Patrik Engellau

Frågan är uppriktig och jag vill gärna höra dina synpunkter.

Saken är enkel och därtill brännande aktuell. För ett tag sedan gav en organisation där jag är ordförande – Stiftelsen Den Nya Välfärden – ut en tidning som skickades till Sveriges folk som bilaga till Dagens Nyheter.

Då fick jag ett mail från en av mig okänd kvinna som presenterade sig som ledarskapskonsult. Hon hade noterat att tidningen innehöll bilder av två kvinnor, ”men 22 män”. Bland skribenterna fanns fem kvinnor och tio män. Lite ampert hoppades hon på ”en snar bättring” så att kvinnor blir mer mångfaldigt representerade.

Jag blev tvärarg. Med vilken rätt lägger sig en främmande person i hur andra gör sin tidning? Jag känner mig lika kränkt som om en okänd person hade kommit fram till mitt bord på krogen dit jag bjudit ett dussin (vita) barndomsvänner och klagat över frånvaron av rasifierade personer. Va fan har du med det att göra?

Man måste skilja på staten och det civila samhället. Jag kan med glädje och stolthet acceptera att kvinnor i kraft av sitt numera avsevärda politiska inflytande (och samtyckande män, förstås) lyckats ombesörja att kvinnor erkänns likabehandling av det offentliga (jag vet att motsatsen påstås förekomma, men jag orkar inte ta den kampen nu).

Men i det civila samhället gäller andra regler. Där får medborgaren inom vissa gränser tycka och gör som hon vill såframt hon inte kränker andra. Till exempel är jag i min fulla rätt att hata danskar bara jag låter bli att slå dem på käften eller uppföra mig mot dem så att det stör den allmänna ordningen. Om jag vill är jag fri att instifta en regel om att ingen dansk någonsin ska komma över min tröskel. (Sedan är det en annan sak att mina mer danskvänliga vänner kanske väljer att sluta umgås med mig på grund av mitt danskhat. Det är i så fall en konsekvens jag tvingas leva med.)

I det perspektivet menar jag att om tidningen i fråga inte kommit från min stiftelse utan från exempelvis Arbetsförmedlingen så kanske – men bara kanske – ledarskapskonsulten haft fog för sin påflugenhet. Men tidningen kom inte från staten, utan från en privat organisation som kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan och som liksom vanliga småföretagare inte ens orkar tänka på identitetspolitik.

Fast det som egentligen stör mig är att identitetspolitiken och dess aktivister i vårt land har blivit fartblinda. De tar sig vilka rättigheter som helst och sådana som jag har inte vågat säga emot. Om jag säger emot en beslutsam genusaktivist blir jag antagligen utsedd till brunråtta.

Jag gillar inte det. Därför svarade jag ledarskapskonsulten att tidningen ej heller hade bilder av chilenare, rödhåriga eller, veterligen, transpersoner och att om Rättviseförmedlingen kom och klagade på det så skulle jag inte bry mig om de kraven heller.

Jag fattar inte hur vi ska kunna komma till rätta med identitetspolitik och andra pk-dumheter om vi inte säger emot.

Gjorde jag fel? Borde jag ha skämts och krälat lite?