Debatten mellan Håkan Boström i Göteborgsposten och Hanne Kjöller i Dagens Nyheter är principiellt viktig då den berör nationella värderingar som berör relationerna mellan folket och överheten.

Hanne Kjöller får här representera den globaliserade individen som inte har något särskilt till övers för den lilla svenska människan mer än för en fattig nigerian eller en flykting från Mellanöstern. Hon känner, som många av oss som har arbetat länge internationellt, samhörighet i första hand med kollegor i olika länder. Inte minst i vår tid har detta underlättats med alla avancerade och numera ekonomiskt överkomliga kommunikationsmöjligheter. Vi kan lätt utarbeta gemensamma artiklar eller planera konferenser från skrivbordet eller favoritfåtöljen i bostaden eller sommarstugan. Våra kollegor kan faktiskt befinna sig nästan var som helst på jorden. Nu kan vi lätt både ses och pratas vid och vid nästa uppdatering av internet kan vi kanske reproduceras tredimensionellt i rummet precis som i science fiction filmerna.

Det är därför naturligt att de som assimilerats i den moderna världen har mer gemensamt med sina vänner och yrkeskollegor än med sina landsmän som lever i en helt annan värld kanske bara någon kilometer bort. Där finns de som hamnat vid sidan om i det moderna samhället och som får leva med alla avigsidorna. Numera med våld, övergrepp och maffialiknande strukturer. Staten orkar inte med längre och många tycker att det enklaste är att vända bort huvudet och låtsas att eländet inte existerar. Den svenska polisen som borde rensa upp i de kriminella träsken löser problemet på samma sätt genom att hålla sig på lämpligt avstånd. Kanske anser de flesta inom landets överhet att problemen i Syrien, Somalia och Sudan är mycket värre och har högre prioritet och så länge gammalsvenskarna kan dansa kring gran och midsommarstång och äta sill och potatis har de ingen anledning att vare beklaga sig eller oroa sig.

Boström för fram en annan syn än sin tidigare Stockholmskollega. Han menar att vi inte kan ignorera värderingar som nationell solidaritet och medkänsla gentemot alla de som hamnat vid sidan om i vårt eget land. Dit hör inte minst fattigdom och social misär bland alla äldre som dagligen oroar sig om de ens skall kunna få mat för dagen när hyra och alla avgifter har betalats. De är människor som gett ett helt liv åt hårt arbete och uppoffringar och som nu är bortglömda och fösta åt sidan. De har levt i en värld och i en tid där plikt hade företräde framför rättigheter och har aldrig kunnat föreställa sig det liv i överflöd som alla ensamkommande ”barn” får när de kommer till Sverige.

Styrkan i det Sverige som fanns under en stor del av 1900-talet berodde inte minst på att överheten inte ignorerade det egna folket utan att man ansåg sig ha plikter främst mot landets egna mindre lyckligt lottade. Det var också en del av gemenskapsbegreppet hos den tidens överhet och en övergripande faktor i de svenska värderingarna. Det var en sådan hållning som gav landet styrka och identitet. I dag vill ingen i kotterierna på Södermalm med sina spännande innerestauranger föreställa sig att många i deras egen föräldrageneration är beroende av Stadsmissionen för att kunna få ett lagat mål mat om dagen. För detta vänder man bort blicken. Något sådant kan ju inte få finnas i det rika, välordnade Sverige.

Lennart Bengtsson är meteorolog och klimatforskare med lång internationell tjänstgöring, främst i Storbritannien och Tyskland. Vid sidan av ett aktivt vetenskapligt arbete har han ett allmänt och engagerat intresse i centrala samhällsfrågor.