Riksdagsvalet i september blir en vattendelare i svensk politik, ett ödesval då landets utveckling lägges fast för lång tid framåt. Ödesfrågan kommer att röra hur partierna förhåller sig till den allt djupare krisen i svensk migrationspolitik, och utsikterna är inte ljusa.

Under den gångna hösten laddade socialdemokratin för en klassisk ideologisk valrörelse, där borgerliga skattesänkningar skulle ställas emot egna välfärdssatsningar. När året gick mot sitt slut hade dock migrationspolitiken åter hamnat i fokus. Anledningar var uppgörelsen mellan regeringspartierna om de ensamkommande flyktingbarnen, det växande antalet brutala gängvåldtäkter, och det accelererande våldet mot polismakten.

Liksom det under hösten var slående hur man trodde att migrationspolitiken hade hamnat i skymundan, och att Sverigedemokraternas tid i rampljuset var över, lika slående är det nu hur ledande socialdemokrater som Magdalena Andersson och Ibrahim Baylan börjat ta höjd för en rejäl kursändring, åtminstone i den politiska retoriken.

Det är dock sent på dagen. Det man nu tvingas konfrontera är ett sammanbrott för två av de grundläggande myter som länge burit upp svensk migrationspolitik, och som gjort det omöjligt att i tid vidta de åtgärder allt fler nu börjar erkänna borde vidtagits.

Den första myten är att det massiva inflödet av migranter möjligen kan vara kostsamt på kort sikt, men att det på lång sikt skall visa sig vara en god affär. Den rödgröna regeringen gick inledningsvis helt på miljöpartiets linje om vidöppna dörrar, och även Annie Lööf dansade en sommar på förespeglingar om att migration är gynnsam, om än kanske först på lite längre sikt.

Den myten har nu rämnat. När den blocköverskridande uppgörelsen om våra framtida pensioner presenterades var det plötsligt väldigt tyst om hur de nyanlända skulle bidra till att betala den befintliga befolkningens pensioner.

Den grundläggande sanningen är att migrationens effekter är beroende av förvärvsintensitet och uttag av välfärdstjänster. Om migranterna i genomsnitt har en högre förvärvsintensitet och ett lägre uttag av välfärdstjänster än den befintliga befolkningen då är det en god affär. Det klassiska exemplet är gästarbetare, som anländer i arbetsför ålder och återvänder före pension, utan att under tiden ha fått barn eller importerat anhöriga. Det svenska fallet ligger extremt långt ifrån detta ideal.

Många av de nyanlända har så låg utbildning att de sannolikt aldrig kommer att kunna integreras. Många är kvinnor, som av religiösa skäl inte kommer att lämna hemmet. Och många är äldre, som går direkt till pension. Den vackra visionen om alla de högutbildade kirurgerna och ingenjörerna från Syrien har förlorat all sin inledande glans.

För den befintliga befolkningen kommer utfallet på lång sikt att bli en extremt dålig affär. Innebörden av ett blygsamt tillskott på arbetsmarknaden och en kraftig ökning av bördan på välfärdssystemen kommer, krasst uttryckt, att bli att svenska sjukvårdsbiträden och industriarbetare tvingas arbeta allt längre, innan de själva kan få pension. Under debatten om pensionsuppgörelsen var detta en insikt som lyste med sin frånvaro.

Den andra myten går tillbaka på statsminister Stefan Löfvens mantra om att vi i Sverige inte ”sätter grupp emot grupp”. Kärnan i all ekonomisk politik handlar dock om just detta, om att göra politiska avvägningar mellan vilka som skall få mer och vilka som skall få mindre. Att hävda att de omfattande kostnader som uppstår till följd av de nyanlända inte skulle gå ut över andra grupper kan liknas vid att upphäva tyngdlagen. Det är ett djupt oseriöst argument, som landets statsminister borde hålla sig för god för att torgföra.

Om svenska kommuner haft ett överflöd av lediga lägenheter, om svensk sjukvård haft ett överflöd av lediga sängplatser, och om svenska skolor haft ett överflöd av bänkplatser och lediga lärare, då hade migranterna kunnat tas emot till rimliga kostnader. Men verkligheten präglades ju redan före 2015 av bostadsbrist, sjukvårdskris, och en skola i desperat behov av lärare. Det var direkt bedrägligt att inte lyfta fram dessa fakta.

Det vi nu kommer att tvingas bevittna är det som kommit att kallas ”undanträngning”, alltså att de nyanlända ges företräde i konkurrensen om resurserna. Även om allt detta var förutsebart, var det inte något som någon ville veta av. Det skulle ju kunnat gynna Sverigedemokraterna.

Som Riksrevisionen dokumenterat, i en brutal genomlysning, har det politiska mönstret varit att beslut om migration inte föregås av minsta tillstymmelse till seriös konsekvensanalys, trots att det är fråga om en miljardrullning av sällan skådade proportioner. Ansvaret spänner över blockgränserna, från regeringen Reinfeldt till regeringen Löfven, och det präglas av en tro på att man inom migrationspolitiken faktiskt kan upphäva tyngdlagen.

Den verkliga ögonöppnaren kommer i mars, när det ekonomiska ansvaret övergår från staten till kommunerna. Det är då tyngdlagen kommer att göra sig gällande, fullt ut. Det är då undanträngningen av den befintliga befolkningen kommer att bli verkligt kännbar på det lokala planet, alltifrån försörjningsstöd och bostäder, till tandvård, sjukvård och skolplatser.

Den helt avgörande frågan är hur detta kommer att påverka valmanskåren. Kommer de partier som bär ansvar för det som skett att straffas, eller kommer de att lyckas skyla över och surfa vidare? I det senare fallet ser framtiden för vårt land mycket mörk ut.