Patrik Engellau

Vad jag kan förstå krävs minst två saker för att folk ska ansluta sig till en ideologi. För det första måste ideologin på något trovärdigt sätt erbjuda fördelar, gärna, men inte nödvändigtvis, materiella fördelar. För det andra måste ideologin ha någon sorts övertygande och tilltalade intellektuell kraft. Om dessa två villkor är uppfyllda kan jag begripa och rentav respektera att det finns folk som ansluter sig även om jag kanske själv aldrig skulle göra det.

Ta kommunismen som exempel. Kommunismen är en ideologi. Folk som anslöt sig gjorde det i förhoppningen att ideologin, sedan den väl var installerade och i funktion, skulle medföra en befrielse av produktivkrafterna och därigenom ett enorm ekonomiskt uppsving. Samtidigt vilade läran på ett till synes stabilt och i mångas ögon tilltalande intellektuellt fundament som Marx och Lenin grundat. Jag har sett tillräckligt många kloka människor anamma detta, som jag numera tycker förskräckliga, tänkande för att erkänna dess faktiska attraktionskraft. I någon bemärkelse kan jag ”begripa” dessa människor.

Samma sak med salafi-jihadisterna. De tror på fördelar, inte bara för dem själva utan för alla anhängare i en framtida värld där de tagit kommandot. Och de har ett stabilt och sammanhängande intellektuellt fundament i form av Koranen och Sunnah efter vad jag tror mig ha förstått. Även dessa människor kan jag ”begripa” hur mycket jag än avskyr deras verksamhet.

Även den västerländska liberalismen tagen i vid mening är en ideologi vilket vi, dess anhängare, inte alltid vill erkänna eftersom vi inte betraktar den som en lära utan som Sanningen (vari vi påminner om salafisterna). Att folk ansluter sig till det västerländska tänkandet är för mig närmast självklart – det konstiga är att inte fler gör det – med tanke just på att denna ideologi burit så rik frukt för mänskligheten och att den vilar på en så rik och välutvecklad teoretisk och kulturell grund (jag menar allt från Sokrates till Goya, Mahler och Einstein).

Men dem jag inte kan begripa är anhängarna av vad Ilan Sadé kallat söndringsideologin och beskriver som en i vårt land ”nästan allsmäktig rättighets- och identitetsideologi med rötter i 68-vänstern”, kort sagt dessa nästan undantagslöst offentligt finansierade politiskt korrekta människor som på min bekostnad (eftersom jag är skattebetalare) vältrar sig i dumheter av den typ som Ulf Larsson nyligen beskrev.

I förhållande till denna ideologi är det alltså inte bara så att jag vämjes över dess yttringar, vilket jag gör även i förhållanden till kommunismen och scientologin, utan också, vilket egentligen är värre, att jag inte kan begripa. Tanken slår slint. Som en fisk ovan vattnet gapar jag efter luft.

Skälet är att denna ideologi inte uppfyller de två krav som gör att jag i andra fall motvilligt kan respektera ideologiernas anhängare.

Visst kan söndringsideologin vara bra för sina anhängare. De kan till exempel få lön genom att sitta i utbildningsdepartementet och besluta om att det ska upprättas mångfaldsperspektiv på grammatiken. Men när det gäller det andra villkoret brister det så fasansfullt. Det finns, vad jag kunnat upptäcka, inga förmildrande omständigheter i form av ett intellektuellt fundament för söndringsideologin. Det finns ingen storartad och övertygande motsvarighet till Marx eller evangelierna eller ens L. Ron Hubbards underliga men ändå hoppingivande tänkande. Det finns egentligen bara, som Ilans benämning antyder, en vilja att söndra.

Söndringsideologin vill ifrågasätta och undergräva allt som gjort det västerländska samhället framgångsrikt och den vill heroisera det västerländska samhällets fiender. Den vill få framgången att skämmas och den vill glorifiera misslyckanden. Den vill slå undan benen på de svaga genom att förneka sådana värden och beteenden som i alla tider gjort det möjligt för folk i beråd att räta upp sina liv. Den förnekar sanningen, alltså själva tanken att det finns en sanning, och sätter teser framför logik och resonemang.

Denna ideologi är nog farligare än salafi-jihadismen.