”Wir schaffen das” var samvetets Merkelord! Skall Merkel hudflängas för att samvetet vägledde henne? Hon personifierade Det Goda Samhället.

Angela Merkel har sju år i rad av det ansedda affärsmagasinet Forbes utsetts till världens mäktigaste kvinna. Hon har faktiskt ej blott varit ”Mutti” för Tyskland utan även för hela EU; inga avgörande beslut har fattats där utan hennes godkännande. Många fruktar nu för svårigheterna att hålla samman unionen när hon om senast tre år är borta från storpolitiken. Hennes centrala roll i världssamfundet är given utom tydligen för missnöjda svenska kritiker, som märkligt nog återfinns till höger på den politiska skalan.

Den klassiskt konservativa, numera mer marknadsliberala, Svensk Tidskrifts utgivare och styrelseordförande, Anders Ydstedt, tycker sålunda att Merkels styre bäst sammanfattas med ordet ”principlöshet”, att ”makt är hennes paradgren” och att hennes parti, CDU, har gått ”allt längre vänsterut” och inte längre är borgerligt (Svensk Tidskrift 2/11). Han vill se ett ”mer marknadsinriktat CDU”. Men Ydstedt, som annars är mycket väl förtrogen med tysk politik, bortser tydligen ifrån att nämnda partis motto är den sociala marknadsekonomin, det vill säga att betona det sociala ansvaret i marknadsekonomin. Det är tyvärr något som många svenska debattörer glömmer eller inte vill höra talas om.

I Axess (också 2/11) hävdar Erik Thyselius – tidigare ledarskribent i Svenska Dagbladet – att ”idélösheten inom CDU stigit till nya höjder under Merkel” och förutspår att det kristdemokratiska partiet måste, likt Moderaterna i Sverige efter 2014, genomgå en process, som upptäcker det liberalkonservativa arvet.

Båda förtiger helt, att Merkel personifierade EU, att hon vann val efter val (2014 var CDU-CSU en hårsmån från att få egen majoritet i förbundsdagen) och att hon nu är inne på sin fjärde mandatperiod som förbundskansler och därmed om tre år tangerar företrädarens, Helmut Kohl, rekord på sexton år som regeringschef. Att låta hennes uttalande den 31 augusti 2015 om den stora flyktingströmmen genom Europa till Tyskland – ”Wir schaffen das” – förmörka omdömet om henne är förfelat och orättvist. Prästdotterns samvete och grundmurade humanism på kristen grund talade till världen. Säkert visste Merkel redan då, att hon tog politiska risker med dessa ord. Men skall vi hudflänga politiker, som vägleds av samvetet och omtanken om drabbade och utsatta medmänniskor?

Lägg därtill också att Angela Merkel i ett familjepolitiskt mer konservativt land än de flesta andra EU-stater har blivit världens mäktigaste kvinna utan feministiska paroller á la Gudrun Schyman eller i utrikespolitiken. Hon har i sin makalösa karriär satt den manliga makthierarkin i sitt parti
och annorstädes på plats men aldrig ens nämnts i marginalen som en förebild för den svenska kvinnokampen, vad det nu kan bero på.

Men det är klart, Angela Merkel var hellre den trogna hedersgästen vid de årliga Wagnerfestspelen i Bayreuth än, som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, lockades av Pridefestivaler.

Hyllas alltså den som hyllas bör! Merkels gärningar väger faktiskt tyngre än den från svenska röster påstådda bristen på marknadsliberalism och idéer i hennes parti! Tysklands förbundskansler personifierar nämligen just ”Det Goda Samhället”, gärna också uttryckt med versaler!

Ett samhälle utan humanism, solidaritet, omtanke och gemenskap är ett kallt och hårt samhälle! Vem vill bo i ett sådant?

Bengt Olof Dike är samhällsjournalist, tidigare politisk redaktör i Norrköpings Tidningar