Det var statsminister Thorbjörn Fälldin som fällde de klassiska orden under det tidiga 80-talets ubåtskriser. Epoken var det kalla kriget, gränshotet militärt, ett eventuellt kärnvapenkrig den ångestskapande ödesfrågan. Människors rörlighet mellan länder var starkt begränsad, och i regel sedd som ett icke-problem. Tvärtom var det bristen på rörlighet som sågs som problematisk. Östeuropa var ett enda stort fängelse, för västeuropéer var det krångligt att söka jobb på varandras arbetsmarknader, och söderifrån var det få som knackade på dörren, förutom hos gamla kolonialmakter som Frankrike.

Sedan kom murens fall och Balkankrig och Schengen och EU:s inre marknad. Följt av krig och ockupation i Mellanöstern och därpå den arabiska så kallade våren och desintegration och inbördeskrig; och till detta en ekonomisk migration av allt större dimensioner från länder som tidigare varit i stort sett avskurna från den moderna världen. Det vill säga, världen var satt i rörelse som aldrig förr.

Länge sågs detta som oproblematiskt; det väckte till och med entusiasm.  Inte minst i  “den humanitära stormakten” par préférence, Sverige, sjöngs rörlighetens lov, från både höger och vänster. (Förutom att Göran Persson grumsade om “social turism” i samband med EU-utvidgningen 2004.) Alltså det Sverige där statsminister Stefan Löfven så sent som i augusti i fjol förkunnade att hans Europa bygger inga murar, och där en moderat migrationsminister (Tobias Billström) för några år sedan nästan tvingades avgå för att han velat diskutera “volymer”.

Men stämningarna kom att ändra sig. En ny omvärldsanalys slog rot hos de ledande skikten i Europas välfärdsstater: människors rörlighet kanske innebar vissa problem, trots allt? En analys som till slut nådde även Sverige. För ett drygt halvår sedan var det plötsligt hög tid att återigen, för att tala fälldinska, “hålla gränsen”.

Men hur svårforcerad har gränsen blivit? Hur arbetar de som upprätthåller den? Med vilka instrument? Och hur resonerar de? Med de frågorna i bakhuvudet blir jag upphämtad av Andreas Berglund, gruppchef på gränspolisen Region Syd, från mitt hotell i centrala Malmö. Han är ursprungligen från Hälsingland, har åtta år i radiobil i Stockholms södra förorter på sitt cv, men är numera alltså stationerad i Skåne, närmare bestämt Rosengård, som del av den regionala gränsinsatsen.

Det är en solig dag mellan vår och försommar. Vi sätter kurs mot Jägersro, för mig ett namn med hästsportsanknytning. Men för Andreas en plats laddad med minnen av det “kaos” han menar präglade läget under hösten 2015.

”Innan politiken stramades åt var det ingen ordning alls. Från polishåll fanns en stark frustration över att andra myndigheter var så dåligt förberedda. Det var som att de var tagna på sängen. Migranterna kom med bussar, tåg, privatbilister, färjor. Det kunde komma flera hundra på en enda färjeavgång från Tyskland till Trelleborg eller på ett tåg från Danmark. Trycket på Malmö centralstation var väldigt högt. Sedan sattes de på bussar för transport hit till Migrationsverkets lokaler vid Jägersro, där de registrerades. Ja, alltså, de som sökte asyl blev registrerade.”

Och de som inte sökte asyl?

”Av de 2 000 som kom per dag när det var som värst, valde ungefär hälften att inte söka asyl. De lämnade inte ett tumavtryck, ingenting. Vi vet inte vilka de var överhuvudtaget, det skedde ingen som helst registrering. I stället gick många av dem tvärs över gatan till 31:ans buss med destination Malmö centralstation, ofta för vidarebefordran till vänner, släkt och andra nätverk här i Skåne eller övriga delar av landet. Många tog tåget upp till Stockholm eller Göteborg. En del tog sig vidare till Norge och Finland. Vissa blev lurade av kriminella ockrare, som tog hutlöst betalt för en långkörning upp i landet, för att sedan dumpa migranten i till exempel Helsingborg.”

Det låter som vilda västern – gick det att få till ett vettigt mottagande?

”Nja… På hotellet här vid Jägersro låg folk i korridorerna, och jag var också på Svenska mässan, som egentligen har ett absolut max på 700 personer – ändå var vissa nätter över 1 000 människor inhysta där. De frukostpaket som delades ut av den svenska mottagandeapparaten, räckte inte till alla. Men ändå får jag säga att det var ganska lugnt, många migranter måste ha varit fruktansvärt trötta och psykiskt utmattade efter långa, farliga transporter. En del liksom bara andades ut: äntligen fick de vila.”

Andreas och jag lämnar Jägersro och åker till Lernacken, den delvis konstgjorda udde på vilken bilar och bussar lämnar Öresundsbron efter att kommit från Danmark. Innan gränskontrollen infördes fanns här både betalstationer och tull, så passagen var inte helt oreglerad. Och Trafikverket med sina 400 kameror kunde förstås upptäcka vissa oegentligheter. Men tullare kontrollerar ju bara ett fåtal resenärer, så visst var gränsen, i sann Schengenanda, väldigt öppen, väldigt obevakad.

Men den 11 november på kvällen 2015 gick det ut en newsflash: Sverige skulle införa gränskontroll. Vilket var första steget i att hålla gränsen. Nästa steg kom i januari i år: id-kontroll och transportörsansvar. Vilket i klartext betyder att den som vill komma till svenskt territorium och söka asyl, ska förhindras att göra just detta. För man får inte längre borda färja/buss/tåg till Sverige utan visum, om man kommer från “asylrelevanta” länder. Asylrätten, fortfarande hävdad i politikernas högtidstal, har alltså i praktiken nästan omöjliggjorts av samma politiker. Mer om id-kontroll/transportörsansvar längre ner – men i den här framställningen går vi fram kronologiskt och fördjupar oss därför först i gränskontrollen.

För många poliser kom nyheten om införd gränskontroll via media, inte via interna poliskanaler. Vilket vittnar om hur snabbt det gick när väl det politiska trycket växt sig så starkt att man inte längre kunde sitta på händerna.

Den svenska gränskontrollen – en minst sagt kraftig avvikelse från den öppenhet som tidigare rått inom Schengen – innebär att alla som passerar gränsen måste kunna styrka sin identitet samt visa att man har rätt att vistas i landet. För många nationaliteter räcker det följaktligen inte med att vifta med en korrekt id-handling/pass, man måste också ha uppehållstillstånd eller visum.

Gränskontrollanterna opererar med två grader av noggrannhet, kallade första och andra linjen. Första linjen: styrk din identitet och eventuella tillståndsrekvisit plus att du beter dig normalt. Har du rätt att vistas i landet tar denna procedur bara några sekunder. För icke nordbor krävs pass eller nationell ID-handling (studentleg och liknande räknas inte) och i vissa fall som sagt visum/uppehållstillstånd. För nordbor är det mer liberalt: inte ens nationellt id-kort eller pass behövs, körkort räcker. Andreas suckar lite över de danska körkorten.

”Tänk dig högkostnadskort i sjukvården. De danska körkorten påminner om två sådana som du kan vika ihop. Det är en laminerad papperslapp med ett foto. Vi har en intern tävling i min grupp om vem som kontrollerar det äldsta danska körkortet. Rekordet idag är ett körkort utfärdat -68… Norge är inte bättre. Fast i ärlighetens namn, de flesta har ändå moderna körkort.”

Hur utbildade är kontrollanterna på att känna igen olika id-handlingar?

”Många av oss har bara gått en crash course på ett par dagar. Det rekryteras och utbildas för närvarande en stor mängd professionella kontrollanter, men än så länge utgörs gränskontrollen till stor del av poliser från hela landet som kommenderats hit i vad som på polisspråk kallas ‘särskild insats’.”

Vad har kontrollanterna för hjälpmedel? Andreas visar mig en liten buss med några datorer i, där det finns sökbara register (PRADO: ett EU-administrerat register framtaget av dokumentexperter) över hur pass och id-handlingar från olika länder ska se ut. Vilka delar av passet ska lysas upp av UV-strålning, var finns vattenstämplar etc?

Ett annat verktyg i lådan är att lära sig några fraser på varje språk. Om resenären inte verkar begripa frasen, fast han hävdar att han är från det just det språkområdet, har man fått en felindikation som motiverar fördjupad kontroll. Det ställs då frågor om resvägar och kontakter och hur likvid man är. Det har hänt att polisen följer den inresande till en bankomat, för att kolla bankkontot.

(450 kronor per dygn ska en tillfällig besökare i landet ha, enligt en schablon. Alltså: om du säger att du ska semestra en vecka i Sverige, ska du kunna visa att du har drygt 3 000 på kontot. Det kan också funka att hänvisa till kompis/släkting som är stadd vid kassa, förutsatt att denne inte lyfter bidrag. Bidragstagare får nämligen inte utgöra “ekonomiska garanter”.)

Och så görs det dataslagningar, förstås, till exempel i SIS (ett europeiskt register över efterlysta bilar och människor) och WILMA (här kan man se hur någon ligger till i en asylprocess; om han kanske redan fått ett avvisningsbeslut).

Vi är nu inne på andra linjen: det vill säga den mer noggranna kontrollen för den som väckt misstanke. Dina papper kan vara i oordning, eller du har betett dig konstigt. Eller så finns det anledning att tro att du för in något icke tillåtet i landet. När jag är på Lernacken markerar till exempel en gullig poliscockerspaniel på en lastbil, och en märkbart stressad förare får snällt följa med några poliser för uppföljande frågor. Jag får senare höra att hunden troligen sniffat till sig narkotika.

Sammanfattningsvis: alla kollas. Kör du fin Volvo och har tjänstemannalook och verkar cool, tar det några sekunder. Men om gränskontrollanterna (eller tullpersonalen) anar oråd, kan ditt fordon och dina kläder och dina resehandlingar gås igenom både på längden och tvären. Misstänks du för brott, haffas du, förstås. Anses dina resehandlingar inte hålla måttet (inget id; eller falskt id; eller du är utan visum från land med visumkrav), så skickas du tillbaka över bron.

Den svenska gränskontrollen är inte heltäckande. På fackspråk heter det att den är “partiell”. Förutom på Lernacken – där bilar och bussar kontrolleras – tillämpas den i några stora hamnar (Malmö, Trelleborg, Helsingborg). Samt på Hyllie station, för tågtrafik. Vilket blir min och Andreas nästa anhalt. Där får jag följa med några poliser och andra gränskontrollanter, när de kollar passagerarna på ett pendeltåg från Danmark. Vagn efter vagn avverkas. Det känns som om nästan jordens alla hörn är representerade i de tågvagnar jag är med att söka av. Jag tänker att det måste vara svårt att verkligen veta om den och den id-handlingen från Långtbortistan verkligen är korrekt. Tid i överflöd verkar inte finnas att uppsöka PRADO-registret vid tveksamhet.

Jag noterar också att de civila passkontrollanterna låter bli att kontrollera toaletterna. Fast den polis jag går bakom, han är noggrann och kollar också de utrymmena. Jag noterar också att ingen blir förolämpad eller arg. Alla är snabba med att få upp sina id-handlingar. Tåget kan snabbt tuffa vidare mot Malmö central.

(Om man nu inte har sina papper i ordning: varför inte hoppa av här i Hyllie? Nä, det funkar inte, eftersom de som går av vid Hyllie kontrolleras de också, innan de kan lämna stationen. Dock skulle det i princip vara möjligt att springa i tågets färdriktning längs spåret och avvika upp på någon banvall, om man har ett hyggligt löpsteg.)

Vad händer då med människor som inte kan styrka sin identitet; eller saknar relevanta visum/uppehållstillstånd?

”Om de kommit med tåg hit till Hyllie, håller vi dem tills nästa tåg går tillbaka till Danmark och ser till att de stiger ombord och ber tågpersonalen hålla ett öga på dem. Också de som kommit med buss till Lernacken, sätts ofta på tåg tillbaka till Danmark från Hyllie. Kommer de däremot i bil till Lernacken, vänder vi på dem direkt vid brofästet. Kommer de till Trelleborg med färja, löser vi det efter bästa förmåga. Detta gäller alltså dem som inte söker asyl.”

Alltså: kommer du till svensk gräns utan att ha papperen i ordning, då får du inte passera. Det är innebörden av att ha gränskontroll. Men – och detta är ett stort men – om du söker asyl, då släpps du in. Hur papperslös du än är.

“De som söker asyl brukar vi skjutsa i polisbil till Migrationsverket”, berättar Andreas.” Det hade vi förstås inte kunna göra i höstas, när det kom så många. Men nu när det är så få funkar det att göra så.”

Varför har de då blivit så få? Det finns säkerligen flera förklaringar. Till exempel att Medelhavet är mindre farbart på vinter och vår än under sommar och höst. Och flera länder i Europa har ju upprättat mer eller mindre strikta gränskontroller. Och ryktet om Sverige som Schlaraffenland har troligen försvagats. Men: det går inte att komma undan den nya ordning som kom att gälla från den 4 januari: id-kontroll kopplat till transportörsansvar.

Det är en ordning som innebär att du inte får borda en buss eller färja eller ett tåg med destination Sverige, utan att för transportören kunna styrka din identitet och uppvisa visum/uppehållstillstånd om så krävs. Den transportör som inte efterlever detta, hotas med mycket stora böter.

Detta innebär, som ett exempel, att tågresenärer från Köpenhamn till Malmö måste kliva av vid Kastrup och passera en spärr bemannad med id- och visumkontrollanter, innan de kan gå på tåget igen och fortsätta sin färd mot den svenska gränsen. Säg att du är syrier. Och att du har ett äkta pass. Men om du saknar visum eller uppehållstillstånd får du inte resa över bron till Sverige och söka asyl. I klartext: Sverige hävdar en teoretisk rätt till asyl. Men i praktiken gör vi vårt yttersta för att människor inte ska kunna komma hit och utnyttja den rätten.

”Man ska absolut inte underskatta gränskontrollen, den har starkt signalvärde. Men id-kontrollen och transportörsansvaret har varit det klart viktigaste instrumentet för att få ner migrantströmmarna.”

Den som säger det är min andre sagesman i Malmö, Jonn Lamberth, polisinspektör vid gränspolisen. Lamberth berättar vidare att runt 85 procent av de senaste årens utomvästliga migranter saknat korrekt id-handling. Ett skäl till att migranterna någonstans under sin långa resa gör sig av med dokumenten är att försvåra verkställighet vid avslag. Det är ju svårare för myndigheterna att avvisa en person om de inte känner till var han kommer ifrån. Ett annat skäl är naturligtvis att det inte duger att visa upp ett egyptiskt pass om man påstår sig komma från Syrien. Det blir då svårare att sälja in till Migrationsverket att man verkligen är syrier.

Transportörsansvaret är väl ingen nyhet rent principiellt, jag känner igen det från flyget?

”Det är riktigt. Det har ju i många år varit förknippat med höga vitesbelopp för flygbolag att acceptera visumlösa passagerare på rutter in i Schengen från länder med visumkrav på sig. Det har också funnits ett formellt men inte noga efterlevt transportörsansvar på sträckor över 20 sjömil. Men från januari är transportören skyldig ansvara för id-kontroll – plus vidhängande viseringskrav för berörda nationaliteter – också på kortare sträckor.”

Det är inte alldeles glasklart hur transportörerna ska visa att de genomfört godtagbar id-kontroll. Anta att person X från Irak bordar en buss över Öresundsbron med ett fejkat syriskt pass. Han själv bedömer att det är en så pass “lättavslöjad” id-handling – som bara kommer att misstänkliggöra honom i svenska myndigheters ögon – att han slänger ut den genom fönstret. Sedan angör han Sverige och söker asyl. Vad händer då med transportören?

Här är det faktiska rättsläget en smula oklart. Cirka 25 fall mot diverse transportbolag har avskrivits. Ett enda är fortfarande under avgörande, och där har transportföretaget redan erkänt att de plockade upp en id-lös person på bron för att de tyckte synd om honom. Borde alltså vara ett solklart fall, men det är upp till Transportstyrelsen att fullfölja det som rättssak.

”Vi tycker generellt att polisen ålagts för stor börda att visa att transportörerna har brustit i id-kontrollen, alltså de gånger de accepterat uppenbart falsk handling eller ingen handling alls. Det är som om det begärs av oss att vi bokstavligen ska stå och hänga dem över axeln, men det kan vi ju inte göra.”

Men oavsett detta: polisens övergripande bedömning är att transportörerna sköter kontrollen bra. Vad händer då med en “privattransportör”? Typ en fryntlig dansk som kör en migrant över bron? Han löper då en reell risk att åtalas för människosmuggling, med fängelse i straffskalan. Innan gränskontrollen infördes, var det inte ovanligt att danska medborgare körde migranter över till Sverige. Vissa för att hjälpa. Andra för att, så att säga, skicka problemet till Sverige. Men det är det inte så många som vågar göra längre.

När Sveriges regering sent omsider täppte till gränsen sa man att migrantkrisen inte gått att förutse, hur ser du på det?

”Jag menar att det dröjde alldeles för länge innan man tog tag i det. Till exempel såg vi ju under sommaren en extrem ökning av antalet BUV:ar (barn utan vårdnadshavare; “barn” ska här inte tolkas allt för bokstavligt… åldersbestämningen har ju debatterats flitigt på sistone.) Man borde helt enkelt inte blivit överraskad. Den som VILLE veta att migrantströmmen skulle öka kraftigt, han eller hon visste. Jag är också EU-inspektör, och när jag pratar med europeiska kolleger är deras bild att det svenska talet om öppna hjärtan, samt det faktum att vi tog beslutet att alla syrier skulle få PUT, fungerade som en stark magnet. Det hade en stor inverkan på desperata människors vilja att borda människosmugglarnas båtar i Medelhavet. Den svenska politiken har präglats av en naiv inställning.”

Med Sveriges flera hundra mil långa gräns, går det naturligtvis inte att upprätthålla total kontroll. Långt därifrån. I skrivande stund hör jag på radion att danska poliser hittat migranter fastklamrade under lastbilar i hopp om att komma över Öresund till Sverige. Och Andreas tror för sin del att det förekommer försök till människosmuggling i privata båtar den vägen (en förmodan som senare, efter intervjun, ska komma att bekräftas).

Frågan inställer sig: Är den partiella gränskontrollen tillräcklig?

”Upptäcker vi att vi har bekymmer på andra ställen, kan vi begära förstärkning och/eller omgruppera. Men för närvarande finns inga indikationer på  ett nämnvärt inflöde från till exempel Polen. Polenlinjerna har för övrigt sedan lång tid tillbaka varit mer ordentliga. Är du svensk och super bort passet i Swinoujscie blir det svårt att komma på färjan hem även om du kan sjunga Helan går både felfritt och vackert. Och det ska sägas att redan före id-kontrollen skedde en kraftig åtstramning även hos Stena Line, som började upprätta ordentliga passagerarlistor och släppa på max 50 stycken migranter per tripp. Detta beroende på ordningsproblem, som ju både var kostsamma och uppfattades negativt av de vanliga trafikanterna.”

Tidigare i vår såg det ut som att det till sommaren av lagtekniska skäl skulle uppstå ett glapp på några veckor gällande id-kontroll och transportörsansvar. Detta glapp var ur polissynpunkt mycket oroande.

”Det finns 300 000 migranter i Tyskland som ännu inte fått sina ärenden avdömda, varav 30 000 i Schleswig-Holstein, alltså nära Danmark. Hur skulle dessa människor resonera om det blev fritt fram att ta tåg och buss och färja till Sverige?”

Detta hot har interimistiskt avvärjts. Även gränskontrollen har kunnat förlängas. Trots att den så uppenbart strider mot Schengen-andan, kommer den att gälla till november, allra minst, efter beslut på EU-nivå. Situationen bedöms så pass allvarlig. Var och en kan lätt föreställa sig hur transportörsansvaret skulle försvagas, om gränskontrollen upphävdes. Då vore det ju fritt fram att – precis som i höstas – låta vem som helst borda färjor/tåg/bussar/privatbilar med destination Den Humanitära Stormakten.

Och så storvulet humanitära anser vi oss ju inte längre ha råd att vara.

Hur migrantströmmarna gestaltar sig i sommar och resten av året står skrivet i stjärnorna. Vägen in i Schengen från Turkiet till Grekland tycks genom avtal EU/Turkiet ha täppts igen ganska duktigt. Men det hindrar inte att väldigt många människor fortfarande drunknar i Medelhavet; under årets första fem månader väl i nivå med motsvarande period förra året. Det “människosmugglarindustriella komplexet” ligger minsann inte på latsidan! Och affärsidén är fortsatt god: många miljoner av världens fattiga kommer att fortsätta vilja dela vår rikedom.

”Man ska inte underskatta människors uppfinningsrikedom. Tidigare har vi till exempel sett hur migranter försökt komma till Spanien via enklaver i Marocko, samt Kanarieöarna. Och med Balkanrutten i stort sett nedstängd nu, har vi sett en kraftig öppning mot Italien, från Nordafrikas stränder. I Italien funkar det i princip så, att man får en köbiljett: inställ dig på det och det kontoret måndag om du vill söka asyl eller på annat sätt ställa förfrågan om att få stanna i landet… Men inget hindrar migranten från att sätta sig på en buss mot Österrike eller Tyskland eller oregistrerad försvinna i svart ekonomi eller kriminalitet. Tyskland har i och för sig gränskontroll numera, men släpper in generöst, och hade första kvartalet i år fler asylsökande än förra året. En annan faktor – som går i motsatt riktning – är att många nu lämnar Sverige, inte minst irakier. De finner att det är svårt att få hit anhöriga, och att det är svårt att på allvar komma in i det svenska samhället. Även från Finland och Norge vill en del irakier återvända. Då behöver de komma till Iraks ambassad i Stockholm för att få sina resehandlingar i ordning. Rent formellt ska vi inte tillåta detta, eftersom Sverige inte är ett transitland och visumkrav därför gäller. Men där försöker vi vara pragmatiska och ser mellan fingrarna ibland.”

Det börjar bli dags för Andreas att avsluta sitt pass. Jag frågar honom vad han ser som det största kvarstående problemet, nu när såväl gränskontroll som id-kontroll och transportörsansvar är på plats.

”Det är att vi har så begränsad kapacitet att leta upp de som redan är här, men befinner sig här olagligt. Den så kallade inte utlänningskontrollen är underdimensionerad.”

Den minnesgode vet att inre utlänningskontroll är minerad mark rent politiskt. 2012 bröt en debatt om REVA ut. REVA är en förkortning: Rättssäkert och Effektivt VerkställighetsArbete. En av svensk medias mest delade artiklar någonsin var författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till dåvarande justitieministern Beatrice Ask. Han menade att REVA gav carte blanche för polisen att förfölja mörkhyade människor.

Den politiska realiteteten är därför att polisen måste gå en balansgång mellan att bedriva den inre utlänningskontrollen effektivt – vilket i klartext betyder att människor med “icke-svenskt” utseende löper större risk att kontrolleras i till exempel trafiken och på arbetsplatser – men att också bedriva den “politiskt korrekt”. Vilket kan innebära att man avstår kontroll om inte “felindikationen” är stark.

En särskilt svår grupp är brottsaktiva människor som ska utvisas men där “mottagarlandet” krånglar. Låt säga att fängelsestraffet är avtjänat, och att personen nu ska ur landet. Men till vilket land?

”Länder som Iran, Marocko och Vietnam kan vara mycket ovilliga att utfärda id-handlingar till de här människorna, berättar Lamberth. Då får vi inte ut dem. Och vi kan i princip inte låsa in dem, maxgränsen för att sitta i det så kallade förvaret är ett år. Ej heller får de här personerna jobba eller uppbära bidrag; de har ju mist sin rätt att vara i Sverige. Här uppstår ett moment 22. Med ibland mycket olyckliga följder, eftersom dessa människors incitament att sluta begå brott är ytterst begränsade.”

Det svenska samhället verkställer normalt 3-4 000 utvisningar per år. Men Morgan Johansson har sagt att målet är att 80 000 ska utvisas på kort tid – detta är väl i praktiken omöjligt?

”Det är en väldigt hög siffra. Men vi kommer utan tvekan att kunna öka takten. Och det är en nödvändighet. Att fly dåliga livsomständigheter, det är ju vad vi själva skulle göra, många av oss. Men det är ju dem med riktiga asylskäl vi ska hjälpa, inte dem som vistas här olagligt. Det är den enda långsiktigt fungerande hållningen.”

Erik Hörstadius är frilansjournalist. Han sitter i TV4:s nyhetspanel och är politisk kolumnist i Affärsvärlden. Han har genom åren skrivit för Östra Smålands, Aftonbladets och Finanstidningens ledarsidor,  och medverkat i bl a Moderna Tider, Expressen, Svenska Dagbladet, Svensk Tidskrift och Slitz. För närvarande förbereder han talkshowen Sommarkväll med Rickard Olsson, där han är redaktör.