Hur gick det till, egentligen, när samhället fick alla sina nya identiteter? För femtio år sedan fanns det exempelvis bara två kön, medan det numera finns en uppsjö som hela tiden försöker definiera sig själva och därvid dela upp sig i nya underkategorier. Hur kommer det sig att etniska grupper som man tidigare trodde lugnt och fint skulle assimilera sig i majoritetssamhället till deras egen fördel och för att hålla konfliktnivån nere – till exempel att lappar skulle bli som svenskar – nu i stället reser sig, skaffar sig nya beteckningar som samer, romer och inuiter och stridslystet insisterar på att de tidigare varit förtryckta och vill ha kompensation av majoritetssamhället?

Den här utvecklingen och alla de föreställningar som kommer i kölvattnet – till exempel den multikulturella tanken att alla kulturer är lika bra trots att de uppenbart inte är lika bra på att ge medlemmarna vad medlemmarna vill ha, nämligen ett hyggligt liv – är inte bara svårförståeliga utan dessutom dåliga eftersom de skapar nya samhällskonflikter som tidigare inte existerade. Dessutom är dessa idéer dyra i underhåll inte minst eftersom skattebetalarna måste finansiera stora universitetsinstitutioner inom humaniora som håller på med forskning och utveckling av sådana nya människoarter.

Förut fick man lära sig att världens främsta integrations- eller assimilationsprojekt var den amerikanska ”melting pot” där invandrare av olika kulturellt ursprung fick koka ihop med varandra under tämligen konfliktfria former för att på det viset så småningom framträda som normala ”amerikaner”.

Men det som pågår i västerlandet numera är motsatsen. Vi, eller rättare sagt våra statsmakter, strävar efter och är villiga att betala både för att redan existerande kulturer ska bevaras och till och med anrikas – en del muslimer som inte varit särskilt religiösa i hemlandet tar på sig slöja och sätter Koranen i högsätet när de kommer till Sverige och uppmanas att bejaka sin kultur – och för att nya underavdelningar av mänskligheten ska muteras fram och ligga i kuvös tills de kanske tar sig och kan leva ett normalt bidragsliv som statsunderstödda aktivister, till exempel tidigare okända sorters transpersoner.

Min förklaring är som vanligt att det välfärdsindustriella komplexet försöker köpa stöd från nya klientgrupper som exempelvis när Kulturdepartementet via sina underavdelningar uppmuntrar ledare för somaliska migranter att starta en etnisk förening som får statsbidrag för att de etniska ledarna ska kunna vidareutveckla och förädla etniska särdrag som migranterna har med sig hemifrån.

Ibland säger folk att de inte tror på min teori om det välfärdsindustriella komplexet eftersom motsvarande PK-istiska teorivärld förekommer även i andra länder, till exempel USA, som inte alla har starka välfärdssystem. Då svarar jag att det är sant och att det är därför PK-ismen inte är statsbärande ideologi i USA vilket den är i Sverige. Alla bärande idéer utvecklas i USA, även de PK-istiska, och sprider sig därifrån ut i världen. Skillnaden mellan länderna är hur väl dessa nya amerikanska idéer slår rot och tar kommandot över det lokala tänkandet. Ingenstans sker detta så snabbt och grundligt som i Sverige eftersom politikerväldet och välfärdskomplexet, som lever av PK-istiska idéer, åtnjuter nästan total ideologisk hegemoni.

Ett illustrativt exempel är #metoo-kampanjen som uppfanns i USA och spred sig över världen men ingenstans fick ett sådant totalt genomslag som i Sverige. I USA finns till och med kvinnliga politiker som går till val på att ogilla #metoo. Kan du tänka dig att en svensk politiker vågat gå till val som #metoo-motståndare?

På Quillette ger forskaren Mike Gonzales från The Heritage Foundation några närbilder av identiteters födelse i USA. Det handlar om interiörer från den federala folkräkningsbyrån Census Bureau som med jämna mellanrum räknar och klassificerar USA:s befolkning. Till byrån finns en rådgivande kommitté knuten – National Advisory Committee on Racial, Ethnic and Other Populations (NAC) – med 31 medlemmar som alla är identitetsorganisationer, till exempel Alliance of Iranian Americans, the Arab Community Center for Economic and Social Services, Asian American Decisions, the Japanese American National Museum, the National Gay and Lesbian Task Force, the Native American Rights Fund, the Native Hawaiian & Pacific Islander National Network.

Om dessa förmår byrån att tillåta en ny identitet vid folkräkningen så har den identiteten fått laglig existens varigenom en helt ny framtid öppnar sig för dess ledare. En känd antiisraelisk muslimsk aktivist, Linda Sarsour, ville inrätta den nya identiteten MENA – Middle East North Africa – och förklarade så här:

När vi försöker komma åt federalt ekonomiskt stöd så kommer vi i ett dramatiskt underläge om vi inte tillhör en separat kategori… Eftersom vi kategoriseras som ”vita” betraktas vi inte som prioriterade mottagare av federalt och delstatligt stöd… Vi måste därför identifiera oss själva som annorlunda.

Att en ny identitet som MENA inte har någon folklig förankring i betydelsen att det skulle finnas folk som spontant skulle klassificera sig själva på det sättet spelar ingen roll. En rasteoriprofessor vid University of Detroit Mercy förklarar:

I början är det nog inte så många som använder den nya identiteten. Men det sipprar ned så småningom. Folk börjar använda den nya identiteten när de söker in på högskolor och när de söker jobb. Så småningom kommer olika medier att anamma och erkänna den här identiteten. Och då blir identiteten användbar och utnyttjad som ett särintresse.

Identiteterna uppstår alltså för att några driftiga människor tjänar på det. Mina skattepengar används till att sådana driftiga människor ska försörja sig på att skapa konflikter i mitt land.