Det var en fråga jag fick efter mötet som Demokrativärnet höll i Stockholm för en tid sedan. Nu när jag fått lite perspektiv på de sista turbulenta åren i Miljöpartiet ska jag försöka bena ut hur jag ser på det hela. I stort.

För det första så är det förstås svårt att ge ett entydigt svar eftersom ingen av dem som hjälpt fram islamisterna själva säger sig vilja ha shariasamhällen, parallellsamhällen, sharialagar och liknande -som kommer i alla länder där bokstavstroende samlas. Jag antar att de flesta som kvoterat fram olika minoriteter tycker att det är ett bra sätt att integrera invandrare och andra minoriteter. Har man dessutom en postmodernistisk syn på tillvaron, där hierarkier ska bekämpas med olika former av praktiserande normkritik, så blir det kanske så.

De grupper som ska kvoteras fram definieras alltid som offer. Att målmedvetet jobba sig in i Miljöpartiet och använda ett sådant offer-synsätt för att sprida den egna agendan har islamisterna varit skickliga på. Den verksamhetsplan Yvonne Ruwaida och Mehmet Kaplan fick hela Miljöpartiet med på för 15 år sedan visar hur målmedvetet islamisterna agerat. Det framgår precis vad de ville ha och behövde för att lyckas etablera sig som en maktfaktor och därmed islamisera kanske i första hand islamistiska invandrare men även sprida shariatänkandet i hela samhället. Islamism är en vilja att fredligt eller med våld införa sharialagar i ett område eller ett land. Nuförtiden är många i partiet dessutom medvetna om att utan de islamistiska rösterna åker partiet ut ur riksdagen. Det är också en faktor att räkna med.

Kristendomen med dess värderingar är den grund västerlandet är byggt på. Under hundratals år har kristendomen präglat den svenska mentaliteten där personlig frihet alltid förknippats med en lika stor del ansvarstagande för sig själv och samhället. Hela samhället. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är också skriven efter denna grund. De muslimska länderna har en egen motsvarande deklaration där sharialagarna ställs över allt annat (Kairodeklarationen). Den som försöker bygga ett materialistiskt och postmodernt samhälle måste på något sätt riva denna kristna eller, som en del säger, postkristna grund. Att ersätta gammaldags, normala värderingar med andra kräver en i det närmaste religiös tro på de nya (postmoderna) värderingarna.

Postmodernismen med sin ovetenskapliga syn på tillvaron är dock i sin praktiska utformning mer tvingande och obarmhärtigare än något annat som drabbat mänskligheten. Ändamålet helgar alltid medlen. Språkbruket är orwellskt och lögner blir sanningar. För att överhuvudtaget lyckas behöver postmodernisterna ett globalt världsherravälde och där är internationella organisationer en viktig del. I postmodernismen ligger alltid olika former av gränslöshet och naturligtvis därmed avsky för all nationell samhörighet.

En sund självkritik över invanda beteenden har under några årtionden övergått i en förgörande normkritik där goda och nyttiga vanor ersatts med en fix idé att bryta även naturliga hierarkier. Familjebegreppet har nu varit utsatt för ett oavbrutet bombardemang och många barn far mycket illa till följd av den postmoderna kritikens effekter på den traditionella familjen. Att kön bara är en social konstruktion är en annan postmodern dumhet som förvirrar särskilt tonåringar.

Men postmodernismen har förstås även något som är lockande och om nu dessa människor tror att Gud är död, som Nietzsche hävdade, bör vi kanske bygga en ny och bättre värld, en värld där alla är snälla och vänliga och där den vite mannen placerats där han inte kan göra så mycket skada. Så kan man ju tycka och med kolonialism, rasbiologi och andra mänsklighetens misstag – så varför inte?  Postmodernismen eller nymarxismen är alltså ett religionssubstitut och det enda som skiljer denna religion från andra är att gudstjänster saknas – annars finns all värsta sortens religiösa fanatism där.

Om nu tillräckligt många människor som vill ha en ny värld där hierarkier vänds överända så passade det bra med islams proselyter eftersom dessa är fanatiska motståndare till kristendom och demokrati och vetenskap. Islam är en religion som alltid utökat sitt välde med våld och som bibehåller sin makt över människor med hjälp av våld. Islam kom som gudasänt till postmodernisterna. Islamisterna tackar inte ens utan tar bara för sig, som historien vittnar om. Många postmoderna miljöpartister har haft stor nytta av Kaplan och hans kontakter med det muslimska brödraskapet. Många miljöpartister har deltagit i islamisternas utbildningar. Många har välavlönade arbeten och uppdrag att tacka islamisterna för. En stor acceptans för slöjor, fredagsböner, hederskulturer, böneutrop beror på att dessa avarter bidrar till att stjälpa vår värld av frihet, demokrati och jämställdhet över ända. Detta anses av postmoderna globalister vara bra.

När detta och mycket annat väl genomförts står en postmodernt inriktad global elit redo att införa proletariatets, kalifatets eller oligarkernas diktatur. Miljöpartiet styrs inte av miljö-, freds-, eller andra alternativa rörelser. Miljöpartiet styrs av globalister som använder islamisterna precis som de använder andra ”nyttiga idioter”. Allt för den nya globala världsåskådningen. En i det närmaste oändlig skara människor som mer än gärna förklarar sina egna tillkortakommanden och misslyckanden på hierarkier och strukturer finns att rekrytera för den postmoderna rörelsen. Som alltså är dödligt farlig för människor som tror på livets mening, frihet att förverkliga sig själva och som vill bygga ett jämställt samhälle där lokaldemokrati och sunt förnuft råder.

Så framstår islamiseringen av inte bara Miljöpartiet utan av nästan hela vänsterrörelsen som någorlunda begriplig – åtminstone för mig.

Rebwar Hassan är ledamot i Stockholms läns landsting, före detta riksdagsledamot, utesluten ur miljöpartiet på grund av kritik mot partiledningen, idag politisk vilde.