Saker och ting har ofta bäst före-datum. Det betyder att de vid någon tidpunkt slutar att fungera enligt plan. De kanske ruttnar eller möglar och så småningom förvandlas till mull. Mediciner tappar sin verkan, vinet förvandlas till odrickbar vinäger.

Vi vet med säkerhet att fascistiska rötter är väldigt giftiga. Man kan till exempel mala fascistiska rötter till fascistiska sågspån för att i smyg lägga ut på gatorna. Då kommer det att rycka i högerarmarna på alla som går förbi. Om det står någon där med en grön fana med runor och säljer medlemskap i Nordiska Motståndsrörelsen så kommer nästan alla att betala.

På åtminstone en punkt måste man ge postmodernisterna rätt. Det finns situationer, inte minst – eller kanske framför allt – inom historieskrivningen, där det snarare handlar om att hitta den mest trovärdiga berättelsen än sanningen eftersom sanningen också är en berättelse. För övrigt ändras de dominerande berättelserna över tiden. Detta är inget kontroversiellt påstående. För att förstå räcker det med att notera att Pippi Långstrumps pappa förvandlats från negerkung till härskare över kurrekurredutterna på grund av förändringar i berättelsen om kolonialismen.

Under något tiotal år med början ungefär 1965 var jag påverkad av tidevarvets radikala stämningar. Hur det kom sig vet jag inte riktigt. Stilfaktorn kan man inte bortse från. Det var hippt att vara vänstervriden. Jag märkte aldrig att det på något vis hämmade mina möjligheter till karriär. Dagens Nyheters kultursida tog glatt emot mina artiklar och publicerade dem och tidningens ledarsida erbjöd mig rentav att bli sommarvikarie (vilket jag av någon anledning avböjde; för övrigt var det nog enda gången i livet jag fått ett osökt jobberbjudande).

Nästan i alla fall. Hur kommer det sig till exempel att den nyligen avhållna S-kongressen inte undsläppte sig några resonemang eller resolutioner i kontroversiella frågor? Antagligen för att det socialdemokratiska partiet är värre splittrat än något annat parti, liberalerna möjligen undantagna, mellan vår tids dominerande ideologiska tendenser: nämligen å ena sidan PK-ismen, å den andra det sunda, småborgerliga, gråsossiga förnuftet. Stefan Löfven fick försöka plåstra över den interna konflikten och ägna all kraft åt att förklara hur ruttna sverigedemokraterna är.

Till min egen förvåning har jag kommit fram till att svaret på rubrikens fråga kan vara ”ja”.

Utgångspunkten är den PK-istiska politik som fick sitt fundament och avstamp i 1974 års regeringsform. Den nya grundlagen slank igenom ganska obemärkt. När samhällen besvärar sig med att författa nya konstitutioner så är det i allmänhet stora saker på gång. Det var det även hos oss, men det gick så mjukt och smidigt att det är först nu som vi upptäcker de förödande verkningarna av detta nya tänkande, framför allt den föreställning som stadgas i 1 kap 2 §, nämligen att staten har huvudansvaret för den enskildes välfärd, vilket naturligtvis är en totalitär och galet övermodig tanke som nu håller på att bryta samman inför våra ögon.

I min första lärobok i engelska fanns följande roliga historia (fast på engelska förstås) till elevernas avkoppling från glospluggandet:

En man vandrade mot Edinburgh. Han stannade en mötande och frågade hur långt han hade kvar att gå. Ungefär tio miles blev svaret. Efter några timmars ytterligare färd ställde han samma fråga till en ny mötande. Ungefär tio miles blev svaret igen. Skönt, sa mannen, då håller jag i alla fall jämna steg med Edinburgh.