Jag är mycket naiv i en del avseenden och jag gillar att ha en del söndagsskoleaktiga uppfattningar.

Upplysande utvikning: Söndagsskolan var en av kyrkan organiserad utbildning i bibelkunskap och kristen tro. Konceptet uppfanns i England på 1780-talet. Syftet var att förhindra att ungdomar från slummen hamnade i kriminalitet. Ett annat syfte var att skicka ungarna till kyrkan så att mor och far fick lugn nog att ringa in veckans herdestund. Redan 1851 startade den första svenska söndagsskolan. Om Svenska kyrkan ville göra någon nytta kunde den återuppliva initiativet i utanförskapsområdena. Problemet är väl att förkunnarna måste ha en brinnande gudstro för att engagera deltagarna. Det kan vara svårt för Svenska kyrkan att hitta sådana.

En av mina troskyldiga uppfattningar är att yttrandefrihet är en fantastisk och välsignelsebringande idé. De bästa och mest produktiva ögonblicken i människans liv är när någon säger eller skriver något oväntat, något nytt, något som kanske är förbjudet och en stunds förvånad tystnad uppstår i sällskapet och alla inser att de just begripit något som tidigare varit diffust och oklart. En sorts sanningens ögonblick. Det inträffar bara om folk törs ge uttryck för sina uppfattningar och om dessa uppfattningar tolereras av andra. Detta gäller såväl i de små sammanhangen som i samhällslivet i stort.

Jag upplever sådana sanningens ögonblick kanske någon gång i veckan, kanske mer sällan, beroende på, förstås, nivåkraven på de insikter som ska räknas som nya sanningar. Jag vet precis i vilka sociala sammanhang jag aldrig upplever någon ny förståelses extas. Det är i situationer där det i praktiken inte finns någon yttrandefrihet eller förljugenhet av andra skäl råder, till exempel i partiledardebatter, andra debatter på TV och sammanträden med övervakare från Finansinspektionen (om man exempelvis är chef för ett företag under den myndighetens kontroll, vilket jag har varit, eller motsvarande undersåte till Skolinspektionen).

Yttrandefriheten är inte alltid bra i bemärkelsen att den alltid skulle skapa behagliga upplevelser. En del människor är synnerligen obehagliga typer. Att ta del av dessas yttranden, när de får yttra sig fritt, kan vara motbjudande. Personligen tycker jag att antisemitiska uppfattningar är särskilt frånstötande eftersom jag beundrar judar, vilket kanske är knäppt och omvänt rasistiskt, men jag gör det i alla fall, se exempelvis här.

Att det råder yttrandefrihet är alltså ingen garanti för samhällets avancemang men däremot, tror jag, en nödvändig förutsättning. Vi måste tåla vulgariteter för att kunna uppleva och dra nytta av människors oväntade och eventuellt okonventionella uppfattningar.

Hur ska samhällena då säkerställa att folk får säga vad de tycker? Det är en mycket svårare och mer komplicerad fråga än åtminstone jag riktigt gjort klart för mig innan jag började tänka på det. En första förutsättning för yttrandefriheten är förstås att Makten inte ska få inskränka den. Därför står det i det första tillägget till den amerikanska konstitutionen att ”kongressen inte får stifta några lagar som begränsar friheten att uttrycka sig i tal eller skrift”. Eftersom USA är världens – och väl är det, även om USA också blir alltmer snurrigt – dominerande makt har dess exempel varit vägledande sedan dess. Den svenska konstitutionen stadgar följande:

Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.

”Det allmänna” betyder Makten, alltså staten. Staten – eller ”kongressen” – får inte begränsa folks yttrandefrihet. Det är bra. Men räcker det? Om jag funderar på vad som förhindrar mig att tala fritt i olika sammanhang så är jag aldrig rädd för att staten ska komma och bråka med mig. Tanken att något slags Gestapo skulle kunna invadera en lokal där jag håller föredrag har aldrig slagit mig (förrän just i detta ögonblick). I vårt land sköter sig staten enligt regelverket, i varje fall på den punkten.

Det som hotar yttrandefriheten i Sverige är inte staten, utan det civila samhället. Det här är tyvärr komplicerat. Visst hittar staten på en massa politiskt korrekta lagar och visst uppfinner statliga myndigheter en massa politiskt korrekta idéer om värdegrunden och annat som man, i varje fall om man ingår i den offentligt finansierade verksamheten, måste följa, men vanliga människor, som jag, kan strunta i staten på den punkten. Det är inte staten som kan få mig att sila snacket. (Gammalt ekensuttryck från Söder. Eken betyder Stockholm på stockholmsslang. Några killar står i spårvagnen och talar på sitt manliga sätt om kvinnor. En av dem ser plötsligt att damer står och lyssnar och varnar sina kumpaner: ”Sila snacket killar, det är brudar i kartongen”.)

Det som verkligen står i vägen för yttrandefriheten är det civila samhället, det vill säga vår nästa. Folk gör motstånd mot oväntade idéer, ibland med våldsam kraft. Konventionella idéer, det vill säga idéer som är förenliga med Maktens intressen, tilltvingar sig ofta herraväldet över varje diskussion.

Det är inte bra. Det hämmar inte den formella yttrandefriheten eftersom staten normalt inte är inblandad, men det skadar den reella yttrandefriheten eftersom vi utsätts för en de facto-munkavle.

Men staten är trots det inte alls så neutral som den borde vara. Idag står staten på deras sida som vill begränsa yttrandefriheten. Den hittar på alla möjliga saker som den ogillar och vill förbjuda. Om någon säger att han inte gillar muslimer eller svennehoror eller judar eller danskar eller romska tiggare så är staten färdig med fördömanden enligt lagar om hets mot folkgrupp eller vadsomhelst.

Jag, som tror att yttrandefriheten är en bra grej, menar att staten borde göra tvärtom. I stället för straffa folk för deras eventuellt osmakliga yttranden bör staten uppmuntra folk att tala fritt även om det då hoppar grodor ur en del munnar. Om det kommer en självrättfärdig och beskäftig näthatsgranskare och vill polisanmäla några pensionerade damer som ”skriver väldigt grova saker på nätet” så bör staten ta granskaren i upptuktelse och förklara att vi inte håller på med sådana där angiverifasoner i vårt land. Sådant gjorde man i DDR, inte hos oss.

Då kanske näthatsgranskaren säger att om man inte håller gamla damer i schack så kommer snart varenda kvinnlig pensionär att bli nazistfascistisk brunråtta. Men det tror inte jag och därmed visar jag återigen min trosvissa söndagsskolesjäl. Folk är inte sådana idioter som censurivrarna föreställer sig.