Läkare jobbar med medicinska nyckeltal och nationalekonomer med ekonomiska. Det är hårda fakta och professionen tror på dem. Benhårt. Läkare möter med få undantag förståelse och acceptans. Det gör inte Sveriges nationalekonomer vare sig bland politiker eller folk.

John Hassler är en av de nationalekonomer som ofta är tidigt ute och påpekar bekymren med Sveriges låga BNP-tillväxt och numera nästan obefintliga ökning av arbetsproduktiviteten. Men BNP-bekymmer biter inte. Att den offentliga sektorn har lika mycket resurser nu för tio miljoner invånare som Sverige hade 1990 för drygt åtta miljoner imponerar inte. Att landet pressar in nya volymer service i befintlig offentlig verksamhet bekymrar inte.

Undertecknad har försökt bryta mönstret genom diskussioner med utgångspunkt från andra ekonomiska nyckeltal. Ett sådant nyckeltal är förvärvsfrekvensens utveckling från 1985 till nu. Det nyckeltalet visar samma sak som BNP-utvecklingen, BNP ökar för sakta och förvärvsfrekvensen sjunker över åren.

Ytterligare ett nyckeltal är försörjningskvoten. Media har i åratal pressat politikerna framför sig med budskapet att massinvandring behövs för att förbättra befolkningens sammansättning så att de som är i årsklasserna mellan 20 och 64 år växer snabbare än dem som ska försörjas i åldersklasserna 0 till 19 år och 65 till 100 +. Om hela befolkningen divideras med antalet i åldrarna 20 – 64 år fås försörjningskvoten, ett tal, som är 1,75 för Sverige och 1,68 för Norge år 2017, se diagramkommentar.

Annie Lööf säger sig vara utsatt för hat, till och med hatkampanjer. Är det så? Möjligen finns det någon överreaktion, men jag är övertygad om att det rör sig om folks fullt berättigande reaktion på hennes löftesbrott, halvsanningar och rena lögner. ”Kristersson är min statsminister” lät det före valet, varpå hon och C ser till att Löfvén II tillträder. Begreppet väljarförakt har fått en ny innebörd i och med Lööfs (och, givetvis, Björklunds) agerande.

Jag undrar om C-väljarna är nöjda med vad de ser och den regering vi har fått. Jag misstänker att många av dem måste känna sig grundlurade, de som trodde att C är ett borgerligt parti. När en röst på C de facto blev en röst på Löfvén/Sjöstedt, när C blev Sosseriets röstombud.

En annan förmodan är att åtminstone en del av dem som röstar på C är allmänborgerliga väljare och som sådana lika gärna kan tänka sig att rösta på exempelvis KD eller M, i vart fall betydligt hellre på ett annat borgerligt parti än på ett parti på vänsterkanten.

Därför är det rimligen ett farligt spel som Lööf spelar – partiets fortsatta existens blir de facto underordnad målet att hålla SD utanför allt inflytande. De C-sympatisörer som anser att C är ett borgerligt parti – vad ska de göra? Låter de sig bevekas/luras av 73-punktsprogrammet och stannar lydigt kvar? Eller är de så förbannade att de lämnar C?

”Vem blir utsatt för övervåld för en ihopskrynklad bot?” var rubriken på Bilan Osmans krönika i Svenska Dagbladet den 4 februari. Hon tog sin utgångspunkt i den incident där vakterna i tunnelbanan agerade med övervåld (så långt man kan döma av rapporteringen) mot en höggravid kvinna. Mot den bakgrunden diskuterar Bilan Osman den svenska självbild där rasprofilering och övervåld inte anses förekomma i vårt land, och hon avslutar med att skriva:

du ska kunna skrynkla ihop en bot i tunnelbanan utan att riskera våld mot dig och ditt ofödda barn. Du ska kunna vara 12 år och vara högljudd i biblioteket utan att riskera våld från vuxenvärlden… Övervåldet måste upphöra.

Visst bör det vara så i vårt samhälle att varken våld eller övervåld ska förekomma. Men för att åstadkomma detta så är det viktigt att se förhållandena från mer än ett perspektiv, annars kan vi aldrig lösa de problem som gör att människor tar sin tillflykt till våld. För i vad som bör vara ingår ju också att poliser, ordningsvakter och blåljuspersonal ska respekteras, inte attackeras. Deras instruktioner ska åtlydas, inte ifrågasättas. I varje fall inte på platsen och just där det händer; vill man ifrågasätta en polismans eller ordningsvakts beteende ska man göra det efteråt och under lugnare förhållanden. Omkringstående ska hålla sig åt sidan, inte göra fritagningsförsök.

I en tidigare krönika har jag berättat att jag 1976 flydde till Sverige från det kommunistiska Polen och att jag nu ser likheter mellan dagens Sverige och dåtidens Polen. I den här krönikan kommer jag att beskriva likheter när det gäller massmedier, särskilt radio och TV. I det kommunistiska Polen ägdes alla media av staten. Staten i sin tur styrdes av kommunistpartiet, som hade monopol på vad som fick visas, tryckas och diskuteras i media. Alla publikationer granskades av den mäktiga censurbyrån innan de nådde befolkningen. Allt som inte stämde med dåtidens kommunistiska värdegrund ströks och blockerades omedelbart från publicering.

I Sverige ägs media av både staten och privata aktörer. Public service, som bekostas av samhället (ägs av staten), ska enligt stadgarna vara oberoende från den politiska makten, men många ser en tydlig slagsida åt vänster. Det finns ingen censurmyndighet i Sverige, men det verkar i dag finnas något slags självcensur – både bland statliga och privata aktörer – när problem som är i konflikt med den ”svenska värdegrunden” ska tas upp. Det är därför ytterst sällan som frågor rörande migrationen, mångkulturen, feminismen och välfärden behandlas oberoende och kritiskt. Det görs nästan uteslutande positiv rapportering om dessa ämnen.

Det sägs ofta att Sverige och svenskarna är lagom i meningen att vi hyllar någon form av konsensusdriven medelväg, mittemellan. Lagom definieras av Wikipedia som ”varken för mycket eller för litet”, ”utan överdrift”, ”för ändamålet ‘lämplig’ storlek, mängd”. Definitionen i Svensk Ordbok (SO) är ”i lämplig omfattning varken för mycket eller för litet.”

Jag har aldrig riktigt känt mig komfortabel varken med uttrycket lagom eller uppfattningen att Sverige är landet lagom. Det förefaller mest en uppfattning som torgförs i enklare journalistik. Jag har heller aldrig uppfattat mig som lagom. Tvärtom har jag alltid värjt mig emot att uppfattas som lagom.

Hur är det då med Sverige som landet lagom? Några exempel från den politiska sfären belyser.

Massmigrationen i Sverige är i absolut världsklass med avseende på antalet flyktingar och välfärdsmigranter vi tagit emot de senaste fem åren. Sett till antal emottagna muslimska välfärdsmigranter som andel av befolkningen är vi värst i Europa. Det har medfört problem socialt, ekonomiskt, budgetmässigt och politiskt som kommit att ställa Sverige i ett internationellt negativt ljus. Ja faktiskt gjort Sverige till ett exempel som nämns i internationella debatter som ett exempel på hur illa det kan gå: Framväxten av en muslimsk diaspora i våra större städer, konsekvenser i form av moskéer som predikar islamism, minareter och böneutrop, våldtäkter, gängkrig, dödskjutningar, antisemitism, månggifte, barnäktenskap, tvångsgifte etc. Detta är utförligt beskrivet till och med i mainstreammedia. Den muslimska massmigrationen är inte lagom utan extrem i jämförelse med de flesta andra länder.

År 1976, då jag var 20 år, flydde jag från det kommunistiska Polen till Sverige. När jag idag tänker tillbaka på min tid i Polen finner jag tyvärr likheter med dagens Sverige. Kommunismen i Polen kännetecknades av något man skulle kunna kalla för gigantisk falsk marknadsföring. Regimen hävdade en sak i sin propaganda men verkligheten var helt annan. Man lovade till exempel gratis utbildning och sjukvård till alla samt avskaffande av arbetslöshet och analfabetism. Men det kommunisterna faktiskt kunde erbjuda var inte mycket jämfört med det som kapitalismen levererade i andra europeiska länder under samma tid. Arbetslösheten avskaffades med hjälp av arbetstvång med svältlöner, analfabetismen avskaffades men folk fick inte läsa och skriva vad de ville, skolan var gratis men genomsyrad av röd propaganda och sjukvården var en mardröm av köer för alla utom partimedlemmar.

Sverige i dag ligger långt ifrån denna katastrof men jag är rädd att gapet mellan den officiella bilden och verkligheten vidgas vad gäller sjukvården, skolan, näringslivet, klimatet, utrikespolitiken, invandringen för att bara nämna några områden.

Från radio och teve fick vi veta att Polen var en ekonomisk stormakt. Bland annat användes statistiken över antalet tillverkade ånglokomotiv i världen. Polen låg där på andra eller tredje plats efter Sovjetunionen (som alltid hade första plats i all statistik) och Kina, vilket gjorde oss stolta över det socialistiska Polens framgångar. Men sanningen var att västvärlden hade slutat tillverka ånglok för länge sedan eftersom tekniken var föråldrad. I Sverige hävdade den förra socialdemokratiska regeringen att landets ekonomi var urstark eftersom dess BNP ökade mer än de flesta andra europeiska länders. Men i själva verket berodde ökningen till största delen på den snabba befolkningsökningen och inte på ett effektivare näringsliv.

Frasen om ”allas lika värde” har kommit att bli ett nyreligiöst mantra, en magisk besvärjelse som upprepas och omhuldas av politiker, massmedia och troende enskilda. Frasen har inte bara kommit att ersätta tidigare religiösa dogmer utan successivt antagit formen av en tvingande trosbekännelse och bärande samhällsdoktrin. Tyvärr har frasen om allas lika värde alltmer kommit att användas som ett trubbigt slagträ utan erforderlig precisering, i syfte att framhålla den egna godheten och peka ut andra som mindre goda.

Den dåliga sedvänjan har kommit att utvecklas till en slags modern inkvisition eller ståndrätt, där människor mot sitt nekande har utpekats som kättare, utsatts för politisk förföljelse och i många fall drabbats av förödande bestraffningar. Att anklagas för att inte tro på allas lika värde enkom på grund av verksamhet inom ett politiskt parti, och utan närmare bevisning, utgör politisk diskriminering och är, för att citera Löfven, (nedan) antidemokratiskt. Dessa tendenser skapar en samhällsatmosfär av misstänksamhet, polarisering, fruktan, angiveri och repression. Man påminns om Storebror i Orwells 1984.

Hur frasen används som markör för att peka ut vilka som är goda och vilka som är onda framgår av de inledande raderna i Stefan Löfvens regeringsförklaring den 21 januari 2019:

Runtom i Europa breder högerextrema rörelser ut sig. I flera länder har krafter med en antidemokratisk agenda nått ända fram till regeringsmakten. Men i Sverige står vi upp för människors lika värde. Vi väljer en annan väg.

Venezuela är ett rikt land inte minst på grund av oljetillgångarna som enligt vissa uppgifter är större än Saudiarabiens. Dessutom har landet stora malmtillgångar. Venezuela är land som borde vara ett välfärdsland men som förstörts i grunden av kommunist-socialistiska regimer med först Hugo Chavez och sedan Nicolás Maduro. Båda valda i allmänna val som dock kraftigt ifrågasatts på grund av stora hinder för en verklig opposition och sannolikt rent valfusk. Idag är Venezuela trots alla tillgångar som nation bankrutt och med negativ ekonomisk tillväxt.

Den sittande presidenten, Nicolás Maduro, har betydligt mindre stöd, både nationellt och internationellt, än talmannen Juan Guaidó, som utropat sig till interimspresident.

Det som är geopolitiskt oroande är det amerikanska erkännandet av Juan Guaidó som president och vapenskramlet och hotet att skicka 5 000 soldater.

Från 1946 och fram till idag har USA med CIA som vägröjare varit inblandade i statskupper i flera länder. I Libyen fick man bort diktatorn Muammar Gaddafi som sedan mördades. Sedan bombades Libyen från att vara en fungerande nation och stat ”tillbaka till stenåldern” som frasen lyder i USA alltsedan Vietnamkriget. Sverige deltog med JAS Gripen i spaningsuppdrag i det rövartåget. I Irak gjorde sig USA med CIA som spjutspets av med diktatorn Saddam Hussein i en likaledes fungerande nation och stat. Saddam Hussein dödades sedan efter en rättegångsliknande process. Irak är idag en dysfunktionell stat. I Syrien har USA och CIA misslyckats med att få bort Bashar Al Assad trots CIA:s intriger och covert operations, bombningar och vapensamarbete med rebellgrupper inklusive IS. Israel är också inblandat i Syrien med rena bombningar.