Ett ödesval för Sverige

Stefan Hedlund

Riksdagsvalet i september blir en vattendelare i svensk politik, ett ödesval då landets utveckling lägges fast för lång tid framåt. Ödesfrågan kommer att röra hur partierna förhåller sig till den allt djupare krisen i svensk migrationspolitik, och utsikterna är inte ljusa.

Under den gångna hösten laddade socialdemokratin för en klassisk ideologisk valrörelse, där borgerliga skattesänkningar skulle ställas emot egna välfärdssatsningar. När året gick mot sitt slut hade dock migrationspolitiken åter hamnat i fokus. Anledningar var uppgörelsen mellan regeringspartierna om de ensamkommande flyktingbarnen, det växande antalet brutala gängvåldtäkter, och det accelererande våldet mot polismakten.

Liksom det under hösten var slående hur man trodde att migrationspolitiken hade hamnat i skymundan, och att Sverigedemokraternas tid i rampljuset var över, lika slående är det nu hur ledande socialdemokrater som Magdalena Andersson och Ibrahim Baylan börjat ta höjd för en rejäl kursändring, åtminstone i den politiska retoriken.

Det är dock sent på dagen. Det man nu tvingas konfrontera är ett sammanbrott för två av de grundläggande myter som länge burit upp svensk migrationspolitik, och som gjort det omöjligt att i tid vidta de åtgärder allt fler nu börjar erkänna borde vidtagits.

Den första myten är att det massiva inflödet av migranter möjligen kan vara kostsamt på kort sikt, men att det på lång sikt skall visa sig vara en god affär. Den rödgröna regeringen gick inledningsvis helt på miljöpartiets linje om vidöppna dörrar, och även Annie Lööf dansade en sommar på förespeglingar om att migration är gynnsam, om än kanske först på lite längre sikt.

Den myten har nu rämnat. När den blocköverskridande uppgörelsen om våra framtida pensioner presenterades var det plötsligt väldigt tyst om hur de nyanlända skulle bidra till att betala den befintliga befolkningens pensioner.

Den grundläggande sanningen är att migrationens effekter är beroende av förvärvsintensitet och uttag av välfärdstjänster. Om migranterna i genomsnitt har en högre förvärvsintensitet och ett lägre uttag av välfärdstjänster än den befintliga befolkningen då är det en god affär. Det klassiska exemplet är gästarbetare, som anländer i arbetsför ålder och återvänder före pension, utan att under tiden ha fått barn eller importerat anhöriga. Det svenska fallet ligger extremt långt ifrån detta ideal.

Många av de nyanlända har så låg utbildning att de sannolikt aldrig kommer att kunna integreras. Många är kvinnor, som av religiösa skäl inte kommer att lämna hemmet. Och många är äldre, som går direkt till pension. Den vackra visionen om alla de högutbildade kirurgerna och ingenjörerna från Syrien har förlorat all sin inledande glans.

För den befintliga befolkningen kommer utfallet på lång sikt att bli en extremt dålig affär. Innebörden av ett blygsamt tillskott på arbetsmarknaden och en kraftig ökning av bördan på välfärdssystemen kommer, krasst uttryckt, att bli att svenska sjukvårdsbiträden och industriarbetare tvingas arbeta allt längre, innan de själva kan få pension. Under debatten om pensionsuppgörelsen var detta en insikt som lyste med sin frånvaro.

Den andra myten går tillbaka på statsminister Stefan Löfvens mantra om att vi i Sverige inte ”sätter grupp emot grupp”. Kärnan i all ekonomisk politik handlar dock om just detta, om att göra politiska avvägningar mellan vilka som skall få mer och vilka som skall få mindre. Att hävda att de omfattande kostnader som uppstår till följd av de nyanlända inte skulle gå ut över andra grupper kan liknas vid att upphäva tyngdlagen. Det är ett djupt oseriöst argument, som landets statsminister borde hålla sig för god för att torgföra.

Om svenska kommuner haft ett överflöd av lediga lägenheter, om svensk sjukvård haft ett överflöd av lediga sängplatser, och om svenska skolor haft ett överflöd av bänkplatser och lediga lärare, då hade migranterna kunnat tas emot till rimliga kostnader. Men verkligheten präglades ju redan före 2015 av bostadsbrist, sjukvårdskris, och en skola i desperat behov av lärare. Det var direkt bedrägligt att inte lyfta fram dessa fakta.

Det vi nu kommer att tvingas bevittna är det som kommit att kallas ”undanträngning”, alltså att de nyanlända ges företräde i konkurrensen om resurserna. Även om allt detta var förutsebart, var det inte något som någon ville veta av. Det skulle ju kunnat gynna Sverigedemokraterna.

Som Riksrevisionen dokumenterat, i en brutal genomlysning, har det politiska mönstret varit att beslut om migration inte föregås av minsta tillstymmelse till seriös konsekvensanalys, trots att det är fråga om en miljardrullning av sällan skådade proportioner. Ansvaret spänner över blockgränserna, från regeringen Reinfeldt till regeringen Löfven, och det präglas av en tro på att man inom migrationspolitiken faktiskt kan upphäva tyngdlagen.

Den verkliga ögonöppnaren kommer i mars, när det ekonomiska ansvaret övergår från staten till kommunerna. Det är då tyngdlagen kommer att göra sig gällande, fullt ut. Det är då undanträngningen av den befintliga befolkningen kommer att bli verkligt kännbar på det lokala planet, alltifrån försörjningsstöd och bostäder, till tandvård, sjukvård och skolplatser.

Den helt avgörande frågan är hur detta kommer att påverka valmanskåren. Kommer de partier som bär ansvar för det som skett att straffas, eller kommer de att lyckas skyla över och surfa vidare? I det senare fallet ser framtiden för vårt land mycket mörk ut.

98 thoughts on “Ett ödesval för Sverige

  1. Bertil Adolfsson skriver:

    Ödesvalet kanske redan skedde i mitten av 70-talet då en enig riksdag beslutade att öppna landets gränser och välkomna det mångkulturella Sverige,som nu är ett faktum.
    De negativa ekonomiska och sociala följderna av en alltför generös och omfattande flyktinginvandring under senare år kommer välfärdsstaten Sverige att få leva med under rätt många år framöver.
    Valet 2018 lär inte resultera i en stramare migrationspolitik än för närv. SD:s kommande röstantal och m-riksdagsmannens Hanni Bali önskemål om flyktingstopp räcker nog inte för en förändring.

    Liked by 1 person

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    Vill inte vara defaitist. Faktum kvarstår, socialisterna och förrädiska miljöpartister har sedan länge köpt och betalt ”rösterna” i det kommande valet i September 2018.
    Möjligtvis kan invandrande muslimer få moderaterna att slänga sig för fötterna för socialisterna. Det är ju inte så länge sedan BATRA prövad den varianten (DÖ 2014)

    Gilla

  3. Lars skriver:

    Eftersom 87% blir kanske 80% i årets val så vill inte majoriteten av svenskarna att någon egentlig förändring. Självbevarelsedriften är bortslipad av decennier av politisk korrekthet inom politiken, media och akademin.

    Gilla

  4. Bengt Fogdin skriver:

    ”….sannolikt aldrig kommer att kunna integreras.” Integration vad gäller dessa ”invandrare” betyder FOLKUTBYTE så de behöver inte kunna ”integreras” eftersom de kommer att vara i majoritet inom mindre än 50 år och de svenskar som då är kvar kommer att ha trängts undan liksom palestinierna har trängts undan av de ( sionistiska) judarma i PALESTINA.

    Gilla

  5. Fredrik Siarsson skriver:

    Vi kan göra skillnad. Sprid budskapet att politiska alternativ finns för borgerliga väljare som känner sig förrådda av alliansen men har beröringsskräck med SD.
    Medborgerlig samling är Sveriges nästa riksdagsparti. Sprid länken medborgerligsamling.se
    till era vänner och låta dem värdera ett alternativ till inför valet 2018. Det är ingen naturlag att riksdagens partier ska sitta för evigt.

    Gilla

    • Hosianna skriver:

      Eftersom vi i realiteten riskerar att få fler nya partier i riksdagen – ett feministiskt och ett islamistiskt – bör kloka och ansvarsfulla svenskar försöka begränsa dessas förväntat negativa inflytande genom att rösta på SD.

      Jag hoppas verkligen att MED kommer in i riksdagen, ju förr desto bättre, men utan ett riktigt starkt SD kommer de, realistiskt sett, inte att kunna påverka positivt och förbättra Sveriges framtidsutsikter överhuvudtaget.

      Sjuklöverns destruktiva och odemokratiska vanstyre kan bara stoppas, om SD blir jättestort. Alla svenska väljare kommer så småningom, att beröras av massimmigrationens konsekvenser. Det är inte SD vi ska vara rädda för.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.