Det här ärendet har jag framfört tidigare, men en del budskap är som Fader Vår i kyrkan, de kan behöva uttalas hela tiden för att i bästa fall slutligen göra intryck.

För några veckor sedan sa Jimmie Åkesson i riksdagen att han kunde tänka sig att sätta in militär mot gängkriminaliteten. Sedan kommenterade statsministern, förvånansvärt nog, att det var en tänkbar åtgärd. Därefter sa Morgan Johansson att det inte behövdes militär eftersom ”vi har de polisiära resurser som vi behöver ha för att stävja det här våldet”. Se ”Morgan Johanssons dubbla budskap – efter Löfvens utspel”, Expressen 17/1 2018.

Sedermera har statsministern förklarat att hans mest prioriterade uppgift är att återställa ”lag och ordning och knäcka den organiserade brottsligheten”. Jan Björklund säger att polisen ”måste återta makten i de här utanförskapsområdena”.

Det är fint att vara revolutionär. Jag kan inte direkt komma på någon pågående eller historisk konflikt där sympatierna inte har legat på de upproriskas sida. Ingen film skulle kunna göras som framställde Salvador Allende som ideologisk galning och Augusto Pinochet som Chiles frälsare. Inget tidningsreportage skulle framhålla Bashar al-Assad som en landsfader som skyddar sitt folk mot terrorister och illgärningsmän. Ingen försvarade Egyptens president Mubarak mot den arabiska vårens stormtrupper.

Det betyder inte att det skulle saknas folk som i hjärtat sympatiserat med Pinochet, al-Assad och Mubarak. Det betyder bara att man i vår kulturkrets, nästan med automatik känns det som, hejar på rebeller. T-skjortan med Che Guevara-porträttet är en sorts symbol för vår föreställningsvärld.

Detta är även, påstår jag, det officiella Sveriges position. Utrikesministern för en feministisk utrikespolitik. Det är revolutionärt. Varje text i Dagens Nyheters kulturbilaga andas resning mot olika slags förtryck. Svenska kyrkan stödjer palestiniernas kamp mot Israels övermakt. Sverige är en humanitär stormakt vilket antyder att vi står på hunsade människors sida i deras kamp mot olika slags tyranner och översittare.

En ganska stabil grundföreställning i fria marknadsekonomier är att folk har de inkomster de förtjänar. Om de tjänar ohyggligt mycket så har de förtjänat det. Om de inte når upp till minimilönen – där det finns minimilön – så har de inte förtjänat ens minimilönen.

En förutsättning för att synsättet ska vara korrekt är att marknadsekonomin verkligen är fri. Om en anställd anser sig värd mer än han får i lönekuvertet så måste han ha rätt att säga upp sig och söka en arbetsgivare som förmår uppskatta honom efter förtjänst. Det får inte finnas systematisk diskriminering typ att personer av viss hudfärg eller visst kön alltid får mer betalt eller mindre betalt än den gängse lönen.

Programledaren: Välkomna ska ni vara till dagens ”Djuplodare”, programmet där alla lyssnare kan skicka in synpunkter och frågor som sedan diskuteras av dagspanelen som består av två framstående svenskar. Till dagens dagspanel har Djuplodaren nöjet att välkomna Anders Lindberg från Aftonbladet samt vice statsminister Isabella Lövin. Välkomna ska ni vara!

AL: Det är roligt att få komma.

IL: Det här ska bli väldigt spännande.

Programledaren: Jaha, då har vi ett inlägg här från Berit i Borås. Berit skriver att hon inte längre törs gå ut på kvällen för att hon är rädd att bli rånad. Vem i panelen vill ta den?

AL: Det där är bekymmersamt. Så ska det naturligtvis inte vara. Här bör nog politikerna gå in med skarpa insatser.

En av mina största utmaningar har numera blivit att förklara svensk invandringspolitik för min misstänksamma portugisiskafröken i Rio de Janeiro (PF):

PF: Vill svenska folket verkligen att Sverige tar emot så många migranter?

PE: Nej, det verkar inte så. Det finns en del opinionsundersökningar sedan flera år tillbaka som visar att folket är ganska skeptiskt till projektet.

PF: Men varför fortsätter då ”projektet”, som du kallar det.

PE: Ingen vet. Det har med politiken att göra. En del säger att Sverige inte kan göra något annat än vi gör. Vi är bundna av internationella överenskommelser att släppa in alla som söker asyl.

Det här en vardagsinteriör från det välfärdsindustriella komplexet, den svenska makthavare som vi inrättat för att lösa svaga människors problem men i verkligheten skapar svaga människor och, i just det här fallet, ”arbetsmiljöproblem” hos sig själv.

Fallet beskrivs i radioprogrammet Kropp & Själ (23/1 2018)  som bekymrat rapporterar om just arbetsmiljöproblem vid Gröndals vårdcentral.

Bakgrunden anges vara att antalet sjukskrivna i Sverige ”ökat kraftigt” de senaste åren, framför allt när det gäller stressrelaterade diagnoser såsom utmattningssyndrom. Dessa diagnoser har sexdubblats sedan 2010. Försäkringskassan har därför börjat ifrågasätta sjukskrivningarna. Kassan kräver fördjupad analys och mer sjukdomsbevis från läkarna för att godkänna läkarnas rekommendationer om sjukskrivning.

Vid det här laget har jag berättat om slavhandeln i Libyen – se min berättelse här – för två personer som råkar ha varit kvinnor anställda inom vården. De har oberoende av varandra haft samma reaktioner.

Först har de blivit förfärade över ”hur onda vi människor kan vara” och ”knappt velat tänka på det”. Då har jag protesterat att det faktum att de finns hemska libyska företagare inte säger något om mänskligheten som helhet. Man ska inte dra alla över en kam och det där. I själva verket, har jag insisterat, är just vi svenskar på det hela taget väldigt snälla, hyggliga och välartade människor, kanske lite för snälla och hyggliga till och med.

Då har dessa kvinnor tittat på mig med ett snett, lite misstroget leende och börjat prata om allt ont som svenskar gör med exempelvis klimatet och ensamkommande flyktingbarn. Om det är någon som har skuld till världens elände, har jag förstått, så är det vi svenskar även om vi kanske inte deltar i den libyska slavhandeln (men vem vet, kanske är någon företagsam smålänning inblandad).

Det här med att skriva en krönika om dagen har nack- och fördelar. Nackdelen är att man måste upp och mjölka korna varje dag. Sidan står där som en råmande kossa. Det är visserligen jag själv som skaffat korna, det vill säga bestämt att skriva en text per dag, men på något perverst sätt gillar jag denna milda plåga. Den ger styrsel åt livet.

Fördelen är att jag måste lyssna noga och hålla ögonen öppna och hela tiden försöka förstå hur saker och ting hänger ihop. Annars har jag inget att skriva om. Samhället förändras hela tiden. Insikter som känns mogna idag var kanske inte ens påtänkta för ett år sedan. Intellektuella verktyg som tidigare var användbara – till exempel den gamla högervänsterskalan – känns idag alltmer trubbiga (fast jag vet att många fortfarande tycker den duger fint).

David Brooks, som normalt skriver krönikor i New York Times (varav några kan återfinnas i Dagens Nyheter) är, enligt mina spridda stickprov i amerikanska tidningar, den kanske skarpaste samhällsdebattören i USA. Som en fascinerad insekt irrar han sökande och vetgirigt kring kvällslampan där kvällslampan betyder västerlandets nuvarande vånda och brist på självförståelse. ”Alla är överens om att samhället är i dåligt skick”, skriver han här, ”men precis vad är orsaken till det dåliga skicket?”

Brooks verkar ha ungefär samma grunduppfattning som andra liberaler och konservativa numera har om vad som ligger bakom västerlandets framgångar, en uppfattning som jag tror ursprungligen formulerades av de Tocqueville och som går ut på att de liberala, kapitalistiska och demokratiska institutionerna – äganderätt, fri marknad, folkval, författningsdomstol och sådant där som brukar närmare beskrivas i ländernas grundlagar – för att göra sitt välsignelsebringande jobb måste bygga på diffusare, förliberala mentala konstruktioner såsom värderingar, lojaliteter, solidaritet, i religionen grundade sociala skyldigheter och så vidare. Om vi kallar institutionerna för hårdvara så kan vi kalla värderingarna för mjukvara.

Många är upprörda över det där med att en del människor vill kallas ”hen” i stället för ”han” eller ”hon”. De tycker att förslaget är stötande. Jag tror att de beror på att de aldrig sett någon ”hen” i verkligheten och att de tycker att det är orättvist att några ska få upphöja sig till ”hen”-värdighet bara sådär.

Hela frågan är mycket mer komplicerad än man anar. Låt mig jämföra två händelser i Sveriges historia. Den ena genomfördes 1967 och innebar att vi bytte från vänster- till högertrafik. Det gick som en dans, för min vän Samhällsingenjören hade förberett denna plötsliga omvälvning i åratal. Han hade tänkt på allt, vridit och vänt på alla problem, upptäckt svårigheter som ingen tänkt på. Framgången blev också total.

Den andra händelsen i Sveriges historia är migrationen. Där blev min vän Samhällsingenjören inte tillfrågad. Det ansågs inte, och anses fortfarande inte, nödvändigt. Det får gå som det går med migrationen.

Jag träffad nyligen den yppersta eliten av Sveriges gymnasieungdom. Det bestående intrycket är att de är rädda för konflikt.

Bakgrunden är att jag för länge sedan fick ett stipendium att studera ett år vid en av USAs finaste – finaste betyder här dyraste och mest prestigeladdade – internatskolor, dåmera bara för pojkar, numera även för flickor. Den amerikanska välgörenhetsstiftelse som betalade för stipendiet beslöt att permanenta gåvan så nu utdelas ett sådant stipendium varje år till svensk gymnasist.

Många söker, tacka sjutton för det, stipendiet är värt nästan en miljon kronor om man räknar in skolavgift och allt annat som ingår. Det här är en stor grej. Ansökningarna behandlas efter ett sinnrikt system varefter sex finalister återstår som träffar stipendiejuryn, där jag ingår. Så jag deltog i en halvtimmes samtal med vardera av dessa yppersta av svensk gymnasieungdom.