Hur vill invandrade äldre ha sin äldreomsorg?

Den frågan har ställts i flera studier sedan mitten av 1990-talet, bland annat i en rapport framtagen av Malmö Stad 2003, en studie från Botkyrka 2003 och en studie från 2014, gjord av FoU, Centrum får vård, omsorg och socialt arbete, utförd i samarbete med bland andra Linköpings universitet.

Dessa studier, samt fler av samma slag, visar tydligt att det för äldre invandrare är viktigt med personal som talar deras språk och känner till deras kultur. För flera av

deltagarna i studierna är detta så viktigt att de uppger sig vägra ta emot hjälp av människor utanför den egna kulturella och religiösa sfären, och i synnerhet när det gäller hjälp med den personliga hygienen. Det är också viktigt för de invandrade äldre att de får mat som de känner igen från sina ursprungsländer och att de får lära känna hemtjänstpersonalen och slipper möta nya ansikten varje dag.

Slutsatserna av studierna är likartade, och man pekar på vikten av att utöka den mångkulturella vården ”för att tillgodose de individuella behov av vård och omsorg som finns hos äldre invandrare”. I Linköpingstudien framhåller man hur viktigt det är med etniskt inriktade äldreboenden så att de äldre kan ”kommunicera på eget språk med personalen” samt ”få en känsla av hemkultur och trygghet”.

Att det är viktigt med trygghet och kulturell tillhörighet på ålderns höst är nog inte svårt för någon att förstå. Därför blir också de etniska äldreboendena alltfler. Men hur är det då med äldre infödda svenskar? Hur vill de ha sin äldreomsorg?

Att hitta svar på den frågan är inte lätt. På webben finns mängder med studier om äldreomsorgen att tillgå, men ytterst få där man fokuserar på de infödda äldre. Rubriker som Fem framtidsutmaningar inom svensk äldreomsorg, Kommunikation inom äldreomsorgen och Svensk äldreomsorg står inför viktiga vägval slår emot mig, men ingenting om hur svenskar som etnisk grupp vill ha sin äldreomsorg.

Man får därför anta att politikerna helt enkelt gissat sig fram till hur äldre svenskar vill ha det på sin ålders höst, och att de kommit fram till följande slutsatser:

Infödda äldre vill ha minimalt med hjälp och helst slippa duscha mer än en eller ett par gånger i månaden. De vill gärna ha hemtjänstpersonal som inte pratar svenska eftersom de inte har något behov av att kommunicera med personalen. Om det skulle innebära att de får fel medicin någon gång – eller inte får någon medicin alls – så ger det ju bara lite extra spänning i livet.

Kunskap om svensk kultur behövs givetvis inte heller, helt enkelt därför att det inte finns någon specifik svensk kultur att lära sig något om. Infödda äldre har nämligen, till skillnad från andra etniska grupper, levt sina liv i ett vakuum och blickar ut mot sin samtid likt oskrivna blad. Dessutom vill infödda äldre helst äta smaklös mat och slippa vistas utomhus annat än i yttersta nödfall och så sällan som möjligt.

Jag är nu inte politiker, så om jag skulle få gissa hur de infödda äldre vill ha sin äldreomsorg skulle jag dra helt andra slutsatser. Jag skulle ta för givet att de vill ha den hjälp de betalat för i form av skatter och andra avgifter under sitt långa, yrkesverksamma liv. Att de vill ha möjlighet att hålla sig rena och fräscha, så som de gjorde medan de fortfarande var i sin krafts dagar. Att de vill ha hemtjänstpersonal de kan tala med, och som både förstår dem och kan göra sig förstådda. Eftersom jag dessutom envist hävdar att det finns en svensk kultur tar jag också för givet att insyn i denna är ett givet krav. Dessutom skulle jag utgå ifrån att infödda äldre vill fortsätta äta mat som smakar, och ha möjlighet att vara ute ibland, i både sol och regn, vinter som sommar.

Men det är ju jag, det. Jag, en helt vanlig svensson som lever i föreställningen att svenskar utgör en etnisk grupp som behöver kunna kommunicera på sitt eget språk och som, när de blir äldre, känner samma behov av sin hemkultur och av att känna trygghet som andra grupper.