Patrik Engellau

Nyligen träffade jag Merit Wager som sa att hon inte upphörde att förvåna sig över de ansvariga politikerna och undrade vad de egentligen hade för agenda i invandringsfrågan. ”Vem som helst kan ju förstå att den mycket stora asyl- och anhöriginvandringen ställer till problem när så många kommer på kort tid och samtidigt” sa hon.

Det är en stor, relevant och svår fråga som jag gått och tänkt på sedan dess. Jag har på prov kommit fram till följande.

Just invandring, eller kanske snarare utanförskap, en närliggande och besläktad företeelse, råkar vara idealiskt för en betraktelse av politikers tänkande, och det beror på folkpartiet. Det finns nämligen inget annat politikområde där något parti gjort en så noggrann och genomtänkt plan för hur det skulle lösa ett svårt samhälleligt problem som just folkpartiet vad avsåg kampen mot utanförskapet.

Denna plan utarbetades av en av de mest kompetenta politiker Sverige haft på länge, Mauricio Rojas. Rojas var folkpartiets dåvarande ”integrationstalesman” och gjorde i början av detta årtusende ett antal studier av utanförskapets omfattning som i sin vetenskaplighet överträffar varje annat tankegods från något parti. Rojas definierade utanförskapsområden som sådana där förvärvsfrekvensen är lägre än 60 procent och där mindre än 70 procent av eleverna är godkända i alla ämnen och/eller valdeltagandet understiger 70 procent.

Med denna definition kunde han fastställa att det år 1990 funnits tre utanförskapsområden bland Sveriges ungefär 5 000 bostadsområden. År 2002 hade det blivit 128 stycken och år 2006 156 stycken. Folkpartiet utarbetade en mycket ambitiös handlingsplan i hopp om att partiet skulle få ta hand om frågan efter en Alliansseger i riksdagsvalet 2006. I planen, som presenterades som en partimotion med beteckningen Bryt utanförskapet, föreslogs till exempel ”solidaritetsbanker” för att föra riskkapital till dessa områden, valfrihet och ökad mångfald, jobb- och utvecklingsgaranti, skolan som ”murbräcka” mot utanförskapet, närpolissatsningar i kamp mot ”otrygghetens spiral” och så vidare.

När folkpartiet faktiskt fick ansvaret för frågan år 2006 var partiet förberett, självsäkert och segervisst. Först Nyamko Sabuni, sedan Erik Ullenhag gavs ministeransvaret för att bryta utanförskapet.

Det gick inte alls. Av en studie som Tino Sanandaji gjorde på uppdrag av Den Nya Välfärden framgår att antalet utanförskapsområden hade fortsatt att växa till 186 stycken år 2012. Inte ens ett trendbrott kan iakttas.

Så tillbaka till Merits undran. Jag tror att folkpartiet var i god tro i varje fall år 2006. Invandringen uppfattades inte som ett större problem än att lite småfel snabbt skulle kunna rättas till med hjälp av klok politik. I grunden ansågs invandringen vara en för Sverige lönsam affär, helt enkelt en bra grej både för statskassan och för svenska folket.

Det finns ingen anledning att tro att de övriga partierna, utom sverigedemokraterna förstås, skulle ha haft någon avvikande mening.

Frågan är hur länge folkpartisterna rimligtvis kan ha hävdat sig fortfarande vara i god tro trots bristen på segrar i kampen mot utanförskapet. Till valet 2010? Om vi väljare är väldigt generösa kan vi kanske gå med på det, men inte mycket längre. I varje fall inte längre än till sommaren 2014, när Sanandajis rapport publicerades (och minister Ullenhag hade den dåliga smaken att försöka snacka bort resultatet med fabricerade och lögnaktiga argument).

Min slutsats – och i sin mildhet anser jag inte att den går att driva längre – är att politikerna, i varje fall folkpartiet, åtminstone sedan något år tillbaka omöjligen kan vara i någon sorts god tro. De vet att med nuvarande immigrationspolitik så är kampen mot utanförskapet förlorad.

Politiker döms genom allmänna val. Om dessa politiker inte ändrar sig kommer de så småningom att dömas skyldiga att förlora sina mandat. De kan knappast dömas för uppsåt, men möjligen för vad lagen kallar likgiltighetsuppsåt, varmed menas att någon genom sitt handlande tar en medveten risk och samtidigt struntar i att risken kan förverkligas.

Men Merits fråga är fortfarande inte besvarad: varför denna politikernas likgiltighet inför Sveriges framtid?