Minoriteternas allians

mohamed omar

Mohamed Omar

I Syrien och Irak blir kristna förslavade, stympade, våldtagna och korsfästa. Det är framför allt Islamiska staten (IS) och Al-Qaida som står för förföljelsen och våldet. Det pågår uppror i både Syrien och Irak mot respektive länders regeringar. Dessa uppror leds av salafitiska terrorgrupper. De tolkar upproren som en del av en större kamp mellan sunniter och shiiter.

Syrien styrs av Bashar al-Assad som kommer från den alawitiska minoriteten. Alawismen är en heterodox sekt med rötter i shiismen. Irak styrs av en regering som framför allt består av shiiter med vänskapliga relationer till det shiitiska Iran.

De allra flesta kristna har i denna konflikt valt att alliera sig med regeringarna. Majoriteten av de kristna i Syrien stöder, passivt eller aktivt, Assads regering, och majoriteten av de kristna i Irak stödjer, aktivt eller passivt, den nuvarande irakiska regeringen. I Libanon, som också är en del av samma konflikt, har en stor del av landets kristna valt att alliera sig med det shiitiska Hizbollah.

Detta är ett skäl till att de sunniextremistiska eller salafitiska grupperna attackerar de kristna: att i den blodiga konflikten mellan sunniter och shiiter, som är den viktigaste för rebellerna i både Syrien och Irak, har de kristna hamnat på shiiternas sida. Men orsaken till att de kristna hamnade i ”det shiitiska lägret” från första början var att de redan var måltavlor!

I salafismen finns ett inneboende hat mot kristna som beror på de kristnas dyrkan av Jesus, deras grav- och helgonkult och deras användning av heliga bilder. Allt detta är sådant som salafismen inte kan tolerera under några som helst omständigheter.

Den teologiska bakgrunden till salafiternas hat mot kristna liknar bakgrunden till deras hat mot shiamuslimer. Den mest centrala läran i islam är ”tawhid”, Guds enhet. Salafiterna tolkar tawhid på ett striktare sätt än andra, traditionella sunniter såväl som shiiter. De avfärdar helgon- och gravkult som ”shirk” eller avgudadyrkan. De kallar muslimer som ägnar sig åt sådan kult ”gravdyrkare” eller ”ubaad al-qubuur”.

Avgudadyrkan är ingen liten sak. Sedan finns det en annan punkt där salafismen intar en striktare hållning än både andra, traditionella sunniter och shiiter: frågan om nypåfund eller ”bida’a”. Där andra sunniter och shiiter har haft synen att nypåfund i religionen kan tolereras, till och med vara goda, om de inte strider mot sharia, den religiösa lagen, menar salafiterna att alla religiösa nypåfund är av ondo.

Som nypåund eller ”bida’a” räknar salafiterna firandet av profeten Muhammeds födelsedag. Det är en högtid som liknar de kristnas jul och som firats i alla muslimska länder, men som nu är på tillbakagång på grund av salafiternas motstånd. På Kenyas kust, där jag har vistats långa perioder, var Muhammeds födelsedag, som kallas ”maulidi”, för bara tjugo år sedan i praktiken en större högtid än eid. Den firades med dans, musik och banketter. Detta har förändrats.

Salafiternas huvudfiende är alltså muslimer som inte delar deras syn på ”tawhid” och ”bida’a”. De salafitiska jihadisterna dödar både traditionella sunniter och shiiter. Den traditionella sunnismen är dock mycket svag och den salafitiska tolkningen av ”tawhid” och ”bida’a” har blivit mainstream.

Tidigare var alltså skillnaden mellan kristna och muslimer mindre. Traditionell sunniislam och shiism är mer lik Mellanösterns katolska och ortodoxa kristendom. Visst förekom det hat och våld mot kristna även tidigare, men idag har det eskalerat till något som liknar folkmord.

Samtidigt som skillnaderna mellan sunniter, som alltmer kommer att färgas av salafismen, och shiiter, har ökat, liksom skillnaderna mellan sunniter och kristna, har shiiter och kristna förts närmare varandra då båda grupperna känner sig hotade av en samma fiende.

Vad vi kan se i Mellanöstern idag är en slags ”minoriteternas allians” där shiitiska grupper, vissa icke-salafitiska sunnitiska grupper och kristna grupper söker stöd hos varandra.