Ulf Larsson

Journalistkåren gör inte sitt arbete när den satsar på att göra känslomässiga individbaserade reportage istället för att greppa konsekvenserna för hela samhället med den idag förda politiken.

Det menade nyligen journalisten Chris Forsne i en krönika på Ledarsidorna. Alla som regelbundet läser till exempel DN, SvD eller Aftonbladet är väl införstådda med vilka reportage hon avser, nämligen vad man kan kalla flyktingsnyft eller, med ett mer korrekt språkbruk, migrantsnyft. Dessa är starkt subjektiva texter som kännetecknas av saker som hög författarnärvaro, otaliga känslomässiga värderingar och hårt friserat faktaurval. Texterna har ofta, delvis, ett slags kvasilitterär stil som emellanåt landar i ren pekoral – ett slags textuella gråtande barn-tavlor.

Syftet med dessa ”känslomässiga individbaserade reportage”, för att citera Forsne, är rimligen att väcka läsarens empati och att man ska tycka att Sveriges nuvarande migrationspolitik är rena Nazityskland. Textsyftet är alltså i första hand övertalande, något de har gemensamt med till exempel debattartiklar och reklamtexter, och inte primärt informativt. Läsaren ska påverkas att göra eller tycka en viss sak. På SvD, som nuförtiden är den mest pålitliga leverantören av detta slags reportage, menar chefredaktören att ”vår berättande journalistik är uppskattad” – åtminstone av juryn till Stora Journalistpriset 2016. Det bådar gott inför reportageframtiden.

Med tanke på att året närmar sig sitt slut, och att läsarna av svenska tidningar fått sig åtskilliga migrantsnyftisar till livs, har jag på eget bevåg anordnat en liten tävling kallad ÅRETS MIGRANTSNYFTIS där bidragen bedömts utifrån informativitet, författarnärvaro, känslomässigt engagemang och litterär pekoralism. Efter en del grunnande – det var hårt i mål! – har vinnaren kunnat utses. Valet föll på SvD:s Jonas Fröberg i vass konkurrens med samma tidnings Gunilla von Hall. Fröberg är egentligen motorjournalist, men har som sidospecialitet slagit sig på migrantreportage.

Här ska vi nu titta lite på med vilka medel hans senaste verk – kanske det mest högklassiga hittills – konstruerar bilden av migranten. Reportaget har bildrubriken ”Gud har gett oss en ny dotter i Sverige – Malin” och handlar om den syriska familjen Swiraklys flykt till Sverige. Det är en fristående fortsättning på ett reportage om samma familj som Fröberg publicerade i augusti. Historien har många tragiska detaljer, till exempel att familjens dotter omkom i Medelhavet, vilket knappast kan lämna någon oberörd. Just denna händelse utgör reportagets avstamp – tidningens fotograf Malin Hoelstad var med och försökte rädda flickans liv i Medelhavet, och har nu fått ge namn åt familjens nyfödda dotter:

Två mörkbruna ögon öppnas. Vardagsrummets persienner silar solstrålen rakt mot ett litet leende, mitt i Borås.

Mamma Abeer Albisir böjer ner sig från sin fåtölj och det brummar svagt från en röd lokalbuss utanför huset.

– Gud har gett mig en ny dotter. Hon heter Malin, säger hon.

Det månadsgamla barnet ligger i rödvit sparkdräkt i sin säng på den blå trasmattan. In genom dörren kommer SvD:s Malin Hoelstad med kameran i famnen. Hon hejdar sig mitt i steget när hon ser den lilla mitt i rummet.

– Å herre gud.

Malin Hoelstads kamera dunsar i golvet innan hon glider ner på knä. En månad tidigare fick hon ett sms: Kunde tänka sig att få ett nytt människoliv uppkallat efter sig? Nu träffas de för första gången.

Malin och Malin.

Efter denna minst sagt intensiva textnärvaro av en av artikelproducenterna berättas lite om familjekonstellationen:

Det är ett år sedan gummibåten kapsejsade. En väntan som tärt på familjen Swirakly; Abeer och hennes man, telekomtjänstemannen Tarek som sitter bredvid henne och den nu 3-årige sonen Ziad som hänger med armarna runt pappas hals.

I lägenheten bor också Tareks bror Khaled, kassör på Pepsi Colas syriska finansavdelning och hans sexårige son Rodan.

Och:

Khaled hade inte råd att betala 1 000 dollar för alla familjemedlemmar. Frun Nazi, den andre sonen Abid och dottern Sham är kvar i gränsstaden Latakia i Syrien. Ett beslut som de får leva med hela livet.

Att beslutet är något ”de får leva med hela livet” är ju i en mening korrekt, men beroende på om familjen kommer att kunna återförenas – i Sverige eller någon annanstans – blir rimligen detta beslutslevande av lite olika slag.

I samma veva tar vi lite inzoomningar av hemmet med åtminstone tänkt effektfulla kontraster mellan svensk folkhemsidyll och påvert armod i Syrien samt en liknelse som – bara liksom sådär – råkar innefatta en politisk dimension:

Det klirrar av porslin. Gänglig, rakryggad och avslappnad påminner Tareks bror Khaled om Barack Obama när han stegar in från köket med kaffebrickan, på vilken fartvinden nästan omärkligt lyfter ett myndighetsbrev.

Det var ju lyckosamt att inte Khaled liknade Donald Trump eller Jimmie Åkesson – då hade förmodligen Fröberg avstått från liknelsen. Fikastunden fortsätter i kontrastiv anda:

Kaffet ångar ur kopparna på den vitblommiga vaxduken – när det är dags för dagens familjesamtal. Khaled håller upp mobilskärmen där familjen från Syrien dyker upp. De kala väggarna i den provisoriska lägenheten syns bakom. Ett spontant arabiskt ordflöde flödar i rummet och det skojas friskt.

Khaleds ansikte tycks förvridas av längtan när han ska lägga på.

[—]

Påtåren hälls i kopparna och vi kommer in på framtiden.

Hur ser framtiden ut då? Fröberg paketerar detta tema i ett ymnigt bildspråk baserat på glas och guld:

Planer, tunna som glas, uttalas försiktigt, som om de kunde krossas när som helst. Tarek kan tänka sig att bli vaktmästare, Abeer fortsätter gärna som lärare och Khaled får något mörkt i ögonen.

– Jag vill återförenas med min familj. Men jag ska fundera på jobb.

Khaled harklar sig, drar försiktigt ut ett A4-papper ur kuvertet, som vore det en guldtacka.

Asylutredning, står det. Intervju. I Göteborg, efter ett år av väntan och han undrar: Ska han få uppehållstillstånd? Och framför allt: Får han ta hit familjen?

Jobbdetaljen ges ingen framträdande plats i reportaget – Khaled ”ska fundera på jobb” och hans bror ”kan tänka sig att bli vaktmästare”. Den mest målinriktade i familjen är Abeer som vill fortsätta som lärare. Här kunde man kanske ha tänkt sig lite fler och problematiserande frågor kring det framtida jobbandet, men läsaren får mest veta att Khaled oroar sig över familjens återförening. Fröberg förklarar:

Familjen Swirakly kom till Sverige den 16 november förra året, åtta dagar innan regeringen vred åt asylreglerna som ett skruvstäd. I klartext omöjliggjordes då anhöriginvandring.

Här glider Fröberg lite på faktamålet: har verkligen all anhöriginvandring omöjliggjorts? För gott? Vad jag vet är anhöriginvandring tillåten om man fått PUT, vilket man kan få även efter den 16 november 2015, om oftast inte på en gång. Men bortsett från det så behöver man knappast tveka om hur Fröberg ser på den ändrade lagstiftningen, och att han skulle problematisera frågan i reportaget, till exempel huruvida Sverige mäktar med att ta emot 163 000 migranter varje år, är förstås helt otänkbart. Huruvida Khaled själv har något ansvar i att resten av familjen blev kvar i Syrien är givetvis också otänkbart att ta upp, liksom frågor om hur han ser på tillvaron i sitt nya land. Jobb och språk till exempel. Hur skulle han vilja bidra till Sverige? Khaleds känslomässiga habitualtillstånd verkar kunna sammanfattas med vad texten tidigare berättat:

Khaled får något mörkt i ögonen.

Oron för familjen krånglar till det på alla vis för Khaled, berättar Fröberg i impressionistiska-expressiva meningsfragment, och till exempel att lära sig lite svenska har inte gått under det gångna året:

Lagen verkade bara vara ett förslag. Han har gott om tid att tänka. På dagarna. Om nätterna. När han trodde att sonen Rodan inte såg lät han ansiktet bli naket och ögonen svarta.

Smärtan har paralyserat honom från att lära sig svenska. Tänka på jobb. Framtid.

Texten är en veritabel sorgetavla, där Khaleds hopplösa situation tecknas av dels ord som ”smärtan” och ”paralyserat”, dels korta grafiska meningar som ”På dagarna. Om nätterna.” och ”Tänka på jobb. Framtid.”. Fram tonar bilden av ett utsatt offer där tillvaron stannat upp i ångestfyllda skärvor. Att någon skulle kunna ha synpunkter på att Khaled inte har lärt sig någon svenska på ett år eller funderat så mycket på jobb är osannolikt, är mitt tips att Fröberg resonerat.

Hur gick det sedan för Khaled och hans son? Ja, så bra det nu kunde gå utifrån de nuvarande omständigheterna:

De fick liksom Tarek och Abeer permanent uppehållstillstånd. Hade de anlänt åtta dagar senare till Sverige 2015 hade de varken fått det eller möjlighet att få hit anhöriga. De skattar sig lyckliga.

Men det är inte slut på bekymren:

Ändå ligger Khaled vaken i vargtimmarna. Hans ögon är vidöppna.

Hans familj måste nu ta sig förbi stridsområden för att flyga till en svensk ambassad utanför Syrien för prövning. Om det går några flyg. I dag hänvisar svenska UD till ambassader i närområdet. Men då måste familjen söka visum för att åka dit. Det får de inte.

Fortsättning lär följa i SvD, är mitt tips.

Fröbergs reportage är en typisk representant för subgenren migrantsnyftis. Med hjälp av framför allt vinklat faktaurval, kontraster, laddade ord och diverse litterära grepp konstruerar skribenten en bild av ett utsatt offer vars liv ligger helt och hållet i andras händer – Migrationsverket, svenska beskickningar utomlands och så vidare. Det är uppenbart att Fröbergs syfte med texten är att väcka vår empati, och få oss att tycka synd om Khaled. Ett annat syfte som hänger ihop med det första är att kritisera den svenska migrationspolitiken – det är svårt att inte uppfatta texten som kritisk i denna fråga. Ett tredje syfte kan vara att försöka bidra till kunskap och på så vis minska främlingsfientlighet. Oavsett hur det ligger till med huvud- och delsyften så är den fråga jag ställer mig: Är texten ett exempel på lyckad kommunikation givet syftena? Blir majoriteten av läsarna rörda till tårar av berättelsen om Swiraklys öden och framtidsplaner? Kommer läsarna att tycka att Sveriges migrationspolitik är horribel? Eller får texten en motsatt effekt? Dessa frågor vore synnerligen intressanta att få svar på, och jag ser fram emot att någon av branschföreträdarna – varför inte SvD? – genomför en sådan undersökning. Eftersom man i dessa dagar beklagar sig så mycket över kritik av journalister och konkurrens från ”alarmistiska” alternativmedier, borde det ligga i deras eget intresse med en sådan kartläggning. Och eftersom tidningarnas artiklar enligt uppgift från just SvD bara speglar vad läsarna efterfrågar. Om läsarna skulle visa sig ointresserade av migrantsnyftisar – vad skulle hända då, månntro?