Någon gång på 1980-talets slut deltog jag i en konferens i Schweiz om ett fenomen som idag kallas penningtvätt. Världen rörde sig långsamt mot ett kontantlöst samhälle och det förelåg ett behov av att bekämpa fri rörlighet av kriminella pengar. Själva fenomenet var inte lika hett som idag men dock besvärande och ökande. Den frågeställning som konferensen hade att ta ställning till var hur det internationella banksystemet med alltmera sofistikerade betalningssystem skulle ställa sig till ökande krav från politiker på att banker skulle ta på sig en polisiär roll som kontrollant av att överförda medel inte hade åtkommits genom brottslig verksamhet.
Om du inte tidigare ansett mig för paranoid så kanske du kommer på bättre tankar efter att ha läst denna text. Ibland undrar jag själv om jag inte är sjukligt misstänksam. Alternativet är att världen är galen.
Den som ifrågasätter mediernas okritiska förhållningssätt till Greta Thunberg och hennes klimatskolk riskerar att få sparken. Det fick frilansjournalisten Bill Wirtz erfara efter att han skrivit ett ironiskt inlägg på Facebook, där han drog en hypotetisk jämförelse mellan mediebevakningen av Thunberg och en tonårig pojke som skulle skolka för någon annan fråga, som exempelvis minskad invandring.
Irans regering lägger minst 80 gånger mer pengar på religiös propaganda, utbildning och andra religiösa aktiviteter än på katastrofberedskap, visar en granskning av den nationella budgeten efter de svåra översvämningarna som nyligen drabbade landet.
Efter de svåra översvämningarna som nyligen drabbade landet har landets myndighet för samhällsberedskap, NDMO, haft en viktig roll i katastrofhjälpen. I den senaste budgeten har myndigheten fått motsvarande 3 miljoner dollar, varav närmare hälften, 1,4 miljoner, är öronmärkta för löner och arvoden.
Mao Zedong var en mördartyrann, kanske den värste genom tiderna. Men man når inte så långt som han gjorde – han blev inte ens mördad som de flesta onda envåldshärskare utan fick dö av sig själv – utan att ha avsevärda intellektuella utförsgåvor. Han skrev till exempel ett stort antal rätt trista men för samtiden troligen relevanta böcker och framför allt det lilla häftet ”Maos lilla röda”, en kultbok med sentenser som jag länge, lite på skämt, hade som toalettbok. Jag minns särskilt den sedelärande berättelsen om den dåraktige gamle mannen som flyttade berg. (Hemligheten var att han skyfflade en bit om dagen och aldrig gav upp trots att omvärlden skrattade åt honom.)
Sveriges kristna måste göra upp med sina utopiska fantasier om öppenhet och inkludering. Tolerans är alltid bra men måste, som allt annat i livet, faktiskt praktiseras med urskillning och måtta. Dagens samhällsförändringar kräver av den svenska kristenheten att den tar sig an en intellektuell mognadsprocess som kan leda fram till en försoning med den verkliga värld som kyrkan alltid haft att hantera.
Vår svenska samtid är galen. Till viss del kan galenskapen beskrivas som en perspektivlöshet. Utopiska fantasier om godhetens oändliga möjligheter leder till fatala missbedömningar om vad som är rimligt och hållbart.
För lite mer än hundra år sen, när konung Oscar regerade Sverige, var den svenske arbetaren en hårt exploaterad familjeförsörjare som skapade mervärde utan att få sin rättmätiga del av produktionsresultatet, eller för den delen sitt fulla människovärde. Arbetare omtalades gärna som råa, obildade sällar begivna på fylleri och handgemäng, medan den borgerliga kulturen ansågs mer förfinad och kompetent att ta samhällsansvar.
Det är den historien socialdemokrater gärna lutar sig emot, när de beskriver sin egen progressiva roll under 1900-talet. På bara ett par decennier lyckades man lyfta den svenska arbetarklassen, inte bara materiellt utan även kulturellt.
Idag börjar årets fjärde månad då jorden öppnar sig och grönskan gror. Namnet kommer ju troligen av latinets aprilis, en avledning av aperire, ”öppna”. I Sverige kallades av samma anledning april förr gräsmånad eller grödemånad.
Månadens första dag får man narras: April, april, din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill!. Man kan undra varifrån den seden kommer. Det är det ingen som vet. I Nordisk familjebok (Ugglan) nämns att det kan vara en kvarleva av en hednisk fest:
”Bruket att narra april, som är tämligen allmänt öfver hela Europa, tros vara en kvarlefva af en gammal hednisk fest, som stod i samband med vårens återkomst.”
För en tid sedan granskade jag de svenska mediernas rapportering om de svenska IS-terrorister som nu sitter fängslade i Irak och norra Syrien. Jag kunde då konstatera att det har varit svårt för svenska journalister att ställa svåra frågor till terroristerna.
En som utmärkt sig i rapporteringen är Expressens —. Hans intervjuer med svenska IS-kvinnor har saknat udd, och hans beskrivningar av dem har varit beskrivningar av offer snarare än gärningspersoner.
Sedan 1200-talet har Sverige haft ett dussintal distinkta epoker enligt mer eller mindre vedertagen historieskrivning (även om alla historiker förstås inte erkänner precis samma indelningar). Epokerna heter Folkungatiden, Stormannatiden, Kalmarunionen, Vasatiden, Stormaktstiden och så vidare.
För ungefär trettiofem år sedan skrev jag en historiebok om Sverige. På Spaning efter Moder Sveas Själ heter den. Jag ville placera vår egen tid i den långa raden historiska tidevarv för att kunna gissa lite om vad som skulle hända i framtiden. Eftersom trettiofem år har gått så har framtiden i viss mån redan kommit. En del av facit föreligger således.
Rasmus Dahlstedt, skådespelare, manusförfattare, regissör och fri skribent, recenserar en aktuell föreställning på Dramaten: Guds olydiga revben. Pjäsen iscensätter en kombination av talad teater och cirkusföreställning. Ambitionen är att läsa Bibeln i ett feministiskt perspektiv och att gestalta ett långt och komplicerat förhållande mellan kristendom, kön och makt. Rasmus Dahlstedt är inte imponerad.
Jag erinrar mig barndomens glädje när cirkusen kom till stan. Doft av hö, sockervadd och elefanturin. Som jag minns det var det nästan alltid vår. En liknande förväntan när nycirkusen nu intar Dramatens stora scen. Före föreställningens början inskärper en röst med lite större allvar än vanligt att mobiltelefonerna måste stängas av. Störningsmoment i publiken kan innebära livsfara. Sinnena skärps inför förhoppningen om ett spännande möte mellan konstformerna.
I förra veckan utpekades journalisten och debattören Ben Shapiro som ”radikalkonservativ” och tillhörande den alternativa högern av tidningen The Economist Magazine.
Med tanke på att Shapiro, som är troende jude, ständigt får utstå antisemitiska och rasistiska påhopp från just den alternativa högern är påståendet häpnadsväckande, skriver The American Conservative.
”Rysslandgate” var ett fiasko. Det skriver Bret Stephens, kolumnist i New York Times.
– Tack vare Robert Mueller vet vi att Trump inte är Rysslands man i Washington, som väntar på order från Kreml. Kanske är han helt enkelt just så intelligent och begåvad som han själv ofta skryter om, skriver Stephens.
Jag har alltid varit en vän av det svenska folkhemmet. Jag växte ju upp i det och i en lycklig och harmonisk familj dessutom. Min mamma var hemmafru ända tills jag började skolan och stortrivdes med det. Och nej, hon var inte förtryckt och diskriminerad. Hon var tvärtom fri och glad.
Vad var det då som var så bra med folkhemmet? Det är ganska lätt att sammanfatta. Folkhemsbygget skapade helt enkelt ordning och reda i samhället. Det fanns ambitioner att minska fattigdomen, och öka levnadsstandarden och jämlikheten för den lilla människan.
Sverige är skog, har alltmer skog. Över hälften av ytan upptas av skog och skogsmassan blir allt mäktigare.
Den finns bara där, stor och väldig. Men dagens urbaniserade befolkning tänker kanske bara på den någon gång, till exempel när skogen brinner och det blir bilder av detta i tv. Men dessa människor, boende i städer, skulle inte vara det de är om inte deras förfäder varit skyddade av skogen.
Jag har fördomar till förmån för ett antal olika företeelser. En är judar och den andra är vetenskapen. När vetenskapen kör fram sin härsmakt av laboratorier, vetenskapliga formler, datamodeller, noggranna experiment, allt under ledning av sällsynt välutbildade och enastående begåvade tänkare (varav en oproportionerligt stor andel är just judar) som styrs av en strikt vetenskaplig moral och professionella arbetsvanor och hävdar att härsmakten har uppdagat en sanning så känner jag mig rätt liten hur medfött skeptisk jag än är mot allt.
En medlem i Ariska brödraskapet i Texas har erkänt sig skyldig till människosmuggling, skriver Breitbart News. Åtalet gällde […]
Den saudiska koalitionen har bombat ett barnsjukhus i den nordöstra provinsen Saada i Jemen, rapporterar American Conservative. Sju […]
I den politiska debatten anklagar alla sina motståndare för att generalisera. Det är som att alla är överens om att generaliseringar alltid leder fel. Men är det verkligen så enkelt? Själva poängen med allt rationellt tänkande är väl att hitta mönster och regelbundenheter bortom det rent individuella?
Problemet med generaliseringarnas värde återkommer ständigt i debatten. ”Kvinnor gör si och män gör så” skriver någon. Omedelbart svarar någon annan att det är fel att generalisera: vi är alla individer och vi ska bedömas utifrån våra handlingar och inte utifrån vår grupptillhörighet.
Massmedia och kändisar har alltid gillat att uttala sig om framtiden. Genomgående är sådana utsagor negativa eller ännu värre. Inom en inte allt för avlägsen tid, på så där 10 till 20 år, kommer mänskligheten på något sätt att drabbas av katastrofer. Under de senast 30 åren har möjligheten om en förestående klimatkatastrof dominerat. Numera har klimatlarmen stigit till ett crescendo med nära nog dagliga rapporter.
Varför just en tid på 10-20 år? Är tiden kortare förväntar sig läsaren rimliga detaljuppgifter som är omöjliga att leverera. Det går normalt inte och kräver för mycket arbete som kändisar sällan orkar med.
Peter Schweizer, ordförande i tankesmedjan the Government Accountability Institute, och redaktör på Breitbart News, säger att det finns fler skäl att granska Bill och Hillary Clintons relationer med Ryssland än president Trumps.
– Exakt de anklagelser man riktar mot Trump, och som av Robert Mueller har befunnits vara helt grundlösa, skulle man i ännu högre grad kunna rikta mot paret Clinton, säger han.
Hur tänker människor som menar att ickemedborgare bör ha samma rättigheter som medborgare? Som tycker det är fel att utvisa människor som uppehåller sig illegalt i landet? Som hjälper EU-migranter att etablera tältläger utanför städerna och därmed cementerar fattigdom och ojämlikhet? Som inte ser någon koppling mellan inbetald skatt och storleken på pension? Kort sagt: Hur tänker en PK-ist?
Olof Lagercrantz, 1911 – 2002, intresserar mig inte bara för att han var en bra författare vilket jag definierar som en skribent som inte bara håller reda på sina verb utan också sina tankar och som får en läsare att vilja fortsätta att vända blad. Han intresserar mig också för att han personifierar en epok och för att livet gav honom maktpositioner så det räckte för att han skulle kunna sätta sin stämpel på stämningsläget i nationen – och fortfarande gör det.
Mellan 1951 och 1975, som var PK-ismens eller – som några vill kalla det – kulturmarxismens eller nyvänsterns grundarperiod, var han kulturchef och under de sista femton åren chefredaktör tillika kulturansvarig i Dagens Nyheter.
De senaste dagarna har London drabbats av en rad knivattacker, rapporterar brittiska The Telegraph. På tisdagseftermiddagen knivhöggs en 18-årig man i sydöstra London i vad som av vittnen beskrevs som ett riktat angrepp. Bara en timme senare skedde två knivattacker i Hounslow, i sydvästra London, med bara en halvtimmes mellanrum.
Man hatar sina fiender och vill gärna med all den makt man kan mobilisera sätta dit dem för påhittade eller verkliga förseelser. President Donald Trump, som kanske förtjänar allt ont blod som han väcker, har i mer än två år undersökts av en amerikansk statlig utredning under ledning av förre FBI-chefen Robert Swan Mueller III.
Förra månaden hölls tydligen en feministisk filmfestival i Stockholm. Jag missade den. På festivalen visades endast filmer som är regisserade av kvinnor. Tanken är att öka jämställdheten inom filmbranschen. Varför ska man göra det? Blir filmerna bättre då? Det får man inget svar på.
Men det är så viktigt för vissa att det till och med finns något som kallas ”jämlikhetsmärkning”. Jag minns när de skulle märka filmer på filmfestivalen i Cannes. När de gick fram till den danske skådespelaren Mads Mikkelsen för att prata om ”representation” i filmer sa han: ”Om det här handlar om en svensk feministisk grej är jag inte intresserad.”
Rubriken kräver en förklaring. Hoppas att detta inte blir alltför tungt.
Vi börjar med S:t Denis och den stora och berömda basilika som hyser prominenta kungagravar av från bourboner, merovinger och medicier. Louis XVI och Marie Antoinette är begravda i basilikan.
Under min och hustruns många resor i Frankrike och studierna av gotiska katedraler och romanska basilikor besökte vi också S.t Denis. Men det var på 1960/70-talet och före det stora muslimska övertagandet. Mer om det längre fram.
Fråga inte vad Sverige kan göra för dig, fråga vad du kan göra för Sverige.
Det sa Stefan Löfven i sitt tal på Socialdemokraternas partikongress. Och jag tänker i mitt stilla sinne: Ställer han frågan till sig själv och sina partikamrater – eller till resten av medborgarna?
Eftersom han höll talet på kongressen tänker jag vara välvillig och förutsätta att han riktar sig till sig själv och sitt parti. Vi andra har nämligen länge gjort vad vi kunnat för att föra Sverige in i rätt riktning.
Vi behöver inte acceptera att den modernistiska arkitekturen ska få vanställa våra städer. Vi kan tala om för arkitekter och politiker vad vi egentligen tycker om deras fyrkantiga lådor i stål och glas. Det finns nämligen en anledning till att arkitekterna själva bor i vackra stenhus från tidigt 1900-tal: deras skapelser är fula och människofientliga. Men det finns hopp. Människor har börjat göra motstånd. Och på kontinenten, framför allt i Tyskland, har man börjat rekonstruera hela kvarter så som de såg ut före Andra världskriget. Vi kommer få ett paradigmskifte och förhoppningsvis kommer de flesta av de monstruösa skapelser som slagits upp i våra städer under de senaste decennierna, men som ingen fotograferar eller sätter på några vykort för att visa hur vackert det är i Stockholm eller i Göteborg, vara rivna om hundra år.
Vi som växt upp i ett tryggt och välfungerande land, vilket Sverige en gång var, har den grundläggande föreställningen att problem kan lösas. Det är ett slags mental utgångspunkt inte minst när vi diskuterar samhällsfrågor. Vad det än handlar om – otillräckligt brandförsvar, brottslighet, stök i skolorna, bristande tillgänglighet inom sjukvården etc – så anser vi det självklart att det finns adekvata åtgärder för att lösa problemen. Kanske ytterligare 10 000 poliser, kanske högre lärarlöner, kanske kurser i självförsvar för sjuksköterskor på akuten, kanske något annat, man vet inte säkert vari rätt lösning ligger, man vet bara att den finns.
DET GODA SAMHÄLLET 