Judar brukar hävda att det land som skulle bli Israel för sådär 150 år sen var en ofruktbar öken där få människor ville bo. Den ekonomiska utveckling som initierades av judisk invandring från slutet av 1800-talet, resulterade också i hög invandring från omgivande arabstater. Vidare hävdar man att det palestinska folket var något som uppfanns under 1960-talet.

Palestinier brukar å sin sida hävda att deras ättlingar bott på just den platsen sedan urminnes tider. Det finns till och med de som menar att Jesus, jungfru Maria och Johannes döparen egentligen var palestinier.

Även när det gäller flyktingfrågan går uppfattningarna isär. Den palestinska flyktingvågen uppstod när sju arabstater förklarade krig mot Israel 1948, bara timmar efter att staten Israel utropats. Judarna hävdar att omkring 700 000 araber valde att lämna landet för att kunna återvända som segrare (eftersom israelerna ansågs chanslösa), medan palestinier hävdar att de blev fördrivna med våld.

Inget av det här är särskilt konstigt. I krig brukar det finnas två sidor med diametralt olika syn på vem som är legitim härskare över ett område. Vad som gör Israel-Palestinakonflikten unik är att det brukar vara segraren som skriver historien. I alla andra konflikter är det den vinnande militärmakten som sätter spelreglerna. Det gäller även länder som skylls för att vara odemokratiska eller på annat sätt osympatiska. Förutom att Israel är den mest demokratiska statsbildningen i Mellanöstern, ligger alla områden som idag kallas ”ockuperade” inom de gränser som erövrades militärt redan 1967.

Palestiniers ärftliga flyktingstatus är också unik. I alla andra sammanhang anses flyktingar vara de som flytt eller fötts i flyktingläger – medan palestinier automatiskt blir flyktingar om de kan visa att de är ättlingar till någon som lämnade Israel 1948. Det spelar ingen roll om de hela sitt liv haft medborgarskap i Sverige eller i något annat land. Antalet flyktingar har därför ökat från 700 000 till över 5 miljoner, trots att ingen har flytt på 2-3 generationer.

Palestinska flyktingar sägs också ha laglig rätt till den egendom de lämnade för mer än 70 år sen. För 70 år sen fördrevs även 900 000 judar från arabiska områden och 14 miljoner människor tvingades korsa gränsen mellan Indien och Pakistan. Jag har aldrig hört att någon av dessa grupper kunnat ställa liknande krav. I krigets Syrien riskerar 10 miljoner flyktingar att förlora sin egendom till Assadregimen redan efter ett år.

Jag kan tänka mig två orsaker till att Israel/Palestinakonflikten blivit så speciell. För det första verkar FN aldrig ha släppt sin förmyndarroll över området, som de anförtroddes efter andra världskriget. Samtidigt har maktbalansen inom FN förskjutits från västliga demokratier till att alltmer styras av muslimska diktaturer. Om FN under de första åren fungerade som verktyg för judarnas etablering, fungerar samma FN idag som verktyg för raka motsatsen.

Till exempel sägs det strida mot folkrätten att etablera en judisk stat medan det knappast strider mot folkrätten att bilda en muslimsk stat. FN-organ som UNESCO, WHO och ILO har i en rad dokument utmålat Israel som den värsta av skurkstater. Åren 2012 till 2017 antog FN:s generalförsamling 150 resolutioner där man riktade kritik mot enskilda stater och 124 av fallen gällde Israel. Alltså mer än 82 procent. Enligt FN:s råd för mänskliga rättigheter är Israel hela 7 gånger mer klandervärt än Nordkorea. Medan länder som Irak, Algeriet, Jemen och Pakistan klarat sig helt utan anmärkning. Israel/Palestina konflikten har uppenbarligen underblåsts av ett dysfunktionellt FN.

Den andra orsaken är det tragiska öde som drabbat de araber som för ungefär 100 år sedan bosatte sig i det historiska Palestina, och som (med eller utan tvång) flydde 1948 för att ansluta sig till angreppspakten. Enligt all normal logik borde de vara arabvärldens hjältar, men istället har de blivit arabvärldens paria.

Det hade varit en enkel sak för länderna runt Israel att bevilja dem medborgarskap och lösa hela flyktingproblematiken. På någon generation hade de varit assimilerade. Men det har man inte gjort. Antagligen för att kunna behålla dem som ”frontsoldater” i kampen mot Israel. På arabförbundets direkta uppmaning behandlas de som andra klassens medborgare och kan bara söka tidsbegränsade uppehållstillstånd. Tidigare kunde de få fullt medborgarskap i Jordanien, men efter en del spektakulära flygplanskapningar på 70-talet och tillika kuppförsök är de inte välkomna där heller. Efter Gulfkriget massutvisades palestinier från Kuwait och en nyligen antagen lag gör det svårt för dem att leva i Irak. Det sägs att det bara finns en sak som förenar alla politiska grupperingar i Libanon och det är deras hat mot palestinier. Egypten har dragit tillbaka alla anspråk på Gazaremsan, för att istället satsa på att bygga en mur.

Palestinier har kommit att bli mellanösterns näst mest hatade folk. Det enda som möjligtvis skulle kunna ge dem någon typ av erkännande, vore ifall de inför sina trosfränder lyckas fördriva det enda folk i regionen som står lägre än de själva i rang, nämligen judarna. Vilket kanske kan förklara varför man så hårdnackat avvisat alla förslag om ”tvåstatslösning”. Det enda man kan acceptera är Israels totala utplåning. Genom att uppfostra sina barn på det här sättet, vill man säkerställa att kriget förs vidare ännu en generation.