Migrationsverket hittills i år pekar på en samlad muslimsk migration på cirka 120 000 personer för 2019.

Paradoxen är att Sverige behöver importera arbetskraft, sannolikt främst från Europa, som redan från början har kompetens och utbildning att snabbt gå in i sysselsättning, för att försörja den växande gruppen migranter från MENA som inte har arbete utan försörjs av skattefinansierade bidrag. Hur hänger detta paradoxala förhållande samman? Det skall vi reda ut i denna artikel.

Bakgrunden är denna. Det första självklara som man måste förstå är att de som arbetar i riktiga betalda arbeten, alltså inte skattesubventionerade jobb, är den grupp som betalar för alla dem som inte befinner sig i den sysselsatta den av den svenska befolkningen, det vill säga barn, ungdomar i skolan, arbetslösa i alla åldrar, de äldre som är pensionärer, sjukskrivna samt den stora och växande gruppen migranter, till största delen muslimer, som inte befinner sig i riktiga arbeten utan lever på skattefinansierade bidrag.

Kvoten mellan dem som arbetar och dem som skall försörjas kallas i nationalekonomin för försörjningskvoten. Den försämras för närvarande, det vill säga att det blir allt flera som skall försörjas av den sysselsatta delen av befolkningen. Den försämringen har demografiska orsaker som en åldrande befolkning och en stor och växande grupp migranter.

Enligt Arbetsförmedlingens aktuella kalkyler behöver Sverige kommande år fram till 2030 öka antalet i sysselsättning med 485 000 personer för att försörjningskvoten inte skall försämras drastiskt.

Det kan ske på flera olika sätt. Ett är att få fler i arbete av dem, främst migranter, som idag är utanför arbetskraften och lever på bidrag i olika former. Det skulle betyda en kraftigt minskad arbetslöshet men är mycket svåruppnåeligt och sker endast över lång sikt. Sämst sysselsättningsnivå har muslimska migrantkvinnor där en mycket liten del arbetar i riktiga jobb. Ett annat problem med den miljonstora gruppen muslimska välfärdsmigranter är att de kommer från MENA området och har låg kompetens och låg eller ingen utbildning. De som kommer från Nordafrika är funktionella analfabeter till närmare 60 procent. Sammantaget betyder det att de inte på mycket lång sikt om ens någonsin är anställningsbara på den mycket högteknologiska svenska arbetsmarknaden. De så kallade enkla jobb som bland andra Annie Lööf talat om under en längre tid finns helt enkelt inte i den svenska ekonomin.

En annan väg är att höja de statliga och kommunala skattesatserna ordentligt. Det kan nog antas vara svårt att få politiskt gehör för hos den etniskt svenska medborgaren. Sverige är redan idag ett extremt högskattesamhälle. En variant, baksidan av myntet, vore att istället sänka standarden på den generella välfärden. De kommunala skattesatserna kommer ändock att höjas framöver och har i vissa kommuner redan höjts till följd av de direkta kommunala kostnaderna över budgeten för migranterna. Senast har SKL påtalat att kommunerna behöver någon eller några miljarder bara för kostnaderna för gymnasielagen, det vill säga de 9 000 afghanska ensamkommande som tillåtits stanna i Sverige trots avslag på asylansökan.

En tredje väg är att få in de utbildade svenskar som idag är arbetslösa i sysselsättning. Det kan ske med utbildning, vidareutbildning, och andra offentliga åtgärder som stödjer och anvisar en väg för dessa in på arbetsmarknaden. Ur ett antal synpunkter ekonomiskt, socialt och politiskt vore det den bästa och minst konfliktfyllda vägen. Sannolikt är det också denna ekonomisk-politiska åtgärd man i främsta rummet kommer att prioriteras. Huruvida det kommer att räcka för att öka sysselsättningen tillräckligt och därmed försörjningskvoten tillräckligt är långt ifrån säkert.

En fjärde väg som inte diskuterats men som vore både effektiv och nödvändig är att sakta strypa de skattefinansierade bidragen till hela det stora muslimska migrantkollektivet i de olika diasporaområdena. De som inte kan skaffa sig riktigt arbete på egen hand tvingas att emigrera tillbaka till sina länder. En betydande återvandring av arbetslösa skulle förbättra försörjningskvoten. Metoden har inte provats i större utsträckning i något samhälle, vad jag vet, så det är i sammanhanget endast antaganden om vad som händer. Några kanske väljer att gå under jorden och försörja sig på kriminalitet. Min bild är dock att de flesta familjer inte är dysfunktionella i den meningen utan att de väljer ett för familjen rationellt alternativ vilket torde vara att återvända hem. Ekonomiska styrmedel har också erfarenhetsmässigt ofta ett kraftigt och effektivt genomslag på det man vill åstadkomma. Politiskt ser jag inte förslaget som realistiskt i dagsläget. Inget etablerat politiskt parti föreslår detta idag.

En femte åtgärd är en arbetskraftsinvandring på 30 000 – 50 000, vilket faktiskt är vad Arbetsförmedlingen faktiskt ser som en möjlighet. Myndighetens tanke är sannolikt att personer som är gediget utbildade och har en användbar kompetens ska kunna inträda på arbetsmarknaden efter en ganska kort introduktionsperiod. Huruvida dessa personer verkligen finns tillgängliga och är intresserade av Sverige framgår inte av Arbetsförmedlingens förslag. Den frågan misstänker jag inte är undersökt på djupet. Den arbetskraftsinvandring Sverige hade exempelvis under 1960-talet kom från europeiska länder som Finland, Italien, Grekland och Jugoslavien. De anlände till Sverige på söndagen och började jobba på exempelvis Bulten, Kanthal och ASEA på måndagen. De fick ta egna lån för det första bohaget. Inga skattefinansierade bidrag där. Majoriteten av dem som kom som arbetskraftsinvandrare under 1960-talet har också stannat och är idag väl integrerade i det svenska samhällen som tog emot dem.

Klarar Sverige inte att genom olika typer av offentliga åtgärder öka antalet sysselsatta bland dem som redan är svenskar med 485 000 personer så kan Sverige tvingas till att ta emot 30 000 – 50 000 arbetskraftsinvandrare. Hur man sedan skall övertyga exempelvis européer att arbetskraftsmigrera till ett Sverige med de migrations- och integrationsproblem vi har återstår att se.

Den obehagliga paradoxen blir att Sverige importerar arbetskraftsmigranter för att ha råd att skattefinansiera en stor del av skaran av välfärdsmigranter från MENA. Sverige tvingas importera folk som garanterat jobbar för att försörja folk som inte kommer i arbete. Hur har den politiska eliten kunnat ställa till ekonomin i Sverige så till den grad?

Lennart Waara disputerade 1980 i ekonomisk historia på en avhandling om statligt företagande i marknadsekonomier. Undervisat vid Uppsala universitet. Arbetat som revisionsdirektör på Riksrevisionsverket. Organisationskonsult med uppdrag åt bland andra finansdepartementet, utrikesdepartementet och åt Sida i Ryssland. Företagsledare i olika företag bland annat som VD och rektor för Beckmans School of Design och näringslivsdirektör i Örebro kommun. Blogg kring politik, samhälle och kultur: lennartwaara.com