Mohamed Omar

Gustav Adolfsdagen den 6 november är en viktig högtid i studentstaden Uppsala. Studenterna går i procession ned för Carolinabacken till Odinslund där den stupade kungen hyllas med sång. I Odinslund står en obelisk rest av Karl XIV Johan, den förste Bernadotten, för att hedra Gustav Adolf. I år sjöng man traditionsenligt bland annat Luthers psalm Vår Gud är oss en väldig borg och Heidenstams Sverigesång: ”Sverige, Sverige, Sverige, fosterland, vår längtans bygd, vårt hem på jorden!”

En nation behöver sina högtider då vi firar vår gemenskap och påminns om vår historia. På Gustav Adolfsdagen minns vi upsaliensare numer framför allt hans betydelse för universitet. Det har blivit mycket viktigare än hans roll som protestantismens försvarare, militär nytänkare och stormaktsbyggare. Men det står förstås var och en fritt att komma ihåg just den sida av kungens gärning som man själv uppskattar. Gustav Adolf hade både bra och dåliga sidor, men om hans stora betydelse för Sverige råder ingen tvekan. Flera av mina katolska vänner deltog till exempel vid ceremoni i Odinslund. De är inte långsinta…

Det man alltså framför allt tänker på idag är den så kallade gustavianska donationen år 1624 i vilken Gustav II Adolf till universitetet i Uppsala donerade närmare 400 gårdar men även torp, kvarnar och ängar. Donationen säkrade universitetets fortlevnad och än idag bidrar avkastning från den till att främja forskning och annan verksamhet vid universitetet. En blomstringstid inleddes och antalet studenter ökade kraftigt. Olof Rudbeck blev professor i medicin och företrädde den nya naturvetenskapen. Han upptäckte lymfsystemet, byggde den anatomiska teatern på Gustavianums tak. Huset är förstås uppkallat efter Gustav Adolf.

I en av Wennerbergs mest älskade gluntar heter det ju att Uppsala är bäst, ”bättre än någon annan fläck på hela jorden” och att fanns det en bättre plats ”så är det på en annan planet”. Ingen annan stad i Sverige har ett lika traditionellt och samtidigt levande studentliv. Det går att festa både dag och natt. Detta, att Uppsala är så bra som det är, har vi Gustav Adolf att tacka för. Inte bara honom, men ändå.

Detta år firade jag och mina vänner dessutom dagen genom att återskapa slaget vid Lützen. Inte så att vi klädde ut oss till soldater och gick ut på en åker och sköt på varandra. Nej, vi använde små figurer som vi ställde upp på ett stort bord. Vi hade också små väderkvarnar, vägen med dikena som gick tvärs över fältet, och ett litet Lützen i brand. Jag var Pappenheim och stred på den katolska sidan. Mina trofasta pappenheimare kom fram, men gjorde ingen nytta. När vi slutade spelet levde fortfarande den svenske kungen. Men det gjorde även jag! Den verklige Pappenheim gjorde ju ett djärvt anfall med sina kyrassiärer, träffades av en kanonkula och stupade.

Att spela krigsspel är faktiskt ett bra sätt att lära sig historia. Man får en mer konkret bild av skeendena när man ser flyttar trupper på ett modellandskap. Jag vet inte om även Snoilsky lekte med tennsoldater, men i sin Lützendikt nämner han åtminstone brickor på ett bräde.

De drabbat samman med dunder och knall
I höstdagens ljusningstimma.
Det smattrar från grafvar och dikes-vall,
Det blixtrar i gulgrå dimma.

Kanonen plöjer bland rök och damm
I åkern för blodigt säde,
Och fäktande fylkingar flyttas fram
Som brickorna på ett bräde.

Sången i Odinslund på kvällen var oerhört stämningsfull med studenter i frack som gick i procession med facklor och fanor. Sedan ställde de upp sig framför obelisken. Här kan man se ett filmklipp från ceremonin. Efter sången gick vi till Västgöta nation för kaffe, punsch och bakelse. Gustav Adolfbakelsen pryddes av kungens siluett i choklad. Och så lyssnade vi på Bengt Kylsberg, tidigare intendent vid Skloklosters slott, som höll ett föredrag om slaget vid Lützen.

Gustav Adolfsdagen är en allmän flaggdag i Sverige och Finland. Det finns ett begränsat antal dagar på året och vi kan inte fira alla länders stora män och kvinnor. Vi kan heller inte flagga varje dag. Vi måste göra ett urval och då är det naturligt att vi i Sverige väljer de svenska bemärkelsedagarna framför de utländska. Det är därför mångkultur inte fungerar i praktiken, alla världens kulturer kan aldrig behandlas lika i Sverige, den svenska kulturen har helt enkelt företräde. Vi bör erkänna detta för oss själva och för de som invandrar till vårt land. Och dessutom, tycker jag, verka för en medveten politik där den svenska kulturen görs till norm i alla offentliga sammanhang.

När man säger att svenskar ska anpassa sig till invandrarnas kulturer i lika hög grad som de ska anpassa sig till den svenska kulturen, vilken kultur menar man då? Den somaliska? Den kurdiska? Den irakiska? Det går förstås inte. Svensk kultur utgör den minsta gemensamma nämnaren för alla som lever här och en assimilationsmodell bör ersätta den ogenomförbara mångkulturmodellen. Vi kan inte fira somaliska, kurdiska och irakiska historiska gestalter vid sidan om våra svenska. Årets dagar räcker inte till.