Min vånda

8-26-13_11971

Patrik Engellau

I jämförelse med de flesta andra länder är Sverige säkert ett under av ordning, vänlighet och god organisation. Så jag är kanske helt fel ute.

Men det är inte den jämförelsen jag vill göra. Jag vill inte jämföra med andra länder, utan jag vill jämföra oss med oss själva, hur Sverige var till ganska nyligen och vart vi tycks vara på väg om man drar ut trenderna.

Jag har tre teser.

Den första tesen är att Sverige på alldeles för många betydelsefulla områden är på fel väg. Skolan är ett uttjatat men likafullt belysande och skrämmande exempel. Förhållandena inom universitet och högskolor är ungefär likadana även om det saknas någon internationell undersökning motsvarande PISA-studierna som kan bevisa det.

Det kanske mest oroväckande är att statens våldsmonopol börjar försvagas. När brottslighet och kriminella ligor fläckvis tar över makten från polisen och sharialagar här och där börjar tillämpas, när polisen rutinmässigt avskriver stölder och våldsbrott, då är något fundamentalt hotat, nämligen rättssäkerheten och den grundläggande trygghet som svenska folket är uppfostrat med.

Invandringspolitiken ska vi inte tala om. Man behöver knappt öppna en tidning för att läsa om kommuner som går på knäna och tidigare oanade kulturkrockar, allt till synes utan kontroll. Det bara sker och ansvariga politiker står häpet frågande, ungefär som trollkarlens lärling som inte fattade vilka dolska krafter han i sin oförsiktighet satt igång.

Allt oftare får jag en isande känsla, som jag aldrig haft tidigare i mitt trygga svenska liv, att det här kan gå riktigt illa. Jag tycker mig uppleva denna nya, obehagliga känslan hos alltfler. Utan kontroll sker saker som vi inte gillar. Det är som om man satt i en gummibåt som plötsligt grips av en ström och kastas mellan stenar medan man oroligt klamrar sig fast.

Den andra tesen, som gör saken så mycket värre, är att allt fler visserligen ser denna utveckling, men att nationen ännu inte på något enskilt område, vad jag kan se, ens börjat att hantera problemen. Vad jag upptäckt har inga övertygande motåtgärder mot skolans kris vidtagits. Jag är inte medveten om att något som helst politiskt beslut som skulle kunna bromsa utvecklingen av nya utanförskapsområden. Tvärtom kommer inflödet av nya flyktingar rimligtvis att göra situationen allt värre.

Polisen konstaterar att det finns 55 ”no go”-zoner dit den sig inte vågar, men detta konstaterande verkar tas med en axelryckning eller rentav en gäspning. I varje fall har det inte meddelats att något betydelsefullt ska göras åt saken.

Den tredje tesen, och den är den värsta, är att jag inte ser hur en vändning skulle kunna ske. De svaga och ansvarslösa ledande politiker vi har tycks ta det hela med en klackspark. Typexemplet är Erik Ullenhag, en folkpartist som i egenskap av integrationsminister misslyckades med att åstadkomma några synliga resultat vad gällde utanförskapsområdena. Han avfärdar debaclet med att regeringen kanske varit naiv. Hejsan, svejsan, det är väl mänskligt att göra tabbar, friskt mod, nu tar jag tag i något annat politikområde.

Sverige skulle behöva statsmän, inte dessa ansvarslösa, pladdrande politikerbroilers. När Storbritannien för 76 år sedan hamnade i en besvärlig soppa på grund av Hitler så framträdde en statsman som hette Churchill och utövade det ledarskap nationen behövde för att hantera situationen. Jag säger inte att Sveriges aktuella soppa är lika besvärande som den dåvarande brittiska (och framför allt kan vi inte skylla på någon utomstående eftersom våra problem är hemsnickrade) men likafullt behöver vi den sortens politiska beslutsamhet och ledarskap om utvecklingen ska vändas. Min vånda är att jag inte ser varifrån detta ledarskap ska komma.

Nu hör det till saken att de problem vi har är skapade av politiken. Men politiken är inte hela Sverige. Utanför politiken finns duktiga, strävsamma och ansvarstagande människor, ett relativt livaktigt civilt samhälle, ett framgångsrikt näringsliv. Att allt detta finns är tur för Sverige. Men det räcker inte för att fullt ut kompensera för det slarv och de dumheter som åstadkoms av ett politiskt system som styr över halva bruttonationalprodukten.

25 reaktioner på ”Min vånda

  1. Lennart Bengtsson skriver:

    Efter mer än 40 år utomlands har jag samma erfarenhet av dagens Sverige. Ett positivt, vänligt och generöst civilsamhälle styrt av odugliga och oseriösa politiker och ett samhälle som gradvis infiltreras av en allt obehagligare kriminalitet som rättssamhället inte längre klarar av. De senaste opinionsundersökningarna visar också att svenska folket helt förlorat sin tillit till dagen överhet och politiska partier trots alla ansträngningar som görs med hjälp av media att dölja detta. Sverige skulle fungera bäst utan sin värdelösa politikerkår som förefaller tävla om hur man snabbast skall förstöra landet. Exemplen här är legio. Det statsägda företaget Vattenfall har de senaste åren genomgått ett spektakulärt sönderfall. Trots detta går de ansvariga, näringsminister och tidigare chefer helt fria och fortsätter som om ingenting hänt. Man kan jämföra med den enorma mediastormen i den ekonomiskt sett obetydliga incidenten i SCA. Förfallet inom utbildning på alla nivåer beror till stor del på politiseringen och därmed otaliga felbeslut som gradvis har förstört ett av de kvalitativt bästa utbildningssystem i världen. Ledande hjärnkirurger och fysiker har ersatts med diverse flumverksamheter som dagen sk genusaktiviteter osv osv
    Det är självklart att detta inte kan fortsätta och de som inte politikerna klarar kommer naturen att ombesörja. I en globaliserad värld löser nämligen konkurrensen sådana problem med för Sverige katastrofala konsekvenser. Lönsamma företag och välutbildade experter har inga svårigheter att flytta på sig och det kommer de också att göra om inte landet får en förnuftig och ansvarsfull politik.

    Gilla

  2. Tritonen skriver:

    Helt rätt. Politikerna i sjuklövern är fortfarande hårt låsta i sitt patologiska motstånd mot SD, även om verkligheten ger SD rätt. De är ängsliga för att stöta sig med media, främst SRT. Vad vi ser nu är bara små ängsliga försöksballonger för att testa opinion och media.
    En ledande politiker (förutom Jimmie Åkesson), som vågar se sanningen i ögonen, ta kommandot och föreslå skarpa åtgärder är dessvärre fortfarande en dröm att stilla bedja om. (Och en som rakryggat vågar stå för sitt beslut, oavsett mediadrev.)
    F.ö. anser jag att sjuklövern måste närma sig SD för samtal. Man kan inte ta skydd bakom DÖ hur länge som helst och förvägra en stor väljaropinion allt politiskt inflytande.

    Gilla

  3. Göran Fredriksson skriver:

    När politikerna sviker är det bara väljarna som kan göra något åt det. Men det tar tid eftersom politikerna har fått mandat i fyra år då de kan göra som de vill. Svikna vallöften står som spön i backen. En åtgärd som väljarna kan vidta under löpande mandatperiod, om det är ett tillräckligt stort missnöje med den förda politiken, är att dessa i stor skala slutar att betala TV-avgiften. Intill dess detta inträffar kommer public service medverka till att tona ned och dölja problemen så att inga kraftfulla åtgärder vidtas.

    En konkurrensutsättning av public serviceuppdrag och nedmontering av SvT och SR är nödvändigt för att väljarna skall ges rättvisande och bra information om vad som händer och hur framtiden kan förväntas bli i förlängningen av den förda politiken.

    Liked by 2 people

  4. Folke Lidén skriver:

    Dagens politiker kommer undan med lögner och löftesbrott. Måhända är det en blandning av isolering från väljarna, tilltagande inkompetens och frånvaron av kritisk media
    som ligger bakom det. Mest oroar att man flyr in i EU-byråkratin där avståndet till folket och verkligheten ökar ytterligare. Vi har t ex EU politiker som i frågan om massinvandring till Europa intar horribla ståndpunkter. I EU finns även en ”utrikeschef” vars ambition tycks vara att gå Iran till mötes utan tanke på att historien talar för att Iran vid behov avser att kasta avtalen i soptunnan. Denna ”utrikeschef” agerar utan reell makt i form av militära medel och har ingen som helst tanke på att ta ansvar om allt skulle gå snett om något år. Då finns hon eventuellt på en ännu bättre betald post i EU eller FN.

    Exemplet Churchill ovan är intressant. Det var ju inte så att han plötsligt framträdde 1939 när Hitler angrep Polen. Han fanns där hela tiden. Ständigt varnande för att Hitler och Tyskland inte skulle nöja sig med att få tillbaka vissa områden som förlorats i Versaillesfreden. Tyvärr agerade krigströtta politiker i England och Frankrike ungefär som våra politiker idag. Man stoppade huvudet i sanden och gjorde allt föra att ”förstå” Hitlers ”berättigade” krav. Churchill ansågs som en förbrukad fördetting.

    Gilla

  5. Anders Bengtsson skriver:

    Jag har en förklaingsmodell. Folkhemsbygget som startade med bl a Myrdalarna på 50-60 talet innebar utjämningspolitik, alla ska ha det lika bra, vilket något förenklat innebar att alla skulle ha det lika dåligt. Efter 50 års ihärdigt samhällsbygge enligt denna modell har det politiska fundamenet satt sig, och det ordentligt. Nu ska Sverige och svenskarna ha det lika dåligt i övriga världen. Dagens politiker är i grunden tveksamma till det rimliga i att Sverige ska vara ett bättre land än andra. Att försvara och bevara ett framgångsrikt land när världen ser ut som den gör är inte självklart, kanske inte ens eftersträvansvärt. Förfallet är logiskt, politilskt sett.

    Liked by 1 person

    • mosebackemonarki skriver:

      Just det, utjämning. Man vill inte satsa fullt på att Sverige skall bli framgångsrikt. Man skäms över att vara rik (ha varit rik) därför skall pengarna slösas bort så fort som möjligt. Och inget investeras idag för framtida framgångar. Alla borde ha bilden av att Sverige skall vara en världledande, rik nation som också just därigenom kan hjälpa fattiga länder i dessa länder.

      Gilla

  6. gbolcsfoldi skriver:

    Håller med ovanstående beskrivning av Sverige av idag. Den fortsatta utveckling kommer att medföra en gradvis försämring av välfärden pga ökade sociala kostnader och ett mer auktoritärt samhälle för att kontrollera den ökade brottsligheten. Sverige behöver ett parti med en klarsynt modig ledare/ledning för att vända skutan rätt. Mod är viktigt då ledaren och partiet måste stå emot drevet från journalist och kulturvänstern. Ett parti har redan belönats av väljarna som har börjat uppleva de ökade problemen i samhället nämligen SD. Men någon av de etablerade partierna skulle behöva axla ledarrollen då SD bla är ett omoget enfrågeparti som saknar tillräcklig kompetens att leda landet.

    Gilla

    • Karin skriver:

      Inget av de etablerade partierna kan axla ledarrollen.
      Däremot kan man ju hoppas att det finns kloka, modiga och tänkande människor i de flesta av DÖ-partierna som lämnar dessa och startar ett eller flera nya partier, för enbart SD kan inte rädda landet från kollaps.
      De gamla partierna har förrått Sverige och får gärna dö sotdöden.

      Det ligger mycket i vad Anders Bengtsson säger i sin kommentar ovan.

      Gilla

  7. Garpe diem skriver:

    Peter målar onekligen upp en mörk bild av Sverige men som tur är så innehåller denna bild en del överdrifter. Polisen har aldrig påstått att det finns 55 ”no-go zones”, termen är uppfunnen av en ledarskribent på Svenska Dagbladet. Vad jag vet så finns det inga shariadomstolar i Sverige. Alliansen har lotsat Sverige genom den värsta internationella lågkonjunkturen sedan trettiotalet på ett sätt som väckt mycket stor beundran i omvärlden, denna framgångsrika ekonomiska politik visar tydligt att Alliansen politiker inte är några broilers utan tvärtom rakryggade män och kvinnor som i en svår tid förstår att fatta de rätta besluten! Att det inte sker någon vändning i den svenska politiken kan ju faktiskt bero på att svenskarna har det ekonomiskt bra och att de problem som Peter oroas över inte tas på något större allvar av den svenska folkmajoriteten.

    Gilla

    • Sunnyman skriver:

      Om problemen ”inte tas på större allvar av den svenska folkmajoriteten”, hur kommer det sig då att SD bara sedan valet har nästan fördubblats enligt opinionsundersökningar, och nu är på väg att bli Sveriges största parti? Och detta trots vänsterdominerad medias ständiga hatkampanjer?

      Jag anser att det är Jimmie Åkesson som nu kommer att spela en liknande roll i Sverige som Winston Churchill gjorde på sin tid då England var på väg att invaderas av Hitler.

      Alla andra politiker har nämligen i varierande grad infekterats av en slags kulturrelativism, som får dem att inte längre se det som självklart att deras uppgift är att försvara Sveriges intressen i världen.

      Gilla

  8. Matts Ekman skriver:

    Tack f utmärkt inlägg. Det är väldigt mycket snack i politiken men obefintligt med verkstad. Antingen är det handlingsförlamning eller så vet man helt enkelt inte hur han exekverar. Enkare att bolla över problem till någon utredning etc. Det finns också en räddhågsenhet som antagligen beror på att varje uppfattning som förs fram omedelbart utsätts för motsatt uppfattning, dvs den subjektiva sanningen får råda – allt tyckande verkar var lika mycket värt. Det skapar kaos och som sagt handlingsförlamning. Kanske det emanerar från vår skola där alla uppmuntrats till kritiskt tänkande – oavsett om det finns ”objektiva” fakta eller inte.

    Gilla

  9. Roland Gustafsson skriver:

    Per Gudmundson frågade i SvD var gränsen för vår välfärd går? Lars Bern hakade på tråden under rubriken Reinfeldts misslyckade strategi och gav en grundlig genomgång av hur demonterandet av välfärden var upplagt, helt enkelt att erbjuda den till hela världen om dom bara kom hit. http://antropocene.se/

    Gilla

  10. Fredrik Skeppstedt skriver:

    En analysmodell man kan lägga på situationen är: ”Uppbyggarna, Förvaltarna och Nedrivarna”.
    T.ex. är det inte ovanligt att föräldrar bygger upp ett företag, barnen utvecklar och förvaltar det medan barnbarnen gör konkurs!
    De som bygger upp kan sin historia och vet vad de vill. De som förvaltar har inte själva förvärvat sin ”vilja och historia” utan fått den med modersmjölken, tagit den för given, och därför inte lyckats förmedla den vidare till de utan fast mark under fötterna som då blir nedrivare.
    Är inte modellen applicerar på svensk politik i allmänhet och på S i synnerhet?
    Uppbyggare var t.ex. Per-Albin, Tage och Gustav M (Inte makarna Myrdahl som nämns ovan, det blev Möllers ”generella välfärd” och inte ”social ingenjörskonst”!) Förvaltare var t.ex. Olof och Ingvar Carlsson och Nedrivarna är dagens laguppställning.
    Alla modeller är med nödvändighet förenklingar men den här kanske ändå kan vara användbar för att öka förståelsen av sin samtid!?

    Liked by 1 person

  11. rickarddahlin skriver:

    Det är detta vi i dag kallar för ”utmaningar”.
    Det är en utmaning att hålla huvudet under vatten i 3-4 minuter, är man inte rustad för det så dör man. End of story.

    Gilla

  12. Apg17 skriver:

    Rodret surrades (DÖ) och kaptenen (Reinfeldt) lämnade skutan tillsammans med sina förste styrmän i första bästa livbåt. Kvar sitter skeppsgossarna (Ullenhag m.fl) och undrar varför det annalkande skeppet (väljarna) inte väjer. Skämtet om fyren och hangarfartyget (”Lighthouse and naval vessel”) är en god liknelse till Sveriges nuvarande politiska situation.

    Problemet är dock större än karriärpolitiska strebers. Svenskt Näringsliv och Timbro har stor förskyllan eftersom de propagerat för och välkomnat både ultraliberal migrations/asylpolitik och undertecknat kulturliberal mångfalds/identitetsideologi.

    Gilla

  13. Thomas Pettersson skriver:

    En titt i Ayn Rands ”Atlas shrugged” kan eventuellt ge scenariot vart Sverige är på väg – den vite riddaren Patrick Engellau efterlyser har nog flyttat utomlands.
    Än finns det inte någon officiell ”Moral Conditioner” men pressen tycks spela, med få undantag väl den rollen.

    Demokratiska val har den egenheten att man oftast får det man valt.

    Gilla

  14. Rick N skriver:

    Den där isande känslan fick jag första gången då jag kollade upp statistiken, googlade efter artiklar och sammanställde det med allt jag läst genom åren (har rätt gott minne, men har naivt tagit för givet att politiker vill Sveriges bästa och är mer pålästa än jag).

    Och när gjorde jag denna koll? Jo efter 2010 då det blev en hel jä-a shit storm över att SD kom in i Riksdagen. Så å ena sidan är jag en av dem som tänker att kanske de övriga sju varit mer sansade om inte SD blivit så stora så fort och å andra sidan tackar SD för att de finns, för de följande fyra åren fick mig att storkna av politikerförakt.

    Gilla

    • mosebackemonarki skriver:

      Om moderaterna hade drivit en sund och tuff invandringpolitik, vilket många av dem vill, så hade Sverige inte fallit så snabbt. Reinfeldt har kostat och kommer att kosta Sverige ofantliga belopp. SD hade då förstås inte haft så mycket att komma med. Men idag får man vara tacksam att SD-folket har orkat kämpa men som du är inne på hur hade det sett ut om inte SD med sin tråkiga bakgrund kommit med invandringskritiken, hade borgarna då vågat stiga fram?

      Gilla

  15. Gösta walin skriver:

    Den politiska kraft du efterfrågar finns framför näsan i form av SD. Dom behöver stöd och förvisso tillskott av kompetens och erfarenhet vad väntar vi på?

    Gilla

  16. Hanna skriver:

    Sverige har delats i två läger, 1) de som inser vart vi är på väg och 2) de som inte ser några andra problem än ”att rasismen och intoleransen ökar i Sverige”. 1) vågar tyvärr inte prata om det innan man med små ord märker att mottagaren är på samma våglängd. Ofta är isbrytaren att våra politiker/ myndigheter / kyrkan blivit helt från vett och sans bara de senaste åren.
    Begrepp som ”ansvar” är utraderat sedan länge.
    Tyvärr börjar jag tro att 1) och 2) är helt olika personlighetstyper och därför kommer att ha svårt att ta in de fakta som föreligger.

    Gilla

  17. blixtrande skriver:

    Kanske är det dags att leta efter ledarskap någon annanstans.

    Det svenska folket har nog upptäckt problemen, men (ursäkta ett slarvigt ordval) eliterna inom politisk och medier vägrar släppa fram lösningar eller än värre en omröstning.

    Jag tror vi behöver en fördjupad demokratisk reform, tänk Schweiz men med hjälp av ny teknik, som den som t.ex. föreslås av Direktdemokraterna
    http://direktdemokraterna.se/
    i kombination med att använda upplysning och vetenskapliga metoder (istället för ideologier/floskler) http://www.evidensbaseradpolicy.se/.

    När ingen kommer till din hjälp och du ser att andra också är nödställda så är måste du axla ditt ansvar. Inte hoppas på politiker eller myndigheter.

    Desperata tider kräver handling, inte tomma förhoppningar och ”naiva” halvsanningar.

    Gilla

  18. Palo skriver:

    ”Sverige skulle behöva statsmän”

    Är inte du en potentiell statsman, Patrik Engellau? Kan inte ledarskapet du efterfrågar komma från dig och dina likar? Du verkar ju erbjuda en lösning på våra problem. Eller gäller ”nånannanismen” även för dig, trots din trygga oberoende ställning i samhället? Om inte du ”vill”, vem ska då vara manad?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.