En vacker vårdag (ja – det har funnits enstaka sådana i år) deltog jag i en konferens. Ni vet hur det är. Under pauserna sitter folk i solen småpratar om allt möjligt skit. Så gjorde jag också med en annan ungersk veterinär.

Plötsligt dyker en ung kille upp och börjar konversera med oss. Det visar sig att han är utbildad journalist och bevakar frågor om djurhållning och livsmedelssäkerhet (något som konferensen egentligen handlade om) åt en stor livsmedelshandelskedja.

Mycket trevligt att även andra än nördar är med på sådana här tillställningar – tänkte jag.

Det tog bara några minuter innan vi fick frågan:

”Hur känns det att bli diskriminerad?”

Vid det laget skrattade vi till, höjde våra ölglas och sade att det vi inte känner igen oss i beskrivningen. Stämningen var mycket avslappnad och vänskaplig.

Det som följde var en lång harang utläggningar om hur nio av tio invandrade akademiker blir diskriminerade.

Fortfarande lite skämtsamt har vi försökt förklara för den unge journalisten att visst kan han ha rätt men vi har inte upplevt oss diskriminerade. Vi kanske är den tionde av de tio.

Samtalet blev dock mer och mer allvarligt och killen tog fram ”forskningsresultat” som visade att han hade rätt och att vi var diskriminerade.

På den direkta frågan om vad han hade i månadslön fick vi svaret ”runt 30 tusen”. Vi kontrade med att vi som är diskriminerade har runt 50 tusen. Det följde en tyst stund varpå han kom fram till att ”ja – men ni är veterinärer” utan att han hade en aning om vad veterinärers medelinkomst ligger på.

Nu vill jag inte göra sagan längre än att det tog hela kvällen i anspråk att försöka förklara att det inte är någon annan än jag själv som avgör om jag skall känna mig diskriminerad eller inte. Ända in på småtimmarna försökte jag övertyga honom om att diskriminering finns, men han har träffat fel personer som skall bevittna det.

I flera timmar fick vi höra anklagelser om att ”ni som är akademiskt utbildade borde acceptera forskningsresultat som visar att ni är diskriminerade”.

Men det är vi personligen inte!

Då kom släggan:

”Då befinner ni er i fortfarande i förnekelsefasen!”

Grymt att höra ”sanningen” från en trettioåring som har fått en ”gedigen utbildning”, men har svårt att övertyga mig.

Jag befinner mig i förnekelsefasen på riktigt!

Jag vill inte acceptera att svenska lärosäten utbildar journalister som är hjärntvättade!

Det måste vara ett olyckligt undantag jag har fått uppleva!

Elöd Szántó är djurhälsoveterinär och beskriver sig själv som utböling och acklimatiserad västgöte.