Män är djur! Från att vara ett mycket kontroversiellt uttalande 2005, (se ett klipp från dokumentären ”Könskriget” här) har det genom #metoo-kampanjen blivit ett närmast trivialt faktum. Något som alla kvinnor ute i samhället förväntas förhålla sig till.

Om feministerna har rätt i att män är djur. Vad får det för konsekvenser? På min näthinna frammanas bilden av en värld, styrd av egoistiska alfa-hannar som krigar sig fram till toppositioner medan de roffar åt sig av samhällets resurser.

När makten väl är säkrad (och de privata tillgångarna i tryggt förvar i något skatteparadis) satsar alfa-hannen på att sprida sina gener. Sex har högsta prioritet. Samtycke mindre nödvändigt, eftersom honor är fysiskt svagare. Däremot kan kontroverser uppstå med andra män, som också vill sprida sina gener. Ibland måste man slåss och kanske spilla lite blod för att få befrukta de bästa vaginorna. Mord, våldtäkt och även pedofili är för övrigt vanliga företeelser bland djurarter som står människan närmast.

Många feminister skulle säkert hålla med om den här verklighetsbeskrivningen. Men låt oss vara rättvisa. Låt oss leva upp till devisen ”alla är i grunden lika”, och fråga oss vad som händer om inte bara män, utan även kvinnor är djur.

Om kvinnor är djur… kommer de att attraheras av alfa-hannar. Alfa-hannar är helt enkelt det bästa kapet om man vill ha en genetiskt välutrustad avkomma. I den mån honor själva kan välja, är det sällan som beta-hannen får första dejten.

Om kvinnor är djur… och samtidigt feminister som vill ta makten, måste de först knuffa ner alfa-hannarna från deras toppositioner. Detta kommer att degradera dem till beta-hannar, och de blir därmed mindre attraktiva. Det uppstår brist på alfa-hannar.

Om kvinnor är djur… kan problemet lösas genom att upprätta parallella samhällen, som styrs enligt patriarkala principer. Dessa parallellsamhällen kan nödtorftigt kontrolleras med ekonomiska styrmedel, samtidigt som de upprätthåller en livskraftig population alfa-hannar.

Om kvinnor är djur… kan en annan lösning vara att ge särskilt gynnsamma villkor för unga alfa-hannar, som vill etablera sig i Sverige. Till exempel från den starkt mansdominerade kulturen Afghanistan.

Om kvinnor är djur… kan till exempel en representant för dessa fristående alfa-hannar räkna med stöd från organiserade feminister, även efter att ha förgripit sig på en minderårig flicka.  (Se ”Mamman till 14-åringen som utsattes för övergrepp: ‘Det enda jag vill är att trakasserierna mot mitt barn ska upphöra'”, Katerina Magasin 12/10 2017)

Om kvinnor är djur… skulle feministiska rörelser inom de ”fristående” kulturerna, kunna upplevas som hot och kanske till och med motarbetas av statsbärande feminister. Om en person som Amineh Kakabaveh vill vara feminist, både inom Vänsterpartiet och i sin egen ”parallellkultur”, riskerar hon att bli stämplad som förrädare. (Se Amineh Kakabaveh, ”Utfryst – efter att jag talade om hedersvåld”, Aftonbladet 29/11 2017)

Man kan hitta fler exempel på samma tema om man följer populära media, men det är inte det som är mitt syfte. Jag tror nämligen inte att kvinnor är djur (och jag erkänner att rubriken ovan sattes i avsikt att provocera).

Däremot har vi ett djuriskt ursprung, en överlevnadsinstinkt lagrad i reptilhjärnan sedan miljoner år tillbaka. Och ju mer medvetna vi är om det biologiska arvet, desto lättare kan vi balansera vår djuriska sida med egenskaper som förnuft, kreativ fantasi och rationellt tänkande.

I annat fall kommer civilisationen snabbt att demonteras. Enligt den gängse feministiska retoriken är det bara män som behöver bekymra sig om sin primitiva natur. I uttalandet ”män är djur” ligger antagandet att kvinnor sedan länge passerat det stadiet, om de ens någonsin befunnit sig där.

Jag tror detta är feminismens största misstag. Ett misstag som kan visa sig ödesdigert. Inte bara för den feministiska rörelsen utan även för den västerländska civilisationen.