Patrik Engellau

Att jag tjatar om det välfärdsindustriella komplexet – hitta gärna på en bättre beteckning om du vill! – beror på att föreställningen enligt min uppfattning har ett stort förklaringsvärde. Låt mig ge ett exempel.

Ilan Sadé skrev nyligen en lysande betraktelse över relationen mellan barn och vuxna. Det handlade bland annat om en busschaufför som dragit en skolflicka i kapuschongen när hon repade lacken på hans buss och för detta blivit avstängd av Ängelholms kommun som, vad jag fattar, hade anlitat chaufförens arbetsgivare för att köra skolskjuts.

Ilan gav fler exempel på att vuxna som gör ”fullt normala ingripanden mot störande barn” sedan blir ”prisgivna åt en fullständigt sinnesrubbad norm” och tagna i örat av någon myndighet.

Alla känner nog igen beteendet. Den stora fråga är hur detta ska förklaras.

I ett normalt, gott samhälle skulle man uppmuntra busschaufförer att hålla ordning på och hjälpa till att uppfostra det uppväxande släktet. Inte bara busschaufförer förstås, utan hela det civila samhället. Jag minns när jag som trettonårig slyngel tillsammans med några andra slynglar gick på den nysådda gräsmattan i stadens park utan att bry oss det minsta om skylten ”Beträd ej gräsmattan”. Då kommer det en liten tant och hötter med näven och ryter ”Lämna gräsmattan, slynglar!” varpå vi skamset lomar bort. Det är ett exempel på det civila samhället i aktion.

Tänk så effektivt och trots allt humant det skulle bli om alla människor hjälper till att hålla ordning på varandra och mana varandra till respekt för andra medborgare och för gemenskapen. Egentligen borde Ängelholms kommun ha tackat busschauffören i stället för att få honom fockad.

Men så går det alltså inte till i vårt land. I stället för att medborgare belönas för socialt nyttigt arbete så blir de bestraffade. Jag kan tänka mig tre slags förklaring.

Den första förklaringen är att Sverige har drabbats av någon sorts kollektiv psykopati. Den som är riktigt konspiratoriskt lagd kan ju föreställa sig att det är Putin som ligger bakom eller möjligen den amerikanska miljardärskamarillan kring Soros och familjen Rockefeller.

Den andra förklaringen är den jag tror på, nämligen att det välfärdsindustriella komplexet vill ha monopol på att korrigera människors beteende och inte uppskattar att amatörer kvackar i frågan. Det handlar alltså om en maktkamp mellan komplexet och det civila samhället. Komplexets attityd till frifräsande barnuppfostrare är ungefär som den östtyska kommunistregimens inställning till privata frimärksklubbar och litteraturcirklar: om sådant behövs så ska det göras av oss.

Den tredje förklaringen utgår från att den enskilde medborgaren inte gillar att vara beroende och tillrättavisad av sin nästa. Folk vill slippa att det civila samhället lägger sig i deras liv. Tanter ska inte hötta åt dem och busschaufförer ska inte ta dem i kapuschongen. Helst ska de inte heller vara beroende av släkt och familj, utan den offentliga välfärden ska i stället träda emellan. Politikerna har känt en social beställning på att motarbeta det civila samhället och inrättat en ordning som ibland kallas statsindividualism.

Välj själv. Tvåan och trean funkar faktiskt ihop.