Från familj till stat

8-26-13_11971

Patrik Engellau

En ung familj som jag känner har ett ovanligt skrikigt barn. De unga föräldrarna börjar misstänka att skrikigheten är deras eget fel. När barnet vrenskats har de nämligen haft för vana att jollra med det, le mot det, krama det och på andra sätt förmå det att trivas för att det ska sluta trilskas. Föräldrarna debatterar nu om det kan vara så att det skrikande barnet uppfattar deras vänligheter som en sorts belöning och därför fortsätter att jävlas med dem för att säkerställa deras uppmärksamhet och närvaro. De frågar sig hur de i stället borde bete sig men ryggar tillbaka inför tanken att låta ungen ligga ensam kvar i sängen och skrika av sig tills han tröttnar. De fruktar att den behandlingen skulle kunna ge gossebarnet djupa psykiska skador för livet.

Två motsatta föreställningar om människans, i det här fallet deras unge sons, natur kämpar om herraväldet över de unga föräldrarnas medvetande. Jag erkänner att det kan finnas logik i båda föreställningarna. Den ena är att överheten, i det här fallet föräldrarna, ska kärleksbomba sina motspänstiga och bångstyriga klienter, i det här fallet den unge sonen, i förhoppning att klientens inneboende och medfödda vilja till mänsklig harmoni ska förmå honom till ökad rumsrenhet. Den andra föreställningen är att unga människor inte alls är predisponerade för civilisationen utan måste uppfostras att passa in i den samt att uppfostran sedan urminnes tider skett med hjälp av morot och piska och att oönskat beteende bör hanteras även med piska.

Utan att ha någon säker bevisning vill jag påstå att den senare föreställningen kännetecknade tidsandan för femtio år sedan. Men tidsandor förändras och numera, påstår jag, även nu utan evidens, dominerar den förra föreställningen.

Låt mig kalla den förra föreställningen för jollerattityden och den senare för disciplineringsattityden. Utan att beröra frågan om vilken attityd som är ”sannast” i bemärkelsen ”funkar bäst” så tror jag att man ganska säkert kan hävda att jollerattityden kräver mer vårdartid. En förälder kan inte städa och jollra med barnet på samma gång, men föräldern kan städa och låta ungen skrika i sin säng på samma gång.

Detta är, tror jag, en huvudförklaring till att unga föräldrar känner sig så pressade av tillvaron att de har ”svårt att få livspusslet att gå ihop”. (En annan förklaring till att de känner tidspress är att de inte längre uppfattar familjelivet som sin huvudsyssla, utan i stället vill ”förverkliga sig själva” genom egna aktiviteter, typ bergsklättring, diktförfattande, golf och teater. Detta hänger ihop med att vårt samhälle under den här perioden gått från fattigdomens till rikedomens värderingar. Rika människor har alltid värnat om självförverkligandet och aldrig brytt sig så mycket om att uppfostra sina barn utan lämnat den sysslan till barnflickor, guvernanter och internatskolor.)

I ett fundamentalt avseende är välfärdsstaten ungefär som en familj, nämligen att dess grundläggande mänskliga relation står mellan en sorts föräldrar och en sorts barn, alltså vårdarna respektive klienterna. Motsättningen mellan jollerattityden och disciplineringsattityden gäller även för välfärdsstaten med ett enormt och avgörande undantag: de ökade krav på vårdartid som jollerattityden medför är i detta sammanhang ingen nackdel, utan tvärtom en fördel eftersom välfärdsstaten vill växa och därför har anledning att bete sig på sätt och omhulda föreställningar som genererar svällande intäkter.

Så varför dominerar jollerattityden idag, till skillnad från för femtio år sedan, över disciplineringsattityden? För familjen, alltså föräldrarna, är det inte självklart att jollerattityden är bättre i bemärkelsen att den skulle bereda föräldrarna ett behagligare liv än disciplineringsattityden. För välfärdsstaten och dess egenintressen av expansion, däremot, är jollerattityden helt överlägsen.

Eftersom ett samhälles dominerande tankar på det hela taget artikulerar makthavarnas egenintressen ingår det därför i vår nu rådande tidsanda att rynka på näsan inför allt som luktar disciplinering. Inte vill vi beröva välfärdsstaten dess expansionsutrymme!