Det är ett ämne till bedrövelse för alla som sett våra centralstationer fyllda till trängsel med förtvivlade flyktingar, vilka alla löper en mycket stor risk att fastna i bidragsberoende utanförskap. Jag tror nog alla håller med mig om att detta oerhörda antal flyktingar utgör en enorm utmaning för vårt land, och att den som kunde fundera ut en hederlig, enkel och billig metod att göra dessa flyktingar till goda och nyttiga medlemmar av samhället har gjort sig förtjänt av att få en staty rest över sig, som ett minne av en samhällsbevarare.

Men jag tänker ingalunda inskränka mig till att sörja blott för flyktingarna. Jag sträcker mig vida längre; jag avser samtliga medborgare i detta land, vars regering ter sig allt mer oförmögen att förse dem med ens välfärdens nödtorft. En nyanländ flykting kan leva i två-tre veckor på frivilliga medborgares insatser. Mitt förslag avser sörja för flyktingarnas och samhällets välfärd därefter, utan att de blir en börda för varken frivilligorganisationer eller stat. Istället för att sakna mat, kläder och husrum för resten av sina liv kommer de att bidra till det omgivande samhällets tillväxt.

Jag har för egen del i flera veckor haft mina tankar på detta viktiga ämne och noga övervägt andra tänkares förslag och planer, men har funnit dem alla bygga på grova felräkningar och missbedömningar.

Att expropriera oanvända stugor från privatpersoner riskerar att skapa onödig fientlighet bland värdbefolkningen, som redan i alldeles för hög grad avser rösta främlingsfientligt. Därtill blir översynen av flyktingarna och distributionen av värme och föda en mycket besvärlig uppgift, då de flesta oanvända stugor ligger avsides, då de är till för rekreation snarare än produktion. Dessutom säger det sig självt att integrationen blir lidande när flyktingen blir sittande i overksamhet, långt från tätorternas arbetstillfällen och sociala tillvaro.

Många har i undersökningar angett ett intresse för att inhysa flyktingar i sina hem, vilket till synes är en utmärkt lösning, inte minst ur integrationssynpunkt, då flyktingen som inneboende kommer få snabb tillgång till såväl språk som sociala koder. Med denna lösning kommer många flyktingar dessutom ges möjlighet att ta sina första steg på den svenska arbetsmarknaden, genom att denne genomför mindre sysslor åt värdfamiljen mot olika former av ersättning.

Här vilar problemet dock i människans natur. Måhända kan medborgaren tänkas inhysa en flykting i sitt hem när frågan ställs i en enkät och tankarna går till den drunknande pojken Alan. När verkligheten knackar på villan i form av en okänd man från en krigszon utan klar identitet kommer med största säkerhet de allra flesta tänka om. Hittills har ju ytterst få faktiskt erbjudit sig att inhysa flyktingar för boende, trots att behovet torde vara väl känt över hela riket vid det här laget, liksom telefonnumret till migrationsverket.

Att inhysa flyktingar i gymnastiksalar, idrottshallar, industrilokaler, nedlagda skolor och andra lediga utrymmen tycks vara den lösning man tills vidare valt, mer av nöden tvunget än på grundval av någon nyttokalkyl. Det får erkännas att denna lösning har sina fördelar, framförallt när det kommer till distribution av värme och födoämnen. Men nackdelarna överväger i det längre loppet. Främst så är ju inte dessa lokaler byggda för att hundratals personer skall bebo dem under vintertid, när det kommer till sådant som möjligheten till toalettbesök och allmänhygien. Därtill riskerar dessa lösningar att tränga undan andra verksamheter, som idrott, gymnastik, föreningsverksamheter och så vidare, vilket riskerar att skapa den fientlighet från värdbefolkningen jag varnade för ovan. Sist men inte minst så är ju stora ansamlingar människor i illa vädrade lokaler ett drivhus för sjukdomsepidemier, vilket omvandlar närheten till tätorter från fördel till nackdel.

Alldeles nyligen har regeringen därtill aviserat om uppförandet av tillfälliga tältläger på lämpliga platser i riket. Jag behöver nog inte ge mig på att räkna upp nackdelarna med detta förslag, utan nöjer mig med att kallt konstatera att den nordiska vintern är i antågande.

Min lösning avser utnyttja de fördelar många av ovan skisserade förslag erbjuder, samtidigt som jag minimerar deras nackdelar och riskerar. Jag bygger dessutom mitt förslag på den främsta av auktoriteter på området, den man som för bara lite mer än ett år sedan uppmanade det svenska folket att ”öppna sina hjärtan” för de flyktingar som nu anländer. Jag menar naturligtvis vår förre statsminister Fredrik Reinfeldt, och det som inspirerat mig är hans träffsäkra iakttagelse om att vårt land faktiskt erbjuder oerhört mycket plats rent fysiskt.

Låt oss då utnyttja denna plats på bästa möjliga sätt! Vad jag föreslår är att vi skall upprätta större boplatser, med plats för tiotusentals flyktingar per boplats. På så sätt blir varje boplats en egen tätort, vilket underlättar distribution av föda, värme, vatten och övriga nödvändigheter. Boplatserna bör ha enkla bostäder för flyktingarna byggda i en enkel men robust stil. För att bibehålla värmeenergi bör flyktingarna inhysas i större sovsalar snarare än egna rum, vilket borde fungera utmärkt då det handlar om människor från en annan och mycket mer social kultur, människor som föredrar umgänge på gator och torg framför den moderne svenskens självvalda isolering. Detta underlättas av att de allra flesta flyktingar är unga män, ofta med färsk erfarenhet av militärlivets barrackmiljöer. De kvinnor och barn som ändå kommer kan inhysas i speciella boplatser, i direkt anslutning till huvudlägret.

Förutom bostäder bör vi på boplatserna låta uppföra särskilda arbetsbyggnader, där flyktingarna kan utföra enklare arbeten på beställning från olika aktörer utifrån. Då boplatserna är egna ekonomiska system, där flyktingen erhåller allt den behöver för sitt uppehälle, kan dessa verkstäder hävda sig i dagens hårda internationella konkurrens med extremt låga lönekostnader, vilka enbart behöver täcka upp för el, vatten, tobaksprodukter och födoämnen, där empiriska undersökningar visat att människor under dessa omständigheter kan nära sig på så lite som 1300 kalorier per dag. Värt att notera är att denna produktion i första hand kommer konkurrera med exempelvis textilproduktionen i låglöneländer, snarare än den mycket avancerade produktion som ännu pågår i Sverige, vilket stärker rikets handelsbalans. Kanske kommer medelklassen rentav kunna få tillgång till billiga sneakers från exklusiva märken, vilket otvivelaktigt kommer stärka humanismens och solidaritetens aktier i de svåra tider som ligger framför oss!

För att ytterligare minska kostnaderna för dessa boplatser bör flyktingarna själva i så hög grad som möjligt involveras i boplatsernas dagliga skötsel. Då tillgången till läkare och sjuksköterskor skall vara god bland den största gruppen flyktingar, de från Syrien, bör dessa bemanna särskilda sjukstugor i anslutning till de största lägren, där de kan se över smärre blessyrer samt registrera tecken på eventuella epidemier. De många före detta soldater och poliser som finns bland flyktingarna kan rekryteras till en slags ombudsmän för lägret, vilka ansvarar för kommunikationer mellan flyktingar och myndigheter, samt upprätthåller lag och ordning på boplatserna. För integrationens skull vore nog det lämpligaste att dessa ombudsmän i första hand utvaldes från de grupper som ligger värdbefolkningen närmast kulturellt, det vill säga kristna minoriteter, sekulära kurder och före detta statstjänstemän, vilka med en fast men varsam hand kan hjälpa till att fostra flyktingarna till goda medborgare. När det gäller själva sjukvårdspersonalens och ombudsmännens integration säger det sig själv att denna kommer gynnas av att de så snabbt som möjligt kan sättas i sådana sysslor som hör till deras respektive yrkesroll.

Skulle olyckan vara framme och vi fick en epidemi på halsen, innebär dessutom mitt förslag att boplatserna i fråga relativt enkelt kan sättas i karantän.

Jag förklarar avslutningsvis av uppriktigt hjärta att jag inte har de minsta personliga intresse av att försöka befordra dessa nödvändiga åtgärder. Jag har inget annat motiv än mitt lands allmänna bästa: ökad tillväxt, omhändertagande av flyktingar och lindrandet av skattebetalarnas bördor.

Läs Jonathan Swifts artikel ”Ett anspråkslöst förslag” från 1729 här

Johannes Nilsson är författare och frilansskribent. Han debuterade 2002 med romanen Recension. Nilsson skriver regelbundet för Galago och Det Grymma Svärdet. Bloggar på https://schipperke97.wordpress.com/. Hör till den hemlösa vänstern.