Den som inte på länge läst Fritiof Nilsson Piratens bok Bock i örtagård kan på nytt förnöja sig i sommaren och alltså möta patron Esping, som vill bli kyrkvärd. Denna humoresk blir verklighet i kyrkolivet, när de politiska partierna ställer upp i kyrkovalet för att styra och ställa.

Partier har egna agendor och ser och hanterar Svenska kyrkan som en ideologisk statsapparat. Kyrkan är bra som arena för de egna partipolitiska intressena. Det intresset har uppenbarligen också partipolitiska grupper som Viss, Vänstern i Svenska kyrkan, som deklarerar att ”Vi vill dra kyrkan mer åt vänster!” genom klimatfrågan, jämlikheten och en ny ekonomisk världsordning (Dagen 25/7). Det gemensamma för samtliga partipolitiska ställningstaganden är att inget har något att säga om Kyrkans Herre Jesus och vilket ärende han har genom Svenska kyrkan.

Bengt Olof Dike har följt mig ”år efter år efter år”, men uppenbarligen inte fattat vad jag menar. Jag menar att vi ska välja styrelse på församlingsplanet genom direktval och därefter genom indirekta val välja representanter till stiftsnivå och kyrkomöte. Frågar vi andra kyrkor hur kyrkoval går till är det Svenska kyrkan som står extremt öppen för skilda aktörer med egna intressen. Svenska kyrkan som intressant arena och användbar ideologisk apparat, sålunda.

Jag ogillar Dikes argumentationsnivå. Han påstår att ”utomstående ibland häpnar” över ”spott och spe” som jag består Svenska kyrkan (fram med namnen på dessa personer!) och ”den spontana tanken hos många” (hur många då?) är frågan varför jag inte lämnar Svenska kyrkan, när den är så usel. Hur vet Dike vad ”många” undrar? Och varför skulle jag ge mig iväg? Ska vi emigrera från landet när regeringen är av annat slag än den vi vill ha eller när Transportstyrelsen vansköter våra affärer? Hur dumt kan resonemanget bli?

Jag började som ung präst i en källarlokal i ett miljonprogramsområde, bar ditt altare och såg människor samlas. Vi slog efterhand ut väggar för att få större utrymme och efter 13 år byggdes kyrka ovan jord. Jag skrev böcker om församlingsbygge, för jag menade att teoretisk reflektion och handfast arbete hör samman. Jag är nog den ende levande präst i Svenska kyrkan som fått vara med om resan från denna blygsamma start till status som församling med kyrkoråd. Men det började med att jag talade om vikten av mångas ansvar och vi inrättade ett distriktsråd. Jag tror verkligen inte att präster ensamma ska bestämma. Det är dopets gåva som förpliktar till ansvarstagande för Kyrkan. Söndag som vardag.

Rätt ung valdes jag in i kyrkomötet av stiftets präster, den ordning som gällde fram till och med år 1982. Jag har suttit i kyrkomötet flest dagar av samtliga ledamöter. Dike påstår att jag inte förstått vad valen till denna organisation handlar om. Det verkar, oss emellan, faktiskt rätt otroligt och då ska jag nog inte anklagas för att tala i egen sak. Rimligare kan nog tanken vara, att jag efter alla dessa år verkligen vet vad jag talar om och därför fortsätter kritisera och lägga fram alternativ för en levande, folklig kyrka.

Att Bengt Olof Dike inte förstått att det är kyrkomötet som är läroauktoritet i Svenska kyrkan, noterar jag. De politiska partierna vill verkligen i egenintresse just därför vara med och bestämma om tro och liv i Svenska kyrkan. Patron Esping förnekar sig inte.

Dag Sandahl Präst och docent i Kyrkovetenskap

(Texten är en replik till Bengt Olof Dikes text, som kan läsas här.)