Jag har visserligen skrivit om det här tidigare, men nu återkommer jag med ny vinkel och observation. Liksom Sverige har ett ekonomiskt musikunder så har Brasilien ett ekonomiskt föreläsningsunder.

Enligt lag har svenska universitet och högskolor en skyldighet inte bara att undervisa studenter samt forska, utan också att informera allmänheten om sina rön och sitt vetande. Av Högskolelagen 1 kap. 2 § framgår följande:

I högskolornas uppgift ska ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.

Jag har, eventuellt med otillräcklig energi, försökt hitta exempel på sådan nyttig information. Kanske något föredrag om Polhem eller Swedenborg, kanske något upplysande om hur man tillverkar cellgifter och hur dessa trasslar sig fram till cancern utan att slå ut friska celler på vägen eller hur man egentligen ska fatta det där med E = mc2.

Men det lilla jag hittat som skulle kunna vara avsett för min nytta handlar mest om genus och sådant trams. Man tröttnar efter någon minut.

Brasilien är ett motsägelsefullt land såtillvida att den mest förskräckliga underutveckling, exempelvis i form av svår fattigdom, kriminalitet och korruption samexisterar med den mest högststående tekniska och sociala utveckling man kan önska sig (ehuru olika människor och olika platser är inblandade). Till den mest högtstående och nydanande sociala utvecklingen vill jag räkna hur brasilianarna hanterat det här med den tredje uppgiften.

Det finns ingen lag i Brasilien som tvingar ens de statliga universiteten att lyckliggöra omvärlden med sina rika kunskaper. Ändå är de lika överlägsna Sverige på det här området som om det gällt fotboll.

Nätet överflödar av brasilianska filosofer, historiker, sociologer och andra slags skarpa tänkare som pratar. Att prata kan betyda att någon ställt en kamera framför dem varefter de pratar oavbrutet i en timme om något intressant, till exempel om skillnaderna mellan det nordamerikanska och det brasilianska slaveriet. Det kan också handla om en filmad universitetsföreläsning med hundratals studenter i lokalen. Eller om en bank som ska ha personalfest och det sitter tusen finklädda bankanställda och lyssnar på ett tjugo minuters ståuppnummer om filosofen Baruch Spinoza genomfört av någon av superstjärnorna i branschen.

Hur har detta kunnat uppstå utan någon som helst politiska påtryckningar eller bidrag? Det kan jag förklara för det har min portugisiskafröken berättat för mig. Det handlar som vanligt när något angeläget och fint uppstår om en kombination av ekonomiska intressen, entreprenörskap och goda institutioner.

När portugisiskafröken för trettio år sedan studerade vid Universidade Federal de Juiz de Fora i delstaten Minas Gerais var det en vanlig företeelse att professorer fick hålla egna föreläsningar för vem som helst i universitetets lokaler och ta inträdesavgift som gick rakt i professorns egen ficka. I tillägg till de avlönade professurerna uppmuntrades alltså universitetslärarna att bli egna företagare. (Hur man gjorde för att förhindra att professorerna ägnade hela sin tid åt kommersiell verksamhet och betraktade professorslönen som bonus vet jag inte.) Jag kommer att tänka på det gamla svenska läkarsystemet, där landstingsanställda läkare hade rätt att ta emot egna, betalande patienter på det offentliga sjukhuset.

Det var inte bara allmänheten som köpte biljetter till föreläsningarna utan också universitetets egna studenter. Även studenterna fick betala. Lärarinnan berättade att hon och hennes studentkamrater brukade boka sig på en serie om fem föreläsningar för en hundring totalt.

Sådär var det inte bara i Juiz de Fora utan i hela landet. Tänk vad det måste ha motiverat universitetslärarna att vässa sina budskap och sin talekonst!

Fram till internets uppkomst kunde det knappast bli mer än ett småskaligt hantverk. Men nu har det blivit industri. Det är inte bara det att professorernas föreställningar hamnar på YouTube där de kan avnjutas gratis av vem som helst. Dessutom har det uppstått företag som förpackar och säljer föreläsningar, till exempel Casa do Saber (Kunskapens hus) som på sin hemsida förklarar att ”verksamheten bildades år 2004 när en grupp vänner samlats hemma runt en filosofiprofessor och några flaskor vin”. Andra institut i branschen är YouTube-kanalen Grandes Mestres e Pensadores (Stora mästare och tänkare) och historiesajten História Online.

Några av talarstjärnorna har blivit nationella kändisar och uppträder som kloka gubbar i teve och uttalar sig i viktiga frågor. Där vi i Sverige har ståuppkomiker och sångerskor har man i Brasilien universitetsprofessorer.

Den störste av dem alla, tycker i alla fall jag, är Clóvis de Barros Filho. Han har tio anställda som administrerar hans imperium från ett kontor i São Paulos affärsdistrikt, antagligen med uppgift att tjäna pengar på betalda specialföreställningar och bokförsäljning. På kul skrev jag och frågade hur mycket ett gig om till exempel Immanuel Kant kunde kosta. Det lovades svar inom 48 timmar, men det har nu gått mer än en vecka, så allt är inte perfekt ens i Brasilien.