Mohamed Omar

Ärkebiskop Antje Jackelén undertecknade för ett tag sedan en artikel i Dagens Nyheter tillsammans med Mahmoud Khalfi, en ledare inom Muslimska Brödraskapet i Sverige. I artikeln tog undertecknarna avstånd från terrorattacker.

I sin bok Islamismer. Politisk-religiösa rörelser i den muslimska världen (2010) definierar islamologen Jan Hjärpe islamismen som ”rörelser, organisationer, partier men också ideologier och tankeströmmar som har det gemensamt att man pläderar för religionens tillämpning som samhällsordning, som grund för administration och rättssystem […]” Islamismen är alltså en ideologi som innebär att en viss tolkning av islam görs till lag i samhället.

Både Brödraskapet och Islamiska staten (IS) är enligt denna definition islamistiska. Men de två grupperna är ganska olika varandra. Den ena, Brödraskapet, skulle kunna benämnas moderat eller reformistisk, medan den andra, IS, skulle kunna benämnas radikal eller jihadistisk. Brödraskapet står för en tålmodig förändring av samhället genom gradvis islamisering, medan IS står för en väpnad kamp för att störta vad man uppfattar som icke-islamiska former av styren och ersätta dem med ett styre som är helt och hållet byggt på Koranen och profeten Muhammeds undervisning.

Nyligen inträffade en tragisk händelse i Jordanien som illustrerar denna skillnad. Den religionskritiske författaren Nahid Hattar hade på Facebook delat en karikatyr som förlöjligade islams lära om jihad och martyrskap. Bilden visar en skäggig man som ligger i en säng med kvinnor i himlen. Mannen röker och ber Gud om mer vin och nötter. Enligt Koranen kommer de som stupat i jihad att belönas i paradiset med sexuell njutning, vin och mat i överflöd.

Den jordanska staten åtalade Hattar för att ha förolämpat islam och han förväntades få sitta fängslad i upp till tre år. Men innan rättegången kunde hållas sköts Hattar till döds utanför domstolen i huvudstaden Amman. Mördaren Riad Abdullah var en imam med salafistisk inriktning, det vill säga en som ivrar för att gå tillbaka till islams källor och rena religionen från alla nya tankar. För mördaren räckte det inte med att Hattar skulle få en rättegång och dömas till fängelse. Det straff som profeten Muhammed instiftat måste verkställas på en gång: döden.

Det finns inga ursäkter, inga kompromisser och ingen anledning att dröja. Så tänker en radikal islamist. En moderat islamist däremot, så som Brödraskapets män, nöjer sig med att, för tillfället vill säga, hädaren döms till fängelse. Samtidigt fortsätter man att arbeta politiskt, och genom islamisk mission i moskéer och medier, för att samhället ska islamiseras, ”mjukas upp” så att säga, innan islams lag kan tillämpas i dess helhet.

Vi ser här att både den moderate och den radikale islamisten delar ”värdegrund”, men skiljer sig åt i förhållningssätt och metod. Den radikale är ivrig, den moderate är tålmodig. Flera islamister fördömde till exempel massakern på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris. Men betyder det att de tycker att man ska få teckna eller karikera Muhammed? Troligtvis inte. De kan till och med vara så att vissa av dem som fördömde terrorattacken ville att tecknarna skulle dö, men att det skulle ske på ”laglig väg”, på samma sätt som när Hattar drogs inför rätta av den jordanska staten.

En moderat islamist, som till exempel ärkebiskopens dialogpartner Mahmoud Khalfi, skulle med andra ord kunna ta avstånd från terrorattacker, att någon hängiven muslim tar ”lagen i egna händer”, och samtidigt inte ha något problem med att en stat dömer hädiska tecknare och författare till fängelse och avrättning.

Islams grundtexter, Koranen och Muhammeds yttranden, är tydliga med att den som förolämpar det som islam håller för heligt måste avrättas. Och Muhammed själv såg till att så skedde. Han lät avrätta dem som förolämpade honom. Och Muhammed är idealmänniskan, den bäste som levat, som varje muslim bör imitera. Det var vad mördaren i Amman gjorde. Som imam och predikant i moskén var han väl insatt i islams grundtexter. Han följde Muhammeds bud.

I en text i den välkända samlingen Bulugh al-Maram berättas det om en muslimsk man som ägde en slavinna. Denna slavinna häcklade profeten Muhammed. Hennes husbonde befallde henne att tiga, men hon fortsatte med sitt respektlösa tal. Han tog då en yxa och högg ihjäl henne. När Muhammed fick höra talas om händelsen sade han till sina följeslagare att denna blodspillan var ”halal”, det vill säga tillåten och oklanderlig. Mannen som högg ihjäl sin slavinna med en yxa hade gjort rätt.

Det var bara en text, det finns fler. Som sagt, de radikala, de som inte har tålamod att invänta rättegångar, har onekligen ett visst stöd i islams grundtexter.