Patrik Engellau

När jag träffar mina polare och pratar om ledande svenska politiker så hamnar vi ofta i spekulationer om hur dessa tänker. För att konkretisera tankarna brukar jag föreslå att vi resonerar om Morgan Johansson, men det hade lika gärna kunnat vara någon annan framstående ledare.

Startpunkten för resonemanget är den över tiden stadigt oföränderliga klyftan mellan vad jag och polarna uppfattar som verkligheten och vad Morgan Johansson säger. Jag och polarna menar att den objektiva verkligheten inom ett av detta statsråds ämbetsområden – migrationen – kännetecknas av för varje dag mer uppenbara sönderfallstendenser eftersom problemen hopas medan Morgan Johansson fortsatt underlåter att presentera något som påminner om en lösning. Varken jag eller polarna tror att det finns en enkel lösning, men detta gör det desto mer angeläget att statsrådet erkänner problemets existens och förhåller sig till det.

Men det gör han inte. Det är därför vi spekulerar. Hur tänker han?

Jag säger att min hypotes är att Morgan Johansson är PK-troende. Han tror att alla migranter kommer från krig och att de flesta, eller närapå, är läkare eller något annat användbart och att invandrarna inom kort kommer att på allvar börja berika Sverige, inte bara kulturellt, utan även ekonomiskt.

Då säger en av polarna att det är omöjligt. Morgan Johansson kan inte leva i den föreställningen. Det finns inte på kartan, säger polaren.

Men kom ihåg, påminner jag, att detta var den officiella och vedertagna uppfattningen för bara ett år sedan. Den som hade annan uppfattning blev bannlyst. Varför skulle Morgan Johansson ha ändrat sig bara för att en annorlunda verklighet allt tydligare börjar göra sig påmind? Jag är övertygad om att han inte ser något problem eftersom han är troende. Det är väl ingen kristen som slutar tro på Gud bara för att det kommer en jordbävning? Förresten, säger jag till polaren, om du inte gillar hypotesen att Morgan Johansson är PK-troende och därför inte ser något fundamentalt problem, hur vill du då förklara hans ovilja att förhålla sig till det?

Det är väl självklart, säger polaren som är råare än jag, han är en cyniker. Morgan Johansson ser problemet men han undviker att prata om det eftersom han vet att PK-tron fortfarande har Sverige i ett starkt grepp och att han vore ute som ledande politiker om han talade om vad han vet. Han är, sammanfattningsvis, i ond tro.

Säger du det? säger jag misslynt till polaren eftersom jag gärna vill tro att Morgan Johansson är i god tro. Bättre en snäll och lite trög minister än en kallhamrad cyniker.

Jag tänker lite och sedan säger jag: OK, förklara för mig vilka psykologiska mekanismer som fått Morgan Johansson att tänka så som du menar att han tänker så ska jag därefter presentera de psykologiska mekanismer som jag anser ligga bakom hans uppfattning.

Det är lätt, säger polaren självsäkert. För det första är han isolerad från verkligheten genom dubbla lager av PR-folk och politiska experter. Det är alla statsråd. Se om din egen intervju med Johan Westerholm om du inte tror mig, fortsätter polaren.

För det andra är det så härligt att vara statsråd. Man väcker respekt och beundran över allt. Makt, du vet. Maktlystnaden får honom att välja att inte ge efter för sina insikter om verklighetens karaktär. Om han erkände vad han ser skulle han förlora makten.

Va? säger jag häpet. Det är ju just de förhållanden som jag tänkte peka på som förklaring till att han är i god tro! Eftersom han inte ser förblir han i god tro och tillåter sig att njuta av makten utan dåligt samvete.

Tror du vi tänker fel, jag och polarna?

PS Efter att ha skrivit ovanstående tog jag del av en kommentar av signaturen Fredrik som sätter frågan i ett annat ljus. Den sjätte december konstaterar en ”nöjd” Morgan Johansson att tvångsutvisningarna av afghaner kan fortsätta i hygglig takt efter nya överenskommelser med den afghanska staten.

Två dagar senare, den åttonde december, deklarerar Migrationsverket en ny policy. ”Asylfallen från Afghanistan kommer… att bedömas mer generöst framöver, vilket kan leda till att fler afghaner kommer att få uppehållstillstånd.”

Vad ser det ut som? I mina ögon ser det ut som ett jättebråk mellan höken Morgan Johansson, som vill tvångsutvisa folk, och duvan Migrationsverket, som tänker sänka asylkraven så att fler får godkänt och färre återstå att utvisa.

Har vi en kamp mellan demokratiskt valda politiker och ett aktivistlett välfärdsindustriellt komplex som de facto kontrollerar politiken? Det skulle i så fall väl kunna förklara Morgan Johansson tystnad och stenansikte. Han kan ju inte förklara för väljarna hur det egentligen ligger till.

Håll med om att man känner sig som förflyttad till sovjettiden när det behövdes kremlologer för att uttolka skeendena i Sovjetunionen.