Politiken och dess rötter

LB juli 16

Lennart Bengtsson

De flesta, inte minst politiska partier, har skelett undanstoppade i sina hemliga garderober. Alla har begått dumheter, oftast i oförstånd som de helst vill glömma. Annat beror på tidens gång eftersom etablerade uppfattningar ändras då kunskapsläge och värderingar modifieras av strömningar utifrån. Vi tycker idag att den rasism som fanns tidigare i Sverige var alldeles förskräcklig, inte minst den vedertagna steriliseringen av individer som samhället ansågs mindervärdiga.

Sverige höll sig tidigt framme inom rasbiologin. Innan nazisterna tagit makten i Tyskland så kunde man fara till Uppsala för att ta sin doktorsgrad vid statens institut för rasbiologi. Detta institut hade upprättats den 13 maj 1921 efter brett beslut av riksdagen. Bakom motionen stod socialdemokraterna Vilhelm Björkman och Alfred Petrén och bondeförbundaren (centerns föregångsparti) Nils Wohlin. Motionen var också undertecknad av Hjalmar Branting och högerns Arvid Lindman. Flera framträdande liberaler som Jacob Pettersson, Raoul Hamilton och Knut Kjellberg gav likaså motionen sitt positiva stöd.

Ett annat läsvärt arbete är Alva och Gunnar Myrdals arbete Kris i befolkningsfrågan, tredje upplagan från 1935, speciellt kapitel 7, som behandlar socialpolitiken och folkets kvalité. Man finner här yttranden som kan få håret att resa sig och detta i texter av två personer som under lång tid stod som garanter för den höga uppfattningen som många hade om den svenska socialdemokratin både nationellt och internationellt. Jag citerar:

I det närmaste planet ligger då givetvis den radikala utsovringen av höggradigt livsodugliga individer som kan åstadkommas genom sterilisering enligt lagstiftningsbeslut vid 1934 års riksdag. 

Den rashygienska frågan är svår: Vilka individer skola anses som otvetydigt dåliga arvsbärare att de ej bör tillåtas fortplanta sig?

Helst skulle väl man på den vägen vilja utrota alla slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen både sinnesslöhet och sinnessjukdom, kroppsliga sjukdomar och dåliga karaktärsanlag.

Författarna uttrycker förvisso att viss försiktighet måste föreligga med tanke på ärftlighetens komplexitet men texten talar sitt tydliga språk.

De ”lik” som landets vänsterparti (tidigare kommunistpartiet) har i sina garderober skall vi inte tala om. Härvid kommer håret inte bara att resa sig utan också att vitna. Även miljöpartiets tyska rötter är likaså av intresse att studera inte minst från 1930-talet.

Under senare år har Sverigedemokraterna utpekats som moraliskt tvivelaktiga och man har pekat på rötter som har varit mindre smickrande som skrikande, stupida tonåringar på motorcyklar utklädda till löjliga vikingar. Under de år som partiet varit representerat i riksdagen har det emellertid på alla sätt uppträtt ansvarsfullt och har de facto varit det enda parti som tydligt tagit ställning mot en okontrollerad invandring, en uppfattning som numera accepteras av samtliga partier och som också genomförs. Vidare pekade partiet på de uppenbara problem som en alltför stor invandring skulle få för landets egna utsatta. Detta har senare visat sig vara en korrekt bedömning genom att skattemedlen och personal för socialvård, läkarvård och skolutbildning är begränsade.

Att därför med kännedom om svensk politisk historia under främst 1900-talet förse Sverigedemokraterna med en pariastämpel och vägra ens samarbeta med dem i viktiga frågor finner jag vara ett politiskt hyckleri i den högre skolan såvida de inte beror på en magnifik okunnighet. Sverigedemokraterna stöds ju förvisso enligt riksdagsvalet 2014 av en dryg sjundedel av landets befolkning och efter senaste opinionsundersökningar med kanske så mycket som en dryg femtedel. De partier (individer) som häcklar dem borde ta en titt i de egna skräckgarderoberna innan de kastar sten på de som anses vara mindre goda. Bibelns ord om grandet och bjälken är högst relevanta.