Jag minns den ljuva tiden när samhällsanalysen låg fast, när de politiska orden hade ungefär samma betydelse i olika läger så att man på det hela taget visste vad man talade om (även om man ville olika saker). Högern, borgerligheten, Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska Dagbladet och Gösta Bohman var i stort sett samma sak. Likaså var vänstern, socialdemokratin, Tage Erlander, Norra Bantorget, arbetarklassen, Folkets Park, ABF och Stockholms-Tidningen ett enhetligt och sammansvetsat intresse.

Nu är det inte längre så. Industriarbetarklassen har blivit medelklass. Det gamla SAF (Svenska Arbetsgivareföreningen), som hatade vad den betraktade som den socialistiska offentliga sektorn, har fått en efterföljare som heter Svenskt Näringsliv där en betydelsefull medlemsgrupp kallas välfärdsföretag. Välfärdsföretagen skickar sina fakturor till det offentliga och därför har en betydligt mer positiv inställning till välfärdssystemet än det gamla SAF.

I ett sådant läge tappar de gamla orden och beteckningarna sin gamla innebörd och blir i värsta fall mångtydiga. Så är det till exempel med begreppet vänster, som jag gärna skulle bevilja tillfällig time out i avvaktan på permanent slutförvaring på något oåtkomligt ställe.

Begreppet vänster förekommer i debatten nämligen i två väsensskilda betydelser. Å ena sidan kan vänster betyda klassisk socialdemokrati av gråsossetyp. Visserligen kunde anhängarna av denna åsiktsriktning ha rätt radikala idéer när det gällde sådant som ekonomisk utjämning, men kulturellt och värderingsmässigt var de mer småborgerliga. Man skulle komma till skolan med nödvändiga läromedel försedd och lyda läraren för annars kunde man få smaka käppen. Det värderingspaketet lever fortfarande även om käppen är lagd på hyllan. Själv skulle jag tro att den svenska medelklassen definierad på något fiffigt sätt vägleds av den sortens gråsossetänkande med starka inslag av sunt förnuft.

Men vänster kan i en del debattörers texter betyda något helt annat som närmast är motsatsen till medelklassens gråsosseri, nämligen vad en del, med vad jag anser vara ett oegentligt uttryck, kallar kulturmarxism. Där finns alla de senaste årtiondenas på amerikanska universitet utvecklade modeteorier om postmodernism, olika slags genusteorier, queerdiskursen, värdegrunden (en mer äktsvensk produkt än de andra), identitetspolitiken och en hel del annat som vi medelklassare suckar och tar oss för pannan när vi konfronteras med.

Jag menar, och säg emot mig om jag tänker fel, att vi har ett fullständigt otvetydigt begrepp för denna så kallade kulturmarxism som inte har något med marxismen (och kanske ej heller kulturen) att göra, nämligen den politiska korrektheten eller PK-ismen.

Jag vill påstå att PK-ismen inte är ett slappt skällsord för vissa osammanhängande åsikter som en sådan som jag inte gillar, utan tvärtom ett distinkt begrepp som kännetecknar den härskande klassens, alltså politikerväldets, noggrant under flera decennier utmejslade ideologi.

Det är tänkbart att jag gör något tankefel, men jag har under de senaste åren blivit alltmer övertygad om att PK-ismen är den korrekta termen för politikerväldets ideologi. Den kinesiska kommunismen hade ordförande Maos tänkande som ledstjärna och dominerande ideologi, Muammar Gaddafi förkunnade en egen lära som dokumenterades i ”Gröna boken” (motsvarande Maos Lilla röda) och kallades ”den tredje universella ideologin” eller jamahiriya och nordkoreanerna har sin ideologi juche, vilket lär betyda ”självtillit”. På samma vis har det svenska politikerväldet sitt eget tänkande som lämpligen bör kalla PK-ismen.

Så låt oss ersätta begreppet vänster med begreppet PK-ism.