Jag studerade på universitetet i USA på slutet av 1980-talet. Jag läste statsvetenskap och spelade fotboll (inte den amerikanska varianten). Efter en derbyseger var vi flera som stannade länge på krogen. Speciellt Ole, min danske lagkamrat, och jag var ordentligt lyckliga när vi bullrigt vandrade hemåt i natten. Plötsligt fick vi för oss att glida på baken över parkerade bilar, som de gör i Hollywood. Ole gick steget vidare och hoppade från ett biltak ned på gatan a la Eddie the Eagle. 

Poliserna dök upp från ingenstans (tyckte vi i alla fall) och frågade vad f-n vi höll på dem och var vi kom ifrån. Vi svarade snabbt men sluddrigt något om Skandinavien. 150 kilo polisen, med sin Dirty Harry revolver kvar i hölstret (tack och lov), skakade på huvudet och sa: ”Boys, we don’t do this shit in America!”. Mina ben blev som spagetti. Ole såg helt plötsligt spiknykter ut.

Den amerikanska statens våldsmonopol satte ned foten. Signalen var omedelbar och glasklar. Det lokala samhällets representant klargjorde för oss ungdomar från vikingaland var gränsen går för dåligt beteende i USA. Lagstiftningen är en reflektion av befolkningens gemensamma värderingar. I USA, och i Sverige, tycker gemene man det är fel att kliva runt på andras biltak.

Det kändes otäckt, pinsamt och skamligt att bli tillrättavisad. Otäckt då vi hade respekt för polisen. Pinsamt då vi givetvis visste bättre än att springa rundor på andras privata egendom. Vi kände skuld till Amerika som bjudit in oss till sina läroverk, delvis betalat kalaset och vi tackade med att visa dåligt omdöme. Att skylla på vår svenska fredagskultur där en ordentlig fylla är ett populärt inslag tror jag inte skulle gå hem hos den amerikanske polisen.

Vår amerikanske polis kunde ha blundat för vårt bristande omdöme och tagit hänsyn till vår kulturella bakgrund (läs: fyllefredag). Han kunde ha ignorerat landets lagstiftning. Men det gjorde han alltså inte. Han sket i vem vi var och var vi kom ifrån. Han sket i nivån på vårt feltramp. Med tillsägelse och omedelbart straff i form av dagsböter gjorde den amerikanske polisen klart för oss pojkar vad som krävs av medborgare, och oss besökare, för att passa in och upprätthålla den amerikanska staten och civilsamhället. Raka puckar. Inga kompromisser.

Hade min amerikanske polis från Reagans USA hamnat i Sverige anno 2017, hade han haft bråda dagar och snart skrikit sig hes i halsen. I vissa situationer hade han säkert dragit sin revolver. På stadsbiblioteket och i simhallen hade han konfronterat de hotfulla ungdomsgängen, och slängt ut dem på gatan. I försvar av de kvinnliga poliserna som slogs ned av en nyanländ i april, hade vår fiktiva polis från Amerika förmodligen skjutit honom i benet. De sittstrejkande asylsökande i Stockholm, som fått avslag på sina ansökningar, och de som ljugit om sin ålder (80 procent av ensamkommande som undersökts bedöms vara äldre än 18 år gamla), hade vår polis hjälpt till närmsta flygplats. På vägen till flygplatsen hade vår polis även hämtat upp de asylsökande som under sin korta tid i Sverige hunnit med mord, våldtäkter och andra våldsamma brott. Och så vidare till sjukhuset, skolan, sommarkonserterna, till no-go zonerna, till dess att hans rösten brustit – “We don’t do this shit in Sweden!”

Men Sverige, svensken och våra institutioner agerar idag inte med samma klarhet och plikt som min amerikanske polis. Som folk och institutioner verkar vi istället oförmögna eller ovilliga att försvara svensk lagstiftning, regelverk och värderingar. Än värre. Vi verkar oförmögna att försvara oss själva. Vi har hellre medlidande för utländska kriminella än med deras offer, vilka kan vara våra egna barn (Ebba Åkerlund i april), din mamma (våldtäkt av småbarnsmamma i Strängnäs i augusti) eller skolkamrat (våldtäkt av 14-årig flicka på skoltoaletten i Lund i december). Att en stat och folk frivilligt sätter Dem (icke-medborgare) framför Oss (medborgare) måste vara unikt i världshistorien, och utom all logik. Sverige och svensken är i akut behov av psykologisk hjälp.

Genom att konsekvent undvika konflikter och aldrig sätta ned foten, genom att aldrig vara tydliga med vad som är rätt och fel, bra och dåligt enligt svensk lag och svenska värderingar undergräver vi oss själva och vår nationalstat. Till sist tappar vi den moraliska kompassen. Vi skickar ut signaler i världen om ett Sverige med hög tolerans, humanism och altruism. Vad vi inte kan förstå är att stora delar av världen tolkar dessa signaler helt annorlunda. Utifrån deras värderingar signalerar Sverige individuell och kollektiv svaghet. En svaghet som de med glädje står beredda att utnyttja i eget intresse. Och svaghet är inget bra byggmaterial. Redan kung Karl XV förstod detta och hade som valspråk att ”Land skall med lag byggas”.

Jakob Modéer är statsvetare utbildad i USA med Masters i Biståndsmanagement, f.d. affärsman och utländsk investerare i östra Europa, numera projektledare på näringslivsutvecklingsprojekt (SECO, USAID, DFID, EU) och hemmahörande på Balkan sedan 1993. Skriver om Balkan och Europa på egen blogg (jakobmodeer.com). Tror att vissa värderingar är bättre än andra om man vill upprätthålla ett demokratiskt politiskt system och skapa ett samhälle som prioriterar alla medborgares välmående.