Mohamed Omar

Glunten och Magistern möttes för första gången en kall och mörk kväll i Uppsala den 30 november 1837. ”Minns du hur ödet oss förde tillhopa adertonhundra trettiosju?” säger Magistern, och Glunten svarar: ”Åh, javisst minns jag det, just Karl den tolftes dag.”

Detta radarpar utgör de två mest kända gestalterna i den upsaliensiska studentromantiken och inget litterärt verk kan konkurrera med Gunnar Wennerbergs sångsamling Gluntarne, publicerad 1851, om ställningen som Uppsalapoesins flaggskepp. Wennerberg är helt enkelt uppsalapoeten par excellence liksom hans Gluntarne är uppsaladikten par excellence. ”Först och främst kan man tryggt säga”, skriver Einar Malm i förordet till jubileumsupplagan 1951, ”att Wennerberg med Gluntarne skapat den tidlösa, förblivande uppsaladikten, som säkerligen aldrig kommer att överträffas.”

Det rådde en mäktig stämning den där mörka novemberkvällen. Studenterna bar facklor och fanor och gick varv på varv kring Stora torget medan de sjung Geijers dystra hymn ”Viken tidens flyktiga minnen”, som grep både Gluntens och Magisterns sinnen med ”underbar makt”.

Idag är det Wennerbergs dödsdag, han dog den 24 augusti 1901, och den firar jag genom att gå till hans staty i Slottsbacken i Uppsala, dricka ett glas och tänka en stund på hans liv och diktning, men också på Uppsalas förändring, hur det var och hur det blivit.

Nuförtiden firar vi inte 30 november, vilket jag tycker är synd. Sådana dagar erbjuder goda tillfällen att påminna oss om vår historia, varifrån vi kommer och vad vi gått igenom för att nå dit vi är. Inte behöver man okritiskt hylla Karl XII, istället kan man se det som en dag att minnas alla vanliga svenskar som led under kriget, både soldaterna ute i fält och de som var kvar hemma.

Sådana dagar kan få oss att känna att vi delar minnen, och det kan vara särskilt viktigt för de nya svenskar som vill tillägna sig vår historia. Därför vill jag denna dag, på Wennerbergs dödsdag, föreslå att vi återupptar firandet av Karl XII:s dag i Uppsala.

Förutom samling på kvällen mellan Skytteanska valvet och Domtrappan, som så småningom blev platsen för firandet, och Geijers hymn förstås, kan en sådan dag också innehålla seminarier och föreläsningar om olika aspekter av den karolinska tiden, storväldets fall och Karl XII:s levnad. Jag skulle gärna se teater också, både vanvördiga och devota, uppsluppna och högstämda.

Om vi inte känner oss bundna till varandra på något djupare sätt än att vi bara bebor samma plätt på jorden riskerar den sociala sammanhållningen att undergrävas. Jag tror att man blir en bättre medborgare, att man ställer upp för sitt samhälle och villigt följer lagar om man har en känsla av tillhörighet, att vi fått det har vi har i arv att vårda, inte förslösa.

En sådan känsla kan man hjälpa till att skapa genom ritualer och högtider där man påminns om vad vi gått igenom tillsammans. Karl XII är bara namnet på dagen, han personifierar en tid, men det är som sagt inte bara honom vi ska tänka på utan alla som led och dog i kriget. Det är en dag att minnas Poltava och svenskarna i den ryska fångenskapen och de rörande breven hem.

I sin självbiografi Allt var ungt skildrar den socialistiske radikalen Ture Nerman nationalismen i skolan på hans tid, festerna och talen, hur allt detta togs för givet:

“Allt det där tog man som självklart, som obligatoriskt, utan att reflektera. Man såg ännu inte ihåligheten, tomheten i många officiella fraser, märkte inte bristen på inlevelse hos vissa talare. Man anammade fosterlandet lydigt efter skolschemat, man var ju bara barnungen. Och fosterlandet var inte heller den realitet som det blir när det kommer i fara, när man förstår att man kan förlora det. Vi hade inte haft krig på nitti år och inga stora krig hade förekommit i Europa sedan 1871.”

I en tid då Sverige förändras snabbt, då saker som länge togs för givet inte längre gör det, upplever många att marken gungar under fötterna, och särskilt svårt kan det vara för nya svenskar som försöker orientera sig och hitta en identitet, då kan, även om fosterlandet långtifrån är i fara, ändå uppstå ett behov av gemensamma fester och ritualer som hjälper oss att känna att vi är en del av en större berättelse.

Det finns också vid sidan om kungen många andra gestalter från den karolinska tiden som utmärkt sig på olika områden och som skulle förtjäna att nämnas en sådan festdag. Jag tänker på en vetenskapsman som Polhem, en profet som Swedenborg och en diktare och biskop som Haquin Spegel.

Karl XII och hans dag är egentligen bara en bisak i Gluntarne, ja, berättelsen om Glunten och Magistern som börjar den 30 november 1837, är framför allt en berättelse om vänskap. Magistern är en excentrisk man i trettioårsåldern som inte kan föreställa sig någon högre njutning än bildning för dess egen skull. Han personifierar det romantiska bildningsidealet. Han är gift med sina böcker och har förmodligen inget emot att förbli ungkarl livet ut. Den andre, Glunten, följer med magistern på hans upptåg, men har samtidigt en fot i den ordnade, borgerliga världen. För honom är det lärda bohemeriet ett övergående stadium. Någon gång tänker han gå vidare mot karriär och äktenskap. Det tioåriga kalaset tar slut i ett tårfyllt avsked i höstmorgondimman vid Flottsund 1847.

När korpen Bataki för Nils Holgersson till Uppsala sätter han ner honom på ett tak och frågar vem han tror det är som bor här. Där finns ett slott, men kungen bor inte här. Där finns en mäktig katedral och en ärkebiskop bor visserligen här, men det är inte kyrkan som sätter sin prägel på staden, som ger den dess karaktär. ”Jo, det är lärdomen, som bor och regerar i den här staden”, säger Bataki till sist. ”Och de stora byggnaderna, som du ser på alla håll, är resta åt honom och hans folk.”

Om Uppsala är lärdomens Mecka, då är Gluntarne vår Koran! Den är mycket bättre än Koranen eftersom den inte innehåller något våld eller något förakt för de otrogna, nej, till och med de som går på som turkar får i sången ”Uppsala är bäst” , heta folk ändå!