Utrikespolitiken är inte någon stor stridsfråga mellan de svenska riksdagspartierna. Visst kan det finnas åsiktsskillnader i detaljer från tid till annan, till exempel när det gäller synen på Israel och Palestina. Men långsiktigt, och i dess huvuddrag, råder samsyn mellan regering och opposition oavsett vilka partier som för tillfället är det ena respektive det andra.

Tre uppgifter framstår i den officiella bilden som Sveriges viktigaste bidrag till en bättre värld:

– Fattigdomen i världen ska avskaffas.
– Demokrati ska införas i de länder som saknar demokrati.
– Alla människor i världen ska tillförsäkras mänskliga rättigheter.

Naturligtvis föreställer sig ingen att Sverige på egen hand ska åstadkomma allt detta; ambitionen ligger snarare på nivån ”verka för”. Men det finns ingen tvekan om vad den officiella svenska linjen vill ska inträffa.

När det gäller fattigdomen förefaller målet vara på god väg att uppnås. Enligt FN-förbundet levde år 1990 38 procent av världens människor i extrem fattigdom. I dag är siffran 10 procent och det betyder att andelen extremt fattiga i världen har minskat med över två tredjedelar på 25 år. Hans Rosling har i fascinerande grafer visat hur land efter land sedan 1960-talet rört sig från en position med låg medellivslängd och låg inkomst mot en situation med god hälsa och relativt välstånd. Många länder i Afrika utgör dock undantag från denna gynnsamma trend.

Det verktyg Sverige använder sig av för att avskaffa fattigdomen i världen är i första hand bistånd. Sedan 2006 har ett belopp motsvarande en procent av bruttonationalinkomsten avsatts för bistånd, vilket är den högsta andelen bland alla länder. Det svenska biståndet riktas främst till utvalda mottagarländer, varav de flesta ligger i Afrika.

När det gäller orsakerna till att fattigdomen är på väg att utrotas i stora delar av världen råder, inte helt onaturligt, vitt skilda uppfattningar beroende på vad och vem man representerar. Många ekonomer pekar på utbredningen av frihandel och kapitalistisk marknadsekonomi. Däremot är det svårt att finna belägg för att biståndet har spelat en nämnvärd roll för utvecklingen i stort, även om det går att visa upp exempel på gynnsamma effekter av enskilda projekt. Samtidigt pekar många på att biståndet kan vara kontraproduktivt, när det ”hamnar i fel fickor”, stärker befintliga maktstrukturer och försvagar incitamenten för inhemskt driven utveckling. Den som känner sig övertygad om att svenskt bistånd har gynnsamma effekter har goda möjligheter att avsätta en del av sin inkomst genom bidrag till olika organisationer. Den som däremot tvivlar på värdet av det svenska biståndet, eller till och med anser att det kan hämma mottagarländernas utveckling, har inte samma möjlighet att påverka biståndet så länge det till övervägande del kanaliseras via statsbudgeten.

Ambitionen att införa demokrati i andra länder har i första hand fokuserat på en aspekt av demokrati, nämligen allmänna och fria val. Medlen för att uppnå målet har varit många – ekonomiskt bistånd, diplomati, experthjälp och militära insatser – och Sverige har vid olika tillfällen använt dem alla. Ibland har Sverige varit oense med vissa andra länder när det gäller lämpliga medel – exempelvis militära insatser – men när det gäller önskvärdheten av rösträttsdemokrati har det inte rått någon tvekan.

Effekterna av att Sverige, tillsammans med andra länder, har försökt införa eller verka för ett demokratiskt regimskifte i exempelvis Irak, Afghanistan, Libyen och Syrien kan inte beskrivas som något annat än en katastrof, ett öppnande av Pandoras ask. Varför gick det så snett?

En förklaring kan vara en naivitet när det gäller innebörden av och förutsättningarna för demokrati. Sverige införde allmän och lika rösträtt för knappt hundra år sedan. Men det var en reform som förutsatte flera hundra års tidigare utveckling när det gäller nationell identitet, judiciellt system, fri åsiktsbildning, sekularisering och inte minst etablerandet av värderingar som bygger på individuella rättigheter, avtalsfrihet, egendomsskydd och oväld i offentlig maktutövning. Om de förutsättningarna inte finns på plats leder inte allmänna val till något som kan betecknas som demokrati i en djupare mening. Och därtill kommer risken för att de röstberättigade ger sitt stöd till en regim som företräder allt annat än demokrati.

Något man också har bortsett från är att de berörda länderna inte har saknat fungerande strukturer för att hantera konflikter och intressemotsättningar i landet. Men de strukturerna har byggt på klansystemet och inte på modellen liberal rättsstat. Att genom ingrepp utifrån försöka ersätta en sådan ordning med ett system som Västerlandet har behövt hundratals år för att utveckla kan också framstå som naivt.

Mänskliga rättigheter (MR) är ett komplext område som reglerar relationen mellan statsmakten och individen och samtidigt fastställer vissa skyldigheter som staten har gentemot individen. De preciseras i internationella överenskommelser och i många länders grundlag. Listan över i konventioner erkända MR har genom åren utvidgats till allt fler områden.

MR har i grunden en universell räckvidd och bygger på principen om internationell solidaritet. De skiljer sig därför från principen om socialt kontrakt mellan nationalstaten och dess medborgare. Sverige har utrikespolitiskt strävat efter att framstå som en humanitär stormakt, vilket kan tolkas som att den svenska statens ansvar för MR inte skiljer mellan svenskar och medborgare i andra länder.

Rent praktiskt finns dock gränser för Sveriges möjligheter att tillförsäkra människor i hela världen rätten till exempelvis arbete, utbildning, hälsa eller en tillfredsställande levnadsstandard. Sverige har drygt en promille av jordens befolkning och cirka sju promille av den globala bruttonationalprodukten och kan därmed inte göra någon nämnvärd skillnad rent materiellt för människor i andra länder. Den svenska statens stöd för MR universellt handlar alltså främst om ett ideellt engagemang

Annorlunda förhåller det sig när människor migrerar till Sverige. Principen om obegränsad internationell solidaritet får då till följd att Sverige inte kan undandra sig ansvaret för att tillgodose dessa personers rättigheter, exempelvis när det gäller arbete, utbildning, hälsa och tillfredsställande levnadsstandard. Den saken har tidigare inte utgjort något stort problem men har blivit det till följd av den senaste tidens mycket stora tillströmning av asylsökande. Regeringen – i huvudsak med uppbackning från oppositionen – har i det läget tvingats genomföra och planera åtgärder som kan ses som oförenliga med MR-perspektivet. Exempelvis har regeringen infört begränsningar när det möjligheterna att söka asyl i Sverige och oppositionen har föreslagit åtgärder som innebär att asylsökande inte får tillgång till alla delar av välfärden.

Verkligheten förändras. Och lärdomarna från sådant som inte har fungerat bra kan leda till nya slutsatser.  Det har hittills rått alltför stor samsyn när det gäller Sveriges roll i världen. En kritisk debatt vore ett hälsotecken – i såväl alternativa som etablerade media.

Lennart Göranson är pensionär som tidigare främst arbetat med konkurrenspolitik bland annat vid Statens pris- och kartellnämnd och Konkurrensverket i olika befattningar, senast som ställföreträdande generaldirektör. Han har också varit Director for Competition vid EFTA Surveillance Authority i Bryssel och Head of Competition Policy Outreach vid OECD i Paris. Skriver nu i bland annat tidningen Rivieranytt och är ledamot i Marknadsdomstolen och Konkurrenskommissionen.