Helena Edlund
Närhetsprincipen är en princip inom journalistiken som säger att ju närmre en nyhetshändelse är, geografiskt eller kulturellt, desto större sannolikhet är det att den uppmärksammas av media.
Närhetsprincipen är inte uppfunnen av illvilliga redaktörer, utan är en produkt av hur människors psyken fungerar. Vi sorterar och värderar utifrån identifiering och det vet redaktörerna att slå mynt av. Vem har inte sett löpsedlarna under nyhetstorka, där alla är lika förutom att ortsnamnet är utbytt för att matcha platsen där löpsedeln sätts upp: ”De tjänar mest i Skellefteå” säljer av förklarliga skäl inte så bra i Eslöv.
Samma psykologiska fenomen kickar igång vad gäller konflikter och lidande. Man får tycka vad man vill om det, men de flesta av oss reagerar starkare på sådant vi kan identifiera oss med eller sådant som sker i vår närhet.
Kanske kan detta till viss del förklara ”Alan-fenomenet”. Trots att vi matats med bilder med skadade och döda syriska och irakiska barn under snart fem års tid, hade bilden på treåringen i strandkanten ett enormt genomslag. Varför? Han var klädd i en t-shirt som vi kunde ha köpt på Lindex barnavdelning, hans små fötter bar kardborreskor som våra egna förskoletelningar och hans kropp spolades iland på den strand där många av oss spenderat semestern. Han var ”så lik våra egna barn” och därför reagerade vi. Som vi bör.
Varje dött barn är en sorg. Men när ett barn dör på grund av en vuxens oaktsamhet eller onda avsikter – då är det en skam och en katastrof. Alldeles oavsett vart det sker, hur barnet ser ut eller vad han eller hon heter.
Det vore illa nog om det bara var Alan. Men barn dör i parti och minut och situationen blir värre för varje dag för de barn vars familjer saknar resurser eller möjligheter att fly till Europa. Vik gärna 1 minut och 52 sekunder av din dag för att se inslaget om Alma på SVT. Alma är ett av de barn som har haft tur. Hon har fått hjälp och hon lever. Många har inte samma tur.
Unicef rapporterar nu om en katastrofal situation för många barn i Syrien. Trots bristande resurser är organisationens mål att hjälpa 1,3 miljoner barn med näringstillskott. Behovet är långt större.
Samtidigt rapporterar UNHCR om hur pengarna är slut och att hundratusentals kvinnor och barn i flyktingläger i Libanon och Jordanien nu riskerar att svälta ihjäl sedan FN upphört med matutdelningen. UNHCR är beroende av öronmärkta donationer och av att länder vill bidra ekonomiskt. Men när länderna har fullt upp med att hantera de flyktingar som tagit sig till Europa, brister viljan att donera till dem som blivit kvar och i budgeten som presenterades i tisdags meddelade Sveriges finansminister att man nu är öppen för att ta ännu mer av utlandsbiståndet för att finansiera flyktingmottagningen. Redan i dagsläget håller Sverige inne mer än var femte krona av biståndsbudgetens 40 miljarder.
Så vilka kostnader talar vi om? Mat till en person i flyktinglägren kostar tre kronor per dag. Tre kronor. Hur mycket får vi för tre kronor i Sverige? Inte mycket. Man får inte en halv Piggelin-glass för de pengarna. Men pengarna finns inte. Varför?
Närhetsprincipen.
Vi ser helt enkelt inte skogen för alla träd. När media fokuserar på flyktingströmmarna till Sverige samtidigt som vi kan hjälpa människor som bokstavligt talat står på vår bakgård, är det naturligt att vårt fokus hamnar där. Det ger ju också, krasst men sant, en större personlig tillfredsställelse att lämna över hjälp personligen än att sätta in pengar på ett anonymt konto.
Behoven på hemmaplan skymmer just nu behoven i Syrien, Libanon, Irak och Jordanien – vilket kostar liv. Barnliv. Barn, precis som Alan, men dessa barn dör eftersom omvärlden inte anser deras liv vara värda tre kronor per dag.
Just därför måste vi hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi måste kunna se både långt borta och nära. Samtidigt som vi engagerar oss för att möta de människor som kommer till Sverige på ett så bra sätt som möjligt, så måste vi komma ihåg de miljontals människor, huvudsakligen kvinnor och barn, som inte kan ta sig från flyktinglägrens helveten.
Tack och lov finns det ljus i mörkret. Det finns ju, trots allt, människor som just nu riskerar sina liv för att hjälpa andra i Syrien och Irak – men de behöver vår hjälp för att kunna hjälpa.
Låt mig ge två exempel:
Att den enda hållbara lösningen på flyktingsituationen är att ingen ska behöva fly är grundinställningen hos Organisationen A Demand For Action (ADFA). ADFA finns på plats och journalisten Nuri Kino kämpar, med Södertälje som bas, dagligen för att uppmärksamma världen på det pågående folkmordet och försöka få till stånd en säker zon för kristna, yazidier och andra förföljda grupper.
Den 20 augusti arrangerade ADFA tillsammans med Gunilla von Platen en insamlingsgala i Stockholm till förmån för byggandet av barnhemmet Little Angel i Damaskus. Fyra miljoner kronor samlades in men mer pengar behövs innan barnhemmet står färdigt och drygt etthundra barn kan ges tak över huvudet, mat och skolgång. Barn som idag lever vind för våg. Hundra barn av miljoner kan tyckas som en droppe i havet, men varje räddat barn är ett liv som får levas. Varje räddat barn bär hopp om en bättre framtid.
Den syrisk-ortodoxa nunnan Hatune Dogan har ägnat sitt liv åt att arbeta bland de fattigaste fattiga i bland annat i Irak och Syrien. Hon leder idag Hatune Foudation där alla insamlade medel går direkt till verksamheten och imponerande noll kronor (!) till administrativa kostnader. Hatune Foundation är idag verksamt för att erbjuda sjukvård och utbildning i flyktinglägren och man har sedan förra året lyckats frige 217 flickor som varit fångar hos IS. En film om några av dessa flickor kan du se här.
Mirakel kan ske, mitt i det till synes hopplösa. Idag vill jag därför utmana dig: Trotsa närhetsprincipen!
Visa att det går att hjälpa både långt borta och nära. Sträck ut din hand för att hjälpa fysiskt i din närhet, men glöm inte dem som blev kvar. De som inte längre orkar skrika, de som inte längre kan gråta. De som saknar en trygg famn att krypa upp i, de vars namn ingen kommer ihåg och vars liv bär en prislapp: Tre kronor per dag. En halv Piggelin.