Vet du hur det går till när vinden vänder? Man kunde tro exempelvis att det ena sekunden blåste åtta sekundmeter från syd och nästa sekund tio sekundmeter från nordväst, det vill säga att vinden alltid var väldefinierad ehuru den kom från olika håll. Men så är det inte. När vinden avser att vända brukar den först bedarra, sedan, efter några minuter eller några timmar, liksom pröva olika riktningar – vilket känns förvirrande för skepparen, som lite bortkommet prövar olika skotningar, alla lika misslyckade – och därefter ställa in sig med nytt sikte och eventuellt öka styrkan om den upplever det nya hållet som tillfredsställande.

I det mänskliga samhället motsvaras vinden av den allmänna opinionen (hävdar jag just nu eftersom det känns som en hållbar metafor). Under stabila förhållanden påminner den allmänna opinionen om en passadvind. Den blåser alltid åt samma håll och med samma styrka. Så har det, tror jag, varit under alla nu levande svenskars livstid fram till för några årtionden sedan. Vi kan förstås alltid gräla om var brytpunkter ligger, men det är vad mig anbelangar just nu överkurs.

Stabiliteten låg i att allt handlade om höger och vänster enligt den samhällstolkning som kom att förkroppsligas av det så länge statsbärande socialdemokratiska partiet. Vinden var den samhällsomvandling som hade sitt ursprung i det ursprungligen marxistiska men sedermera reformerade tankegods som upplyste det socialdemokratiska partiet. De andra partierna och samhällsintressena som försökte blåsa åt andra håll rådde, med sina klena lungor, inte på socialdemokratins mäktiga monsun.

Allt inordnade sig i detta mönster. Var det inte vänster mot höger så var det arbetare mot kapitalister eller Folkets Hus mot societetshuset eller LO mot SAF eller Blasieholmen mot Norra Bantorget eller Svenska Dagbladet mot Stockholmstidningen eller socialdemokraterna mot högerpartiet. Alla dessa var olika manifestationer av samma huvudmotsättning som liksom hinduernas högste gud Brahma kunde förkroppsliga sig på ett stort antal sätt. Avatarerna såg lite olika ut men deras natur var i grunden densamma.

Men nu är det slut på denna en gång så självklara och stadigvarande ordning. Den allmänna opinionen är som vinden när den står och kliar sig i huvudet och frågar sig vad den ska ta sig för. Hur ska den blåsa nu då? Vi människor känner oss lika borttappade som skepparen med sina skot. Vilken vind kommer att gälla i framtiden? frågar vi oss. Man behöver bara öppna sig för dagsdebatten för att upptäcka förvirringens bredd. Kommer vinden att blåsa från globalister till nationalister eller möjligen tvärtom, handlar det i stället om globalister och traditionalister eller om PK-ister mot anhängare av sunt förnuft eller politikervälde mot medelklass eller kanske att höger/vänster-världen kommer att fungera även i framtiden?

Även om många som uttrycker en åsikt gör sig kaxigt självsäkra för att verka desto mer övertygande så tror jag att situationen är genuint osäker. Kanske har det alltid varit så. Jag vill minnas att vi diskuterade på ungefär samma sätt när jag var statsanställd, lönegradsinplacerade siare på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier för sådäringa fyrtio år sedan men det känns ännu mer på den vägen nu för tiden.

Historien finns och den pågår just nu. Den utspelar sig framför våra ögon men vi vet inte vad som styr den. Troligen styrs den inte alls – om det då inte är Hegels gamle världsande som åter är i farten och drar i trådar – den bara väller fram och tar form genom människornas handlingar. Men jag tror att den i vår tid alltmer fundamentala osäkerheten är skälet till den framtidspessimism som snart sagt alla opinionsundersökningsinstitut omvittnar. Människor tycker inte om att inte bottna i något stabilt. Om Thorbjörn Fälldin hade återuppstått och på ett övertygande sätt i TV brummat något välbekant och tryggt så tror jag han hade vunnit valet.
Det finns folk som gillar osäkerhet. ”Stor oreda råder, läget är utmärkt”, sa Mao Zedong. Men han var ovanlig.