Patrik Engellau

Ett par dagar efter Nice-massakern publicerade den välrenommerade terrorforskaren Magnus Ranstorp en debattartikel i Dagens Nyheter. Hans budskap var ungefär så här:

Terrordåd leder till att allmänheten kräver hårdare tag och mer repressiva åtgärder från de nationella ledarnas sida. Men ledarna bör inte bidra till alarmism. Repressiva åtgärder är viktiga, men måste balanseras med förebyggande åtgärder. ”Annars kommer vi att förlora.”

Det låter ödesmättat. Om vi, vilket antagligen betyder vi etniska européer, inte vidtar förebyggande åtgärder kommer vi att förlora, vilket möjligen betyder att ett kalifat etableras i Europa.

Läsaren fick emellertid inte veta vilka de förebyggande åtgärder är som har sådan avgörande betydelse för vår framtid. Men eftersom det framgick att Ranstorp är ”kvalitetsansvarig inom EU:s Radicalisation awareness network” gissade jag att detta nätverk på något vis hade svaret. Jag googlade – Mäster Google, vad hade jag gjort utan dig? – och hittade en intervju med Omar Ramadan, ”Head of the Secretariat of the Radicalisation Awareness Network (RAN)”.

Ramadan förklarade att nätverket består av ett antal personer, typ lärare och socialarbetare, som kommer i direktkontakt med radikaliseringshotade personer och som får lära sig vad de ska göra för att inleda en deradikalisering. Detta sker genom att man hos den utsatte ”sår tvivlets frön”. Det räcker inte med att förklara att vederbörandes extremistiska läromästare har fel, slog Ramadan fast, utan man måste utsätta vederbörande för en intellektuell utmaning, exempelvis genom att be honom ”att förklara dessa idéer”.

Mer fick man inte veta där heller. Det kan hända att de förebyggande åtgärderna i verkligheten omfattar ett helt batteri av genomtänkta och övertygande insatser och att mina intryck är helt felaktiga och enbart beror på bristande studievilja från min sida, men jag kan inte värja mig för känslan av att det känns magert med förebyggande åtgärder som handlar om att man ska be den radikaliseringsutsatte att förklara sig (om man hittar honom).

Jag tror inte på det där (och, återigen, med reservation för att jag kan ha missförstått). Men när jag ändå var ute på nätet och rotade i saken inhämtade jag en annan synpunkt som verkar trovärdig, nämligen att någon i en radikaliseringshotad persons närhet alltid upptäcker när något är på gång. Den radikaliseringshotade kanske byter umgänge, börjar skriva jihadistiska saker på Facebook, går i moskén allt oftare. Poängen är att ett antal personer i den omedelbara omvärlden observerar.

Problemet är att detta inte nödvändigtvis leder till någon åtgärd. Det är tillåtet att säga jihadistiska saker och man får gå i moskén. Ingen behöver bry sig.

Här tror jag, och Gud hjälpe mig, att det är dags att dagtinga med yttrandefriheten. Vi behöver en motsvarighet till lagarna om hets mot folkgrupp, alltså förbud mot jihadistisk propaganda och jihadistiskt språk. Likaväl som polisen kan avlyssna samtal i lokaler där annan brottslighet planeras så måste den kunna avlyssna moskéer om det misstänks att hatpropaganda kolporteras. Hot om radikalisering blir därmed ett ärende inte bara för den snälla socialförvaltningen, utan också för den förhoppningsvis mer hårdhänta ordningsmakten. (Ranstorp säger dock att allt redan är i god ordning: ”Idag har de flesta säkerhetsmyndigheter de redskap de behöver i kampen mot transnationell terrorism”. Han kanske har rätt.)

Men det räcker inte med detta brott mot de liberala principerna är jag rädd. Det behövs ytterligare ett, nämligen att envar som snappar upp radikaliseringssignaler måste göra polisanmälan. Därmed vet envar att han kommer att bestraffas om ett terrordåd inträffar och polisen i efterhand konstaterar han känt till terroristens möjliga avsikter.

Kanske har jag helt fel. Men även de sista resterna av myndighetstillit börjar sitta löst. Helst vill jag att den israeliska statens mest erfarna säkerhetsexperter kommer hit och utformar ett förslag till politik åt oss.

Jag vet att det jag säger är inopportunt. Men observera hur stämnings- och debattläget förändrats under det senaste året. Jag tror att man måste tänka på det otänkbara redan innan en bomb smäller i Sverige.